Ur «Skönheten och odjuren» (Folkets Bio)

Arabisk filmfestival på uppgång i Malmö

Anders E Larsson rapporterar från Malmö Arab Film Festival, en sjuåring som redan hunnit befästa sin position som en av de viktigaste arbaiska filmfestivalerna utanför arabländerna.



Det är inte fel att kalla Malmö Arab Film Festival (MAFF) för en liten framgångssaga. När festivalen just avslutat sitt sjunde år, så har den sedan några år tillbaka etablerat sig som en av de största festivalerna för arabisk film utanför arabvärlden. Kanske är den till och med den största. Att den är den viktigaste arabiska filmfestivalen i Europa verkar de flesta vara överens om. Ett tecken är att flera av regissörerna, under frågestunderna efter filmerna, kort och gott refererar till festivalen som «Malmo festival».

Att MAFF som festival etablerades i just Malmö lär inte vara någon tillfällighet. I staden bor ett stort antal arabisktalande invånare och därmed en mängd (åtminstone språkligt sett) potentiella festivalbesökare. Malmö har också utvecklats till en festivalvänlig stad som numera huserar en handfull årliga filmfestivaler. Att kunna lägga ytterligare en festival till raden av andra underlättas säkert av en redan upparbetad festivalkultur.

Samtidigt finns det aspekter som skiljer MAFF från andra Malmöfestivaler, däribland Barn- och ungdomsfilmfestivalen (BUFF) och Nordisk Panorama. Malmö står, som det brukar heter, inför stora «utmaningar» när det handlar om att få stadens olika invånargrupper att mötas på ett naturligt sätt. Trots sin litenhet till ytan – det tar en halvtimme att promenera i rask takt från centralstationen till Rosengård – så råder brist på platser i Malmö där stadens olika invånar- och språkgrupper umgås med varandra på daglig basis. Till exempel genomfördes en nystart för nöjespalatset Moriska paviljongen (i Folkets park vid Möllevången) för några år sedan, med hopp om att fylla huset med kulturellt blandade upplevelser som skulle locka till sig folk från olika håll.

MAFF kan delvis sägas tjäna samma syfte, festivalen vill «ytterst verka för mångfald och tolerans med filmen som verktyg». Att filmen är en utmärkt samtalsstartare är ingen hemlighet, och en annan av festivalens deviser visar sig ha bäring bland årets filmer: «att använda den arabiska filmen som redskap för dialog om människors sociala och politiska villkor». Ofta går nämligen politiken och det sociala livet hand i hand i festivalfilmerna.

those who remain

En som bokstavligen sitter i ett ideologiskt, religiöst och socialt getingbo är den 60-årige lantbrukaren och entreprenören Haykal i Eliane Rahebs utmärkt fotograferade och klippta dokumentär Those who remain. Haykal, själv sekulär kristen, har bestämt sig för att stanna kvar på sina föräldrars land i de libanesiska bergstrakterna på gränsen till Syrien. När han blickar ut från sin restaurang uppe på höjderna ser han både rakt in i den syriska konflikten och ned på flera generationers bebyggelse där kristna och muslimer levt sida vid sida. Eliane Raheb ställer den pragmatiske Haykals synsätt mot en annan kristen grupp, som liknar ett medborgargarde, vars medlemmar pekar på en karta och beklagar sig över vad de uppfattar som en smärre muslimsk invasion: de sistnämnda köper upp mark i byn – helt legitimt – av andra kristna.

Regissören fångar in storpolitiken, parar den med de personliga konflikterna och koncentrerar skildringen till ett litet område i nordöstra Libanon, en halvmil från den syriska gränsen. Krigsmullret rullar fram bortom de disiga panoramabilderna när vi får veta att det var Haykals bäste vän Antoine som jämnade Haykals lantgård med marken. Ändå umgås de fortfarande. Åskådaren får ta del av bådas syn på saken, där juridik och släkthistorier spelar en avgörande roll – men inte här och nu; barndomsvännerna Haykal och Antoine är mer intresserade av att få det befintliga att fungera, vilket är den inställning som Eliane Raheb ömsint, men inte motståndslöst, förmedlar i sin film.

Raheb, född 1972, tillhör en rad yngre kvinnliga regissörer vars filmer visades på årets MAFF. Lägg till detta ett antal yngre manliga regissörer, och det finns särskild anledning att fråga sig vad dessa filmskapares blickar och berättelser redogör för. Är till exempel den arabiska våren närvarande, den som både hunnit blossa upp och i det närmaste dö ut? Svaret måste bli ett tydligt ja – såväl den nu fjärran våren som den syriska konflikten sätter sina spår i filmerna.

