Peter Grönlund om sin nya film

Peter Grönlund, filmsveriges svar på Ken Loach, skriver ingående om arbetet med sin nya film, familjedramat «Goliat» som utspelar sig i en avfolkad småstad.



«Låt berättarplanet i Goliat spränga fram i en hybridform mellan socialt – och dokumentärt reportage och en nedsvärtad, Bruno K. Öijersk associationsvärld av poesi, abstrakta känsloklanger och subjektiva bilder. Sök det omedelbara, det associativa, det som inte kan formuleras eller låter sig förklaras på annat sätt än precis så, som i lyriken. Viktigt: behåll den realistiska grundtonen från Tjuvheder, men öppna upp för den inre resans möjligheter, där ett subjektivt och tidsupplösande berättande projicerar skeva skuggor över medvetandet.»

Jag för numera dagbok, eller arbetsbok, under idéarbetet för olika uppslag men också vid sidan av mitt skrivande. Det blir ett sätt att avlasta tankarna och ge energi, kärlek och luft åt arbetsdagen. Jag arbetar disciplinerat, periodvis; det kan gå dygn då jag lever på kaffe vid min laptop utan att lämna lägenheten. Andra dagar skriver jag inte en rad, utan driver mest runt i ångest för uteblivet arbete. Men jag försöker se mycket film, det tummar jag inte på. Jag ser filmer med beröringspunkter till det jag själv skriver och återgår ofta till käftsmällen Knuckle, om irländska resandesläkter som gör upp med nävarna efter årtionden av konflikter; dom kusliga familjedramerna Animal Kingdom och Snowtown, som båda skildrar en pojkes brutala inträde i en verklighetsförvrängd vuxenvärld; den skitiga, poetiska och bitvis arrangerade dokumentären Bombay Beach, och så mästerverket Winter's Bone.

Det är nånting med glesbygdsområden, ödemarker, slutna, närmast incestuösa arvssamhällen, platser där alienation och försämrade levnadsvillkor kan skapa en normförskjutning som gradvis förändrar en människa, en familj, en släkt eller ett helt samhälle. Jag älskar geografiska (och kulturellt betingade) utmarker där människor tar saken i egna händer. Det är som en blindfläck på en karta som jag går för att utforska.

Jag skriver i arbetsboken att den sociala och politiska kontexten alltid måste finnas där, en fond som det mänskliga dramat avspeglar. Det lilla kontra det stora greppet. Alltid det lilla mot det stora.

Goliat. Manuset jag skriver. En historia som utspelas i en nedlagd bruksort och handlar om en pojke i en kriminell familj, i kontexten av ett Sverige i sönderfall, där välfärden monteras ner och det politiska klimatet hårdnar.

Jag gör en resa inåt landet. Åker runt några dagar i Bergslagen och besöker nedlagda fabriker, där fönstren i dom gamla lokalerna är fulla med skotthål, där byggnadsprojekten övergetts och där avfolkningen angett en kuslig klang åt bygden. Svenska flaggor vajar, söndertrasade av tid och vind. Fönstren på flyktingförläggningen i Lesjöfors är sönderslagna och barnen har knutit ihop en fotboll av gamla kläder som dom spelar med på gården. Längs vägarna står bilvrak uppradade tillsammans med utslängda vitvaror och annat som övergetts.

För en tid sedan läste jag ett utdrag ur Svenska kyrkans rapport om den svenska bruksorten, såsom Hofors och Avesta, där droger och kriminalitet drabbar allt yngre.

«Den sedvanliga helgfyllan finns ständigt där men vi får aldrig glömma att droger och kriminalitet bara är ett symptom på en långt mer rotad sjukdom. Apati och likriktning är något som breder sina vingar över samhället vart man än tittar, samhället snurrar på i allt snabbare takt och det är lätt för människor att rasa av i dessa tider. Det kan vara svårt att bevara tron på en bättre värld. Människor håller sig fast vid sin månadslön som en sista utpost till lycka. I vissa ögon handlar det mer om att existera än att leva. Det är inte konstigt att unga känner sig utanför, att många mitt i all denna stress börjar sakna tilltro till det samhälle de lever i, som om deras röst inte alls är av värde, att världen skulle kunna fungera lika bra om de inte fanns. När man frågar unga runt om i landet vad de tycker och tänker om sina hemorter så får man samma svar varje gång. Ingen lyssnar på oss! Allt är skit! I Hagfors var det några unga som resonerade, Hagfors är värre än heroin! Detta tyder givetvis på att det finns ett fel någonstans i samhället, att det finns sår som måste sys igen. Många ungdomar saknar helt tilltro till sin kommunledning, de kan inte känna att samhället finns till för deras bästa. Att de helt saknar förmåga att påverka. 

De flesta ungdomsproblem är egentligen inte de ungas problem utan snarare de äldres. Det är upp till de äldre medborgarna i ett samhälle att se efter och hitta rätt vägar för att samtala med de yngre.»

Jag tänker mycket på det där sista, det om dom äldres ansvar att leda och guida dom yngre. När dom äldre saknar den förmågan riskerar misstron och samhällsföraktet att överföras från generation till generation.

