Nicholas Cage ur Spike Jonzes «Adaptation»

Författare som ser film

Hur påverkas och inspireras svenska författare av filmen? Johan Kling, Elise Karlsson, Marie Norin och Hans Gunnarsson förklarar hur deras filmvanor påverkar skrivandet.



Nyligen gick filmatiseringen av Paula Hawkins bästsäljande roman «Kvinnan på tåget» upp på svenska biografer. SVT Kulturnyheternas Fredrik Sahlin och Dagens nyheters Helena Lindblad konstaterade att filmatiseringen faktiskt var bättre än sin litterära förlaga. Det hör inte till vanligheterna. Ofta heter det ju att boken är bättre än filmen. Få har gestaltat denna överföringsproblematik lika distinkt som manusförfattaren Charlie Kaufman i Spike Jonzes vid det här laget klassiska film Adaptation, där Kaufmans alter ego spelas av Nicholas Cage. Filmen bärs upp av det problem som uppstår när man ska filma en roman som inte drivs av en yttre handling.

girl-on-the-train.jpg

Relationen mellan film och litteratur slutar förstås inte där. Många filmare har också fascinerats av något som kanske är ännu svårare att gestalta: författarens yrke och liv. Många regissörer har lagt pannan i djupa veck när de ska få en skrivande författare att fungera på vita duken. Ibland lyckas de: filmer som Capote, Timmarna, Sylvia och Yarden och är bara några axplock i en ocean av författarporträtt. Men lika ofta blir det klyschigt och lite pinsamt. Många filmer tar i för mycket när det handlar om att gestalta intellektuell verksamhet, som exempelvis HBO:s vedervärdiga tv-film «Hemingway & Gellhorn» eller Steven Soderberghs Kafka.

«När du frågar efter hur författare porträtteras på film är det lätt att börja tänka på ledsna gråbrunmurriga män som går runt i Italien och försöker skriva», säger Marie Norin, poet och författare som är aktuell med prosasamlingen «tomasfilmerna». «Går författandet att fånga? Jag vet inte. Det är väl lätt att hamna i en lätt löjlig författarpose – och det är vi alla så rädda för: att vara löjliga», fortsätter hon.

Som gammal biografmaskinist är Marie Norin väldigt intresserad av film. När hon skriver gör hon det i lika hög grad utifrån influenser från film och musik som från litteratur.

«Film och musik är viktiga när det handlar om rytm. Jag tänker på det när jag skriver, hur kameran i film ibland stannar upp och ger berättelsen en puls. Men det är inte bara filmen. Det är ljudet från projektorn: det där tickande, fladdrande…»

Även Elise Karlsson använder sig av film när hon skriver. Hennes kritikerhyllade roman «Linjen» från 2015 handlar om Emma och hennes osäkra arbetssituation på ett förlag för självhjälpsböcker. På det inglasade kontoret sitter Emma i kläder hon köpt som «rekvisita». Vardagens arbete är kort och gott en iscensättning.

Elise Karlsson

«När jag skrev romanen tänkte jag mycket på Billy Wilders The Apartment [Ungkarlslyan] där kontorslandskapet sträcker ut sig i det oändliga. Jag har över huvud taget inspirerats av Wilders sätt att skapa intriger mellan personer för att engagera läsarna i mina karaktärers öden. Rent berättartekniskt har jag studerat Wilders filmer om och om igen för att se hur han uppnår detta. Det är liksom lättare att se om en film än att läsa om Dostojevski för att undersöka hans berättarteknik», säger Elise Karlsson.

För att snabbt teckna sin huvudpersons karaktärsdrag använder Elise Karlsson sig också av andra filmreferenser. Romanens Emma blir en dag uppringd av en försäljare som säljer filmkanalsabonnemang. Hon orkar inte säga nej och hennes fritid fylls därefter av gamla filmer som hon ser hemma i soffan, däribland John Hustons De missanpassade med Marilyn Monroe och Clark Gable.

«Scenen när männen försöker fånga in en vild häst, och Marilyns karaktär chanslöst försöker hindra dem fysiskt säger mycket om frihet och arbete. Här får jag som författare en gratismetafor via filmen.»

För närvarande lägger Elise Karlsson sista handen vid sin kommande roman «Klass». För att komma i rätt stämning har hon sett Bernard Queysannes En man som sover från 1974, som Georges Perec skrev både förlaga och manus till.

«Jag har läst romanen också, men om man ska skriva själv är det lättare att försätta sig i rätt känsloläge genom att se film eller lyssna på musik. Dessa impulser ‹utifrån› sätter igång mig mer.»

Det är inte bara Marie Norin och Elise Karlsson som hämtat litterär näring från filmens värld. Antalet författare som inspirerats och influerats är oändlig. På femtiotalet gick franska nya romanen-författare i bräschen för att kombinera filmteknik med litteratur. Ungefär samtidigt lämnade en av Sveriges största författare, Stig Dagerman, både skrivandet och biografmörkret bakom sig när han gick bort alldeles för tidigt. Det sägs att Dagerman såg en film om dagen.