I Sophie Boutros komedi Den syriska förlovningsringen (på bio 27 okt) puttrar en syrisk-libanesisk surdeg i botten: för 20 år sedan dödades libanesiska Thereses bror av en syrisk bomb, en händelse som utgör grogrunden för hennes försök att stoppa sin dotters giftermål med en syrisk man. Den ömsesidiga misstron jäser mellan brudparets familjer och Boutros ser till att bråddjupen lurar bakom oskyldiga matbordskonversationer i denna välspelade film.

förlovningsringen

Dansk-palestinske Mahdi Fleifels nerviga kortdokumentär A man returned (som tilldelades silverbjörnen i Berlin i fjol) följer den 26-årige Reda i hasorna. Tre år tidigare flydde han från det libanesiska flyktinglägret Ain El-Helweh till Grekland, där han utan att lyckas ville bli erkänd som flykting. Nu är han tillbaka i samma läger igen. De förtätade bilderna på hur den nu heroinberoende Reda rör sig i lägrets gränder speglar det allt större trycket som flyktingströmmarna från Syrien innebär. Mitt i alltihop planerar han för sitt eget bröllop, en lika absurd som hoppfull omständighet.

Visningarna av den rutinerade teaterregissören Lotfi Achours långfilmsdebut Burning hope på hemmaplan i Tunisien tidigare i år följdes av intensiva debatter om hur landet och människorna ska ta sig vidare efter revolutionen. Detta berättade Anissa Daoud, filmens huvudrollsinnehavare och en av dess manusförfattare, efter visningen i Malmö. Närmast väntar en andra turné i Tunisien och den här gången ska debatterna filmas. Om materialet sedan blir en spel- eller dokumentärfilm återstår att se.

Burning hope har en intressant intrig, som dels utspelar sig den 14 januari 2011 – dagen då presidenten Ben Ali lämnade landet – dels tre år senare, när två av de tre som möttes av en slump i kaoset på revolutionens sista dag letar efter den tredje. Fokuset här skiljer sig en del från andra filmer med arabisk vår-tematik, i och med att Tunisien trots allt fick en slags nystart. Landet är förhållandevis stabilt och här handlar det mer om konflikter på en rättslig och byråkratisk nivå, kopplat till personlig skuld, snarare än regelrätt krig; det var missnöjet med den utbredda korruptionen och polisbrutaliteten som tände den tunisiska revolutionsgnistan. Filmens frågeställningar vrids till sist mot en hoppfull utsikt.

Kanske är en konsekvens av denna nya giv för Tunisien att de våldtäktsmän som figurerar i Kaouther Ben Hanias verklighetsbaserade spelfilm Skönheten och odjuren till slut fick kännbara straff. Precis som i Burning hope ställs polisens under lupp. När studenten Mariam vill göra en anmälan om att hon blivit våldtagen av poliser fördjupas den kafkaliknande golgatavandring som hon redan påbörjat.

skönheten

För tre år sedan sökte Kaouther Ben Hania finansiering för filmen på MAFF Market Forum, festivalens marknadsdel. Filmen har både svenska och norska pengar i ryggen, samt en svensk fotograf i Johan Holmquist. Dennes sugande foto i de nio tagningar som utgör filmen, förlänger Mariams förtvivlan ut i filmrummet och biosalongen, och adderar med plågsam tydlighet det ena övergreppet till det andra – ovanpå det ursprungliga. Fram träder sinnebilden för en samhällskultur där statsapparatens organ skyddar sig själva till varje pris. Skönheten och odjuren visades i Cannes i våras och får svensk biopremiär den 8 december.

MAFF erbjuder i bästa fall både estetiskt och innehållsmässigt starka filmer. Bland kortfilmerna finns Coma, en nästan ordlös skildring av hur en son tar hand om sin komatösa far med Syrienkrigets larm och sirener som fond; Five o’clock, om en självmordsbombare som slits mellan idén om de otrogna som förtjänar att dö och att avfärda densamma genom att upprepa att han är «stupid»; Nocturne in black, där filmens pianospelande huvudperson bjuder IS trotsigt musikaliskt motstånd ute på en dammig marknadsplats.

Kanske är skillnaden mellan de främsta verken och de som inte riktigt håller måttet emellanåt alltför stor, men om MAFF fortsätter att befästa sin position i festivalvärlden lär också lägstanivån höjas. Och för att möten och samtal ska kunna äga rum är det trots allt innehållet och idéerna i filmerna som spelar den större rollen, som ett «redskap för dialog».

Av Anders E Larsson 12 okt. 2017