Profilerad doldis bakom kameran till Sameblod

I början av nästa år är det premiär för Sameblod, Amanda Kernells internationellt hyllade debut. POV har träffat Sophia Olsson, som fotograferat såväl Sameblod som andra prisbelönade nordiska filmer med intagande landskap.



Sett till proportion står sig svenska filmfotografer väl. Sverigefostrade Hoyte van Hoytema är en av Hollywoods mest eftertraktade, likaså den infödde Stockholmssonen Linus Sandgren. Och i Sverige tycks återväxten ovanligt god. Ita Zbroniec-Zajt är visserligen polska men hennes långfilmskarriär har framför allt ägt rum i svensk film under de senaste åren. Vidare exempel på talangfulla, i olika grad etablerade fotografer: Fredrik Wenzel, Linda Wassberg, Måns Månsson, Ragna Jorming, Gösta Reiland, Lisabi Fridell. Och – inte minst – Sophia Olsson, för en svensk biopublik okänd, då hon hittills varit verksam i Danmark främst. 

Förra året var det premiär för isländska Sparrows, med Sophia Olsson som fotograf, en film som vunnit priser på en rad festivaler världen över. Filmen, en coming of age fylld av utanförskap och övergrepp i en avfolkad isländsk by, vann bland annat Fiprescipriset på Göteborg filmfestival och nominerades till Nordiska filmpriset tidigare i år, men har inte fått svensk biodistribution. Nyligen gav branschtidningen Variety filmen en hygglig chans att hamna bland de fem Oscarnominerade för bästa utländska film.

Huvudperson-närbild

Sophia Olssons har även fotograferat Amanda Kernells omtalade debut Sameblod, som kritikerhyllades i Venedig i september och också vann ett par priser. Filmen utspelar sig under 1930-talet, en ung flickas resa bort från sin samiska tillhörighet, inräknat internatskolans rasbiologiska undersökningar, till en frigörelse söderut, på Uppsalas läroverk, och med en önskan om att bli svensk. Sameblod kommer att tävla på Göteborg filmfestival i slutet av januari och får sin nationella biopremiär i början av mars. 

På Stockholm filmfestival var Olssons suggestiva foto i kortfilmen Älskade unge ett bidragande element till att regissören Frida Kempff kunde vinna 1 km film-stipendiet. När jag träffar den omsusade filmfotografen är det tre veckor sedan hon gjorde sin senaste film, Charmøren, av svensk-iranske långfilmsdebutanten Milad Alami, filmad i Köpenhamn och med några inspelningsdagar kvar att göra i Iran. Alami, vars kortfilm Void visades i Cannes häromåret, siktar åter på den franska rivieran i maj. Med andra ord, det har varit och är en händelserik tid för Olsson, som hittade till filmfotot via omvägar, eller rättare sagt flera utbildningar på vägen. Filmintresset föddes främst på mindre biografer i Stockholm i skiftet mellan 1980- och 90-talet, bland annat på Zita, och med Wild at heart som en särskilt stark upplevelse, «efter det började jag tänka på film på ett annat sätt».

Älskade unge

Tidigt närde hon ett intresse för stillbildsfoto men också en tvekan inför det kreativa yrket. Uppväxten skedde i Sollentuna, utan konstnärlig bakgrund, men med stöttande föräldrar som aldrig ifrågasatt hennes val men nog oroat sig en del. «Jag var tidigt intresserad av hur man väljer att berätta i rörlig bild, en fascination som handlade om hur man valde att gestalta berättelsen och för mig då främst i foto och klipp.»

Sedan tre år är Sophia Olsson tillbaka i Stockholm efter att ha tillbringat stora delar av sitt vuxna liv först i Göteborg och senare i Köpenhamn. Innan dess läste hon filmvetenskap i Stockholm, «fantastiskt vad man fick se», för att fortsätta till studier i stillbildsfotografi på GFU (Grundläggande fotografisk utbildning), varpå ytterligare filmstudier på Biskops Arnö. Sedan bar det av till regiutbildningen på Filmhögskolan i Göteborg. «Ändå var jag inte hundra på att jag ville regissera, tankarna kring filmfoto fanns redan då. Men jag gick klart och lärde mig mycket men tvivlade fortfarande på om regi var det rätta. Jag vacklade hela tiden, jag kände ett motstånd i mig själv för att regissera, hade bara flow i små stunder.»

Efter att ha varit regiassistent på Björn Runges Om jag vänder mig om 2003, där hon även gjorde behind the scenes, insåg hon att det var filmfoto hon skulle syssla med. Bland de första större fotojobben var just Björn Runges novellfilm Rensa fisk samt Håkon Lius Lucky blue.

2005 kom hon in på filmfotografi på den danska filmskolan och utexaminerades 2009, efter «fyra grymma år», i positiv mening, «stenhårt hela tiden», med en huvudlärare som aldrig tillät en fri stund. Hennes tidigare erfarenheter gjorde det möjligt att bättre ta till sig kunskapen. En särskild gästlärare hon minns är Kieslowskis husfotograf Slavomir Idziak, som bara under någon vecka på skolan satte stort avtryck, «extremt givande».