En film dagligen blir det också för författaren, regissören och manusförfattaren Johan Kling. «Jag går sällan på bio, men jag tittar på film oavbrutet», säger Johan Kling.

kling_johan_10.jpg

I hans film Darling (2007) och i de båda böckerna «Människor helt utan betydelse» (2009) och «Glasmannen» (2014) undersöker Johan Kling tematiska frågor som utanförskap och social och ekonomisk utsatthet. Hans prosa är avskalad och minimalistisk, vilket delvis kan förklaras med hans gärning som regissör och manusförfattare.

«Det är samma temperament. Att skriva för film passar mig bra och jag tar väl med mig det när jag skriver skönlitterärt. Visst finns det stora skillnader mellan de båda sätten att berätta, men det jag lärt mig från film är att lägga mycket energi på dramaturgin. Det måste röra sig framåt hela tiden, i varje scen. Det har jag med mig i mina böcker. Ofta är det rätt enkla, men bra grepp. I min första roman låter jag min huvudperson vänta på en person genom hela berättelsen. Det ger en effektiv framåtrörelse. Hur avancerade kulturkonsumenter vi än är letar våra hjärnor ständigt efter nästa steg: vad ska hända nu, hur ska det gå?»

Till sina filmer Darling och Puss (2010) skrev han även manus. Han studsar när jag frågar om han skulle vilja skriva manus till en annan regissör.

«Det är uteslutet. Manuset är det svåra. Att skapa något ur intet och få det att fungera med de olika akterna och rörelsen mot ett slut. Regi är något annat, där behöver jag fatta praktiska beslut: ska det vara grönt eller blått i den här scenen. Det skulle kännas konstigt att göra det svåra och sen lämna över till någon annan.»

En som gärna lämnar över till andra, eller som åtminstone tycker om att utveckla ett manus tillsammans med en regissör, är författaren Hans Gunnarsson. Han ser arbetet med filmmanus som ett välkommet avbrott och som en omväxling till det mer solitära arbetet som författare. Bland de filmmanus han skrivit märks Pingpong-kingen, Ondskan och Arn.

Ondskan

«Mikael Håfström och jag skrev Ondskan tillsammans och det var väldigt roligt. När jag som då blir involverad på ett tidigt stadium vårdar jag och regissören en gemensam vision och då vet man också att det är detta manus som kommer att filmas. Jan Guillou fick läsa manus och när vi hade fått hans välsignelse var det bara att köra. Senare blev jag också involverad i arbetet med Arn, men där var det en stökigare resa.»

På vilket sätt?

«Jag skrev en hel rad med manusversioner innan det fanns en regissör i projektet och det är egentligen bara dumt. Ingen regissör kliver in och tar ett manus och säger ‹jaha, det här ska filmas›. Det är upplagt för omskrivningar och stora förändringar. Sådant kan vara mycket påfrestande.»

Hans Gunnarsson började som novellförfattare, influerad av bland andra Raymond Carver och Ernest Hemingway. Efter debuten «Bakom glas» 1996 blev han kontaktad av filmproducenter som tyckte att hans berättande var filmiskt. «Jag njuter av bra film, men litteraturen har alltid varit en större influens för mig. Att jag hamnade i filmbranschen var inget jag kunde föreställa mig först.»

Steget till filmmanus var dock inte så långt. Hans Gunnarsson säger att det var ett större avstånd mellan novellskrivandet och hans första roman «En jävla vinter» (2003). «Som novellförfattare skriver man med hög densitet och ett koncentrat i berättelsen. När jag skrev min första roman sa min fru åt mig att inte trycka in allt i första kapitlet», säger Hans Gunnarsson och skrattar.

Förutom att filmmanus är mer snabbarbetat («tar en roman år handlar det om månader med ett filmmanus») finns det också andra skillnader i tillvägagångssätt. När han skriver manus finns det en befintlig struktur att förhålla sig till. I prosa vägleds han av processen och vet inte alltid vart en berättelse ska ta vägen. «Jag har två käpphästar där: det måste finnas ett driv framåt och jag måste överraskas av det jag skriver.»

Driv, framåtrörelse, knapp prosa, metaforer, rytm och ett sceniskt berättande är alltså några av de element författarna tar med sig från biosalongen (eller hemmabion) till skrivbordet. Filmens värld ger dem också impulser och stämningslägen som är kreativt viktiga och som upplevs komma mer «utifrån» än vad läsningen av andra texter gör. Filmen och litteraturen fortsätter gå hand i hand – eller åtminstone låna tekniker och impulser av varandra.

Hans Gunnarsson skriver fortfarande avskalat och koncentrerat. Hans senaste bok «Rum för resande» recenserades av Dagens nyheters Ingrid Elam med orden: «Det är som gjort för att bli film».

«Jag vet inte om det stämmer. Visst har den filmiska kvaliteter. Det finns en framåtrörelse i den som när paret jag skildrar sätter sig i bilen och ovetande beger sig mot katastrofen. Men det finns mycket annat som nog är mer komplicerat att översätta. Jag arbetar mycket med tillbakablickar och personernas inre oro och det skulle vara en utmaning att gestalta i det yttre uttryck som en film kräver.»

Av Mats Almegård 23 nov. 2016