Jacob Nordström i «Korparna» (Film and Art Affairs)

De undertryckta känslornas konst – från «Återstoden och dagen» till «Korparna»

«De som värdesatte skildringen av de undertryckta klasskänslorna i Återstoden av dagen – och det var många att döma av nobelpriskommentarerna – har mycket att hämta även i Korparna.» 

Jon Asp ser klassiskt svenskt filmförakt upprepa sig efter akademiens senaste val.



«Jag har faktiskt inte läst honom, men han är säkert en bra författare. Fast den här glidningen mot manus och tv-serie… Akademien blickar vidare mot en annan horisont än den priset är till för: författare som bara är författare. […] Nästa år blir det väl David Lynch.»

Det är Ebba Witt-Brattström som med egna väggfasta kriterier kommenterar valet av nobelpristagare (Dagens nyheter 5 okt). Tills en grå torsdagseftermiddag i oktober var Kazuo Ishiguro för många mest känd för förlagan till James Ivorys episka klass- och kärleksdrama Återstoden av dagen, ett åttafaldigt oscarnominerat drama från 1994 där Anthony Hopkins oförvitlige butler håller Emma Thompsons andrabetjänt stången. Av stegrad tradition tvingar akademiens val många varierat uppspelta och indignerade i kultursverige till kommentarer, många av dem förhastade och ibland närda av långlivade fördomar; på det stora hela inte mycket att fästa sig vid. Men att en respekterad litteraturprofessor som vigt sitt liv och sin karriär åt att blottlägga vissa hierarkier och invanda mönster, aktuell med ny pamflett, visar sig lika villig att befästa andra, yrkar på ett särskilt omnämnande.

återstoden

«Författare som bara är författare…»; att en oläst Ishiguro diskvalificeras för att hans populära romaner blivit föremål för ännu populärare filmer, cementerar nämligen några vanliga, uråldriga tankemönster i svenskt kulturliv, där en besatthet vid filmens populära form och de obildade människorna framför och bakom kameran (Göran Tunström kallade dem «Rulltexternas Folk» när han besökte göteborgsfestivalen i mitten av 1990-talet) skymt sikten för en hel konstforms potential. Med konsekvensen att Sverige, trots betydande filmtraditioner, då som nu har en av västvärldens mest film-illitterata kultureliter, och som i fallet ovan uttryckligen betackar sig för nya horisonter.

Det är som att en litteraturens nobelpristagare i dag inte längre bedöms, ens av de föregivet invigda, för verken i sig så mycket som för symbolvärdet av utnämningen – vilken person (nation, kön, ålder, litterär gren och uttalat politiskt engagemang) och vilken målgrupp som därigenom adresseras. Frågor kring identifikation och bedömarens egen agenda lämnar allt starkare spår, och kanske är det en rimlig utveckling, givet värderelativismens utbredning och kraven på kommunikation. Till och med akademien har, sedan Peter Englund och proffsigare genom Sara Danius i dag, öppnat mot omvärlden, allt mer synlig i både nya och gamla medier, möjligen också med en mer tillåtande syn på vilka som kan kvalificera sig för priset.

Nog för att det går att beklaga sig över tv-seriens ökade inflytande. Kulturredaktionerna har sedan länge mallat både sina sidor och sina vanor efter de stora stremingtjänsterna. Redaktören själv står till och med beredd att nattetid vaka över den amerikanska emmygalan för att spåra vår tids lögner (Dagens nyheter 23 sep). Ändå är det reaktionära uttalanden (och värdegrunder) som Witt-Brattströms som bidrar till att cementera det dåliga förhållandet mellan litteratur och film. Och hon är inte ensam, traditionen är gedigen. I Cigaretten efteråt riktar