Sparrows

På den danska filmskolan träffade Sophia Olsson den isländske regissören Rúnar Rúnarsson. Tillsammans gjorde de kortfilmen Smafuglar, som tävlade i Cannes 2008 och också blev en förstudie till Sparrows. 2011 kom deras första långfilm tillsammans, Eldfjall, som visades i Directors' Fortnight i Cannes och vann en rad priser i festivalvärlden. Samma år fotade Olsson Fiona Jonuzis kortfilm Girl och sin allra första långfilm, Christoffer Boe lågbudetfilm Beast. Två år senare stod hon bakom kameran i Daniel Borgmans The weight of elephants, även den i första hand producerad med danska pengar.

Till skillnad från en del andra isländska filmer vältrar sig Sparrows inte i det vackra och storslagna, även om det också finns där. Var det svårt att göra avvägningen?

«Vi arbetade hårt för att det inte bara skulle vara vackert. ‹Nej, nu ser vi bergen igen, vi måste frama bort dem.› Fotot ska hjälpa filmen, punkt.» Samtidigt påpekar hon att det tjänade filmen att huvudpersonens alienation att ibland också tillåta det vida landskapet – som en oändlig tomhet och vacker storhet på samma gång.

Sameblod tillkom också ur en kortfilm, Stoerre Vaerie, som fick världspremiär på Sundance under titeln Northern Great Mountain 2015. När inspelningen för långfilmen blev framskjuten kunde inte den tilltänkte fotografen Petrus Sjövik, som fotat kortfilmen, medverka på grund av tv-uppdrag. Detta öppnade vägen för Sophia Olsson, som åter hade att ta sig an storslagna nordiska vidder, från Island då till Lappland nu.

Också med Amanda Kernell var den gemensamma visionen att undvika vykortsbilder men ändå ge en inblick i landskapets storhet. «Vi gjorde gemensamma val utifrån vår intuition och smak. Jag är ingen naturmänniska utan har snarare lärt mig att uppskatta storslagen natur efter detta.» Men den svåraste utmaningen var ändå att göra epokfilm, menar Sophia Olsson, hennes första. «Det är så lätt att det bara blir ett filter, så svårt att komma förbi det perfekta. För oss var det viktigt att vara nära huvudpersonen, fokusera på henne. Därför blev det många närbilder och ofta handhållen kamera, för att låta åskådaren gå in i henne.»

Sameblod-landskap

Olsson förklarar att avsikten var att skapa en avskalad känsla för att göra framställningen mer naken, hur tidskrävande men också hur häftigt det var att komma igenom filtret, samt att balansera mellan det tillspetsade och det trovärdiga.

Flera internationella kritiker har, utöver temat i sig, framhållit filmens förmåga att skapa stämningar, samt Lene Cecilia Sparroks insats i huvudrollen, hennes debut. «Cecilia Sparrok är så fin i hur hon fångar upp detaljer, hon gör det så bra. Och det är fantastiskt att filmen kommer ut nu, för den är så viktig.»

Amanda Kernell har själv samiskt ursprung. Skulle en person utan direkt koppling till denna minoritet kunna ha regisserat filmen?

«Jag tror det är svårt, om än inte omöjligt. Det krävs att man har en respekt och förståelse för temat och historien och arbetar med experter, så som alltid när man väljer att skildra en specifik miljö man inte känner till.»

Sophia Olsson upplever att hon har haft en bra dialog med regissören i samtliga sina filmer, och att hon också haft stor nytta av sin regiutbildning, vilket tillåter en helhetssyn på filmen och dess olika element. Filmmässigt gäller både Sverige och Danmark som hennes «hemländer», men hon tycker det är svårt med jämförelser, eftersom saker går i vågor. «Det är trots allt ganska vattentäta skott mellan länderna. Ganska få filmer når över sundet och det är lätt att bli hemmablind. De senaste fem-tio åren har Sverige gjort fler konstnärligt intressanta arthousefilmer, vilket påverkat hela svenska filmkulturen positivt.»

Samtidigt skulle hon vilja se en svensk motsvarighet till «New Danish Screen», en stödform avsedd för oetablerade filmare, snarlikt det som var «Rookie» i Sverige under några år. Om Sophia Olsson själv upplevde en osäkerhet inför att välja ett kreativt yrke som ung, och länge var osäker på vad hon vill göra, så känner hon större trygghet i dag, tack vare utbildningen, även om den också innebar stenhård konkurrens och många livrädda studenter. «Jag önskar att fler skolor var bättre på att uppmuntra filmare att lyssna på sin inre röst och jobbar med sina styrkor.»

«En del jobbar sig upp i stället och det passar dem, men för min del var i alla fall filmfotoutbildningen väldigt viktig, för att få känna mig trygg. Jag vågade inte gapa efter mycket, vilket jag uppmuntrar andra att göra. Men i dag har jag ett yrke jag verkligen tycker om, ett yrke jag lever med varje dag, som driver mig till så mycket och samtidigt fortsätter jag att lära mig nya saker på flera olika nivåer hela tiden. Det är fantastiskt.»

Av Jon Asp 23 nov. 2016