Anne Wiazemsky 1947-2017

Som tonåring skapade Anne Wiazemsky filmhistoria tillsammans med Bresson, Godard och Pasolini, händelser besjälat dokumenterade i skådespelarens sentida författarkarriär. Wiazemsky avled den 5 oktober i Paris.



Frankrike har på senare tid mist flera första klassens skådespelare: Jeanne Moreau under sensommaren, Jean Rochefort häromdagen, och i förra veckan, i skuggan av litteraturprisets offentliggörande, Anne Wiazemsky, känd inte minst för sitt tonåriga sextiotal i filmhistoriens absoluta centrum.

Till inspelningsplats kom den burgna Wiazemsky, hårt hållen under morfar François Mauriacs höga katolska och litterära värderingar, redan som 18-åring för att spela huvudrollen i Robert Bressons Min vän Balthazar. I filmen, för övrigt samproducerad av Svenska filminstitutet, gjorde hon en märkvärdig prestation bredvid en helgonförklarad åsna – tillsammans två skilda oskuldsfulla som prövades hårt av primitiva krafter i omgivningen.

bresson

Insatsen skulle ge eko i filmvärlden både före och efter premiären. Med förevändning att syna en av sina stora förebilders pågående skapelser uppsökte en viss Jean-Luc Godard den unga aktrisen redan under inspelning. Uppvaktningen följdes av hennes kombinerade beundrar- och kärleksbrev efter att ha sett Maskulinum – femininum (Godards film som också samproducerades med svenska medel). Till sommaren blev så filosofistudenten Wiazemsky och filmfilosofen Godard ett par. Från Paris vänstra strand ägnade de sig åt att se och samtala om filmer, utöver att planera för egna filmprojekt. 

Efter insatsen i Min vän Balthazar kom Wiazemsky året därpå att spela huvudrollen i Godards Kinesiskan, bredvid Jean-Pierre Léaud och Juliet Berto, en film som hämtade direkt inspiration från parets upplevelser och som spelades in i deras gemensamma lägenhet – en händelserik och ofta påfrestande tid som definitivt tog loven ur Wiazemskys tonårstristess. Nu intresserade sig inte bara Godard för aktrisen, anbuden kom från flera håll, inte minst från Italien, och Godard var inte alltid förtjust. Ett år senare gjorde Wiazemsky en av flera sexuellt nyfikna familjemedlemmar i Pasolinis Teorema. 

teorema

På mindre än tre år hann hon alltså skriva in sig i filmhistorien under ledning av tre giganter. Under sjuttiotalet fortsatte skådespelarkarriären med roller hos Godard, Pasolini, Ferreri, Garrel, hon hann även med ett porträtt av George Sand. Men inget skulle matcha sextiotalets outplånliga roller. I slutet av åttiotalet inledde Wiazemsky sin litterära bana, först med renodlade romaner och under det senaste decenniet också med mer självbiografiska verk.  

I Jeune fille beskriver hon med märkbar uppriktighet de dubbla känslorna inför debuten hos Bresson. I Mitt Berlinbarn, med syfte på författarens egen födelseort, låter hon föräldrarnas hjälpinsatser under kriget bilda fond. Mest omskriven har Wiazemsky dock blivit för två av sina senaste böcker, Ett avgörande år (L’année studieuse, utgiven på svenska av Elisabeth Grate förlag 2013) och Un an après, som tillsammans bildar en lika rörande som genomträngande diptyk om livet med Godard: glädje och gruvelse, optimism och desillusion, inte minst mot bakgrund av en filmskapare som närapå dukade under av missräkningarna från 68.

anne

«Jag var lika förälskad i hans universum som i honom», skriver hon i Ett avgörande år, anmäld av undertecknad i FLM: «För Wiazemsky blev Godard ett farväl till ungdomens leda och en portalkärlek filtrerad genom filmkonstens eufemistiska ljus. Detta mytologiskt färgade universum tycks ligga till grund för den romansouvenir som är Anne Wiazemskys återskapade tonårsminnen och som nog även reflekterar andra generationers oförtröttliga faiblesse för Godard.»

På sätt och vis borde boken tjäna som obligatorisk läsning för filmhistoriker och cinefiler intresserade av att förstå efterkrigstidens europeiska auteurscen, med många dubbla relationer mellan regissör och musa. Bressons tillförsäkrande regi jämförde hon i Ett avgörande år med Godards lika bekräftande intimitet: «Jag behövde bara vara disponibel och uppmärksam.»

Hennes senaste bok från 2017, Un saint homme, handlar inte om Godard utan om en fältpräst i Venezuela som uppmuntrar en ung Wiazemsky att börja omskriva sina upplevelser. Förhoppningsvis har vi inte sett det sista av Anne Wiazemskys penna och ande. I våras hade The artist-regissören Michel Hazanavicius Le redoutable premiär i Cannes, baserad på just Ett avgörande år. Louis Garrel gör Godard på högvarv, Stacy Lewis en mer nedtonad Wiazemsky. I fransk radio nyligen kommenterade författaren filmen med gillande.

redoutable

Här står Godard på barrikaden och lyckas blåsa av pågående Cannes-festival medan Wiazemsky själv solbadar förstrött i azurblå vatten några kilometer bort. Upproren och strejkerna tar ut sin rätt; det dröjer flera dagar innan de får tag på bensin för att kunna bila åter till Paris, då under ofta kompakt tystnad, hon solbränd, han alltmer uppgiven. Gilles Deleuze, en mer fullskalig filosof, plockas upp på vägen, i Lyon. En snarstucken Godard, förtvivlad över att inte befinna sig i Paris, låter en aningslös chaufför hamna i skottgluggen. Förutom att scenerna tillhörde de allra roligaste under årets Cannes-festival återges här en träffande bild av den unga aktrisen Anne Wiazemsky mitt i händelsernas centrum. Lyckligtvis ägde hon också förmågan att sätta den på pränt.

Av Jon Asp 12 okt. 2017