Det sociala arvet, det dåliga ledarskapet. Där nånstans utkristalliseras karaktären Kimmie och hans far Roland. Kimmie, som ska axla rollen som familjeförsörjare, då Roland försvinner för att avtjäna ett fängelsestraff. Den sextonårige Kimmie är inte lämpad för uppgiften, och Roland vet det. Innan Roland fängslas tar han med sin son på en resa in i sin våldsamma värld, där starkast överlever och där pojkar görs till män.

Jag plöjer andra uppväxtskildringar i ämnet; Sweet sixteen, Kes - falken, Fish tankThe selfish giant. Funderar på vad jag vill berätta, och viktigare – vad jag inte vill berätta. Det är i sammansättningen av bilderna – och i vakuumet däremellan – som rörelsen skapas. Det gäller för filmklippning, och det gäller för manusskrivande. Luften mellan orden, mellan scenerna och bilderna, utrymmet där betraktaren aktiveras.

Jag skriver i regivisionen att världen i Goliat består av fejder som gått i arv, av lågkonjunktur med maktlöshet och statsförakt; en klaustrofobisk värld av laglöshet med bristande polisiär insyn, inramad av ett kargt och ödsligt landskap, fjärran statsmakten i Stockholms riksdag. 

Goliat är ett skrik från den svenska bakgården. Här är samhällsföraktet en nedärvd reflex. Försäkringskassan stryper sjukpenningen, dom sociala myndigheterna hotar att ta barnen. Misstron rotar sig på bygden. Man lever utanför radarn och kan inte tillgodogöra sig samhällets resurser. Familj och släkt får en alltmer central betydelse. Här är familjen allt – och man är ingenting utan den.

Vad händer om sonen Kimmie lämnar allt, följer sin frihetslängtan och lär sig ett ärligt yrke? Om han bryter det sociala arvet och prövar sig själv utanför staketet som andra har upplåtit kring hans liv? Vem blir han om han stannar kvar hos dom som behöver honom, hos småsyskonen som familjehemsplaceras då Roland försvinner och mamma Carina utförsäkras?

Jag ser tillbaka på min debutfilm Tjuvheder och inser att jag fortfarande utforskar förhållandet mellan individ och kollektiv. I Tjuvheder bestod kollektivet av dom boende på campingen, i Goliat är det familjen som utgör möjlig frälsning eller undergång.

Jag läser en artikel om Degerfors i södra Värmland. Får lite bilder skickade till mig av vår kontakt på Filmregion Stockholm-Mälardalen. Befolkningen i Degerfors ökade sakta fram till 1970-talets slut, men idag tappar kommunen invånare i takt med att produktionen på bruket blir alltmer automatiserad. Degerfors är en avfolkningsort och på kvällarna ligger det lilla centrumet öde. Kan familjen i Goliat komma härifrån eller behöver vi gå ännu längre, djupare in i skogen?

Jag fastnar vid en formulering i artikeln: «De flesta i Degerfors bor på kyrkogården».

Jag får fler bilder skickade till mig, från Örebro och orterna däromkring. Jag bestämmer mig för att åka dit och se platserna.

Kontrastering. Ett viktigt ord för min process. I Goliat finns också dom som klarat sig genom krisen, det är avgörande. Det får inte bli en enkelspårig landsbygdsskildring. Vi gör ett nedsteg i en dysfunktionell familj, som gör allt för att klara sig. Familjen speglas mot en social utveckling i landet, men också mot andra förhållanden; funktionella individer, det vardagliga livet på Sveriges bakgator.

Familjen är ett uttryck för ett minoritetssamhälle. En plats där polisväsendet lämnat blinda fläckar på kartan, där kriminalitet och droger har brett ut sig. En värld av oskrivna lagar, hederskodexar, hierarkier.

Dom urgamla buddistiska «Dom tre aporna», har givits ny innebörd i den brottsliga världen och definierar begreppet tjuvheder, det kriminella regelverket där man – liksom aporna – håller för ögon, öron och mun: man ser inte, hör inte och pratar inte med någon, allra minst med en snut, under en rättegång eller med andra som inte har med saken att göra.

Jag vill att det ska gälla i Goliat; språket förankras regionalt, men i grunden är det samma koder som på Kumla eller i Björns Trädgård i Stockholm. Geografiskt förflyttar vi oss, men mentaliteten är densamma.  

Att gå med eller mot är ett annat begrepp som återkommer i processen. Roland, patriarken, är en karismatisk man, men ingen bjässe, ingen muskelbyggare. Våldet sitter i det mentala, inte i kroppshyddan.

Som Roland själv uppmanar Kimmie: «Det sitter i psyket. I det mentala. Inte i kroppen. Sen kan snubben va hur stor som helst.  Är han stor så faller han bara hårdare».    

Goliat, filmens titel. Fighten pojken måste vinna. Det övermäktiga livets svårigheter som Kimmie måste lära sig att bemästra. 

Av Peter Grönlund 23 nov. 2016