Nonstop Entertainment/Fox

Netflix och filmalgoritmen

«Frågan om vad vi stoppar i oss är såklart inte bara kulinarisk. Den digitala skedmatningen med sina tekniska finesser är så förfinad att man praktiskt taget bara behöver luta sig tillbaka och låta det ske.»

George Ivanov om filmjättarna som äter upp våra sista aktiva val. Och andra institutioner beredda att följa i deras fotspår.



Jag växte upp under kommunistregimen i östeuropa och har med intresse följt Rysslands post-sovjetiska utveckling, nyligen Putins sextiofemårsdag med landsomfattande protester, inräknat en minst sagt kritisk födelsedagshälsning från Andrej Zvjagintsev: «Vilken värdighet kan vi tala om när valet är begränsat till en enda person? Här finns ingen mänsklig värdighet.»

Få regissörer har skildrat den moderna ryska själen under Putin så träffande som Zvjagintsev. Efter att ha sett om hans mästerverk Leviatan tipsar Netflix om en annan film – Legenden om Tarzan – som tydligen matchar min smak 97 %! Vad baseras den matchningen på? Förvisso har båda filmer hårda män och snarlik kvinnosyn, ruff natur och stora djur. Kan det vara så elementärt eller går den algoritmiskt genererade rekommendationen djupare, maktfullkomlighet och korruption är huvudingredienserna i Leviatan, kan man med viss, matematisk, ansträngning skönja dem även i Tarzan? Eller ligger kruxet i nätjättens brist på kvalitetsfilm?

Jag har för vana att roa mig med streamingtjänsternas rekommendationsalgoritmer vars träffsäkerhet ofta tycks mer underhållande än filmutbudet i sig. Därför borde jag inte bli förvånad nu heller. Men Netflix står i en klass för sig. Nätjätten har närmast obegränsade resurser för att skapa egen content (sex miljarder dollar bara i år), tekniken är överlägset smidigare, innehållet smaskigare uppdukat än konkurrenternas, och det viktigaste: de är notoriskt duktiga på att hantera och analysera data om sina användares preferenser. Så kanske bör jag omvärdera Tarzan? Tänk om det bara är min snobbism som gör att det tar emot, i själva verket suktar jag en efter barbröstad Alexander Skarsgård med kolonial schvung i lianen? Att Netflix känner mig bättre än jag känner mig själv är möjligt. Men ändå, var kommer den tvärsäkra siffran ifrån? Nittiosju procent för tankar till ett riggat val i valfri diktatur. Jag har med mig i bagaget en viss skepsis mot så höga procentsatser, generellt tenderar de att dölja mer än de berättar – främst bristen på verkliga alternativ.

Jag går igenom övriga rekommendationer, en annan som verkar något mindre far-fetched är Okja, som tävlade i Cannes i år, precis som Leviatan några år tidigare. I Okja driver regissören Bong Joon-ho med såväl köttkapitalister som gröna amatörterrorister. Företaget Mirando får en total make-over av Tilda Swintons rollkaraktär som ärver en fabrik där «väggarna är befläckade av goda arbetares blod».

okja-tilda

Hon gör en helomvändning och presenterar nya värderingar om miljö och liv samt en «hälsoprodukt» som tar världens köttätare med storm, superkultingen Okja. Filmen orsakade vild debatt redan före premiären på Croisetten, dock inte för sitt innehåll utan för sin distribution. Eller snarare brist på distribution – på franska biografer. Dispyten landade i en regeländring, varje film som tävlar i Cannes framöver ska kunna gå att lansera på bio, åtminstone i la France – till skillnad från Okja som gick upp på Netflix bara en månad efter premiären och därmed bojkottades av biografägarna. Cannes har en del makt och ledningen är inte van vid att behöva vika sig men framöver kommer de alltså vid sidan av kvalitet väga in distributionsmöjligheter. Allt annat vore att erkänna biografen som död, mördad av en algoritm från Silicon Valley, med ett skott i ryggen.

Kritikerkåren var annars enig om att Okja höll god klass. Dramaturgin som ställer naturens oskuld mot människans ondska för tankarna till diverse Disney men här ryms också en någorlunda slipad samtidssatir om konsumenter så lama av lättja att de inte orkar se genom köttindustrins lögner utan stoppar i sig allt som ställs fram. Aningen paradoxalt att det är Netflix som ligger bakom. Företaget som liksom Google och Facebook annars förknippas med samma grad av transparens som Tilda Swintons köttfabrik i Okja. Frågan om vad vi stoppar i oss är såklart inte bara kulinarisk. Den digitala skedmatningen med sina tekniska finesser är så förfinad att man praktiskt taget bara behöver luta sig tillbaka och låta det ske.

Nyss damp en oroväckande rapport ner i min mail, om unga svenskars svala intresse för inhemsk film. En undersökning av filmsmaken hos unga vuxna (15-29 år) visar att det är uteslutande amerikanska rullar som nämns som favoritfilmer. YouGov, som utfört undersökningen på Filminstitutets uppdrag, redovisar att unga gillar amerikanskt eftersom dessa filmer är spännande och roliga, och inte svenskt eftersom våra filmer varken är spännande eller roliga. Det finns tydligen ljusglimtar, svenska filmer «upplevs närmare». Hm… Vassare slutsats är att många uppfattar det svenska filmutbudet som begränsat. Samt att digitala medier är det förhärskande valet för filmtittande, nästan enbart genom så kallad s-vod, där tittaren prenumererar månadsvis för full åtkomst i stället för att betala för specifika titlar. Netflix är störst med 100 miljoner prenumeranter globalt, och en aktie som stigit 80% senaste 12 månaderna. Utbudet av svensk film hos Netflix är inte överväldigande, knappt trettio spelfilmer. Mer oroväckande är kanske att den siffran vida överträffar svensk spelfilm på SVT Play, där finns i skrivande stund enbart Min lilla syster och Den enfaldige mördaren. Högre kvalitet, helt klart, men två titlar är ingen full meny, snarare skvallrar detta om att stammisarna är här för annat – rårakan på Löwanders Djurgårdskällare (Vår tid är nu) eller den mer gedigna mönstringen av dokumentärer.

vår tid

Samtidigt driver regeringen förslaget att lägga om finansieringsmodellen för public service från licens till progressiv beskattning. Det sägs råda total enighet om införandet av en skattefinansierad modell bland partierna, och förslaget väntas träda i kraft redan nästa år. Men i framtiden kan det bli svårt att motivera skattebetalare till denna skatt, i alla fall om de är filmälskare, och såvida inte filmutbudet förbättras radikalt.

En sak är säker. Netflix, Google, Facebook kommer att fortsätta sina försök att forma vår smak, våra åsikter och ideologiska preferenser. Den påverkan kommer att finslipas och knappast minska i framtiden. Vi kan vänta oss ännu säkrare rekommendationer, och allt mindre motkraft. Hur säker jag är på det? 97 %.

Av George Ivanov 12 okt. 2017