Ur Pernilla Augusts «Den allvarsamma leken» (B-Reel Films)

Producent ryter till mot filmpopulism

B-Reel films vd Fredrik Heinig ser en tilltagande populism i den svenska filmbranschen, utfärdar självkritik och lägger fram ett par konkreta förslag för att öka intresset för svensk film på bio.



I en tid när världen söker enkla svar och sanningar verkar det som att populismen nått även den svenska filmbranschen. Från flera stora spelare, såsom regionala filmfonder som Film väst och Filmregionen Stockholm-Mälardalen, SVT, TV4 samt – kanske mindre uppseendeväckande – distributörer som Nordisk film och SF studios, kommer nu uppmaningar till producenter att göra breda publika filmer som det överordnade målet. 

Rimligt kan man tycka för kommersiella aktörer att vilja nå ut till en stor publik, men den som tror på, eller påstår sig ha receptet för publikframgång är ute på väldigt hal is. Och kanske ännu viktigare; det är inte rimligt att publiksiffror är det enda instrumentet för att mäta framgång i en svensk filmbransch.

Det finns en nidbild av svenska producenter som verklighetsfrämmande kulturarbetare som tycker sig ha rätt att producera film efter film utan att en enda gång behöva fundera över den ekonomiska verkligheten. Den bilden tycker jag inte är sann. Det finns inte en filmproducent i Sverige som inte varje dag jobbar stenhårt på alla fronter för att nå ut med sin film. Men det finns inte något enkelt recept för att nå den stora biopubliken med svensk film. De sanningar som vägleder de stora filmbolagen i Hollywood går inte att applicera på svenska budgetar och en svensk filmbransch. Och inte ens i Hollywood har man hittat ett säkert recept på publikframgång.

Det är självklart bra att branschen bryr sig om svensk film. Publiksiffror och kvalitet måste analyseras och våga diskuteras. Jag tycker det är rimligt att man pratar om hur vi ska göra de mest intressanta filmerna samtidigt som vi lyfter den publika filmen.

Ove

Samtidigt måste vi inse att Morran & Tobias, Efterskalv, En gång i Phuket, Jätten, Jag älskar dig - en skilsmässokomedi eller B-Reels egna filmer inte bara är summan av sina publiksiffror. Den allvarsamma leken och Gentlemen är förmodligen inga fulländade filmer, men Gentlemen går heller inte att bedöma endast på sina 81 000 besökare. Jag älskar dig… eller Den allvarsamma leken hade inte varit bättre filmer om de nått 400 000 besökare, lika lite som Morran & Tobias är en bättre film för att den ses av 300 000.

Vi producenter drev ju, tillsammans med distributörerna, igenom systemet för automatstöd där producenten och distributören själva får styra mera över innehållet för att nå biopubliken, men det har visat sig svårare än vad vi trodde. 60% av filmerna med automatstöd har inte nått sitt lägsta publikestimat och dessutom har många fått ett dåligt mottagande av recensenterna: 33% av dessa filmer har under 2.0 i betygsindex. Få av automatstödsfilmerna har nått ut utanför Sveriges gränser och de flesta har varit långt från Guldbaggenomineringar.

Det är egentligen inget konstigt med detta. Det är som sagt svårt att spekulera i film på en liten marknad och det finns tyvärr inga enkla sanningar och lösningar – vare sig i politiken eller i filmbranschen. Det är bara hårt jobb och hel del nytänk som krävs för att maximera varje films potential. Självklarheter kan tyckas men i en tid när delar av branschen har panik och börjar sätta upp rent publikmässiga mål, finns det anledning att påminna om detta och att man måste titta på kvalitet och publik över tid, inte bara på ett enskilt år.

2016 verkar bli ett mindre bra år för svensk film. De stora framgångarna har varit få, både vad det gäller biobesökare och andra kvalitetsindex. Speciellt svårt har det varit för de uttalat publika filmerna och automatstödsfilmerna. Förra året var däremot ett väldigt bra år med många spännande filmer som fick stort genomslag och ledde till debatt men där de kommersiella filmerna underpresterade med ett stort undantag, En man som heter Ove, som ju dessutom lyckades med konststycket att både blidka kritiker, få publiken att strömma till biograferna och nå ut i världen. Personligen tycker jag 2017 ser otroligt spännande ut både ur ett publik- och kvalitetsperspektiv. Filmer som Ted, Borg/McEnroe, Måste gitt är på gång. Ruben Östlund, Lisa Langseth, Gabriela Pichler och Tarik Saleh släpper film och dessutom kommer vi få se flera spännande debutanter.

Men vi ska inte bara sitta still i båten. Vi producenter måste bli betydligt bättre på att ha tydliga och realistiska målsättningar för såväl biopublik som andra konstnärliga mål som sen ska följas upp och analyseras. Svensk filmbransch, både producenter och distributörer, har varit extremt dåliga på att göra sin hemläxa och analysera varför filmer gått som de gått. Vi har inte lärt oss av de misstag vi gjort. Vi måste börja tänka nytt. Målgruppsanalys och kunskapsnivån för att nå den samt att jobba med sociala medier och nytänkande i lanseringar upplever vi som skrämmande låg hos samtliga distributörer. Vi måste få distributörer att jobba längre med sina lanseringar. Att jobba med sociala medier och nå en ung publik är inte detsamma som att sätta upp en Facebooksida.

Jag tycker också att det verkligen är hög tid att SF Bio på allvar tar sitt ansvar för att skapa nya vägar in till svensk film. Jag skulle vilja se en stark bioklubb à la Danmark där man prioriterade svensk film. Hoppas också på en salong i de stora städerna som bara visade svensk film 16 timmar om dygnet och varför inte till halva priset på torsdagar för svenska filmer för alla under 25?

Så låt oss kavla upp ärmarna, tänka nytt och våga ifrågasätta vilka filmer vi producerar och hur vi lanserar dem. Låt inte svensk filmbransch falla i samma populistiska fälla som så många andra delar av vår värld tycks falla i. Låt oss istället jobba långsiktigt och målmedvetet för att stärka svensk film vad gäller biobesökare men också vad gäller andra mått på framgång: att skapa nytänkande, relevanta, spännande filmer som skapar debatt och når sin publik både i Sverige och utomlands.

Av Fredrik Heinig 24 nov. 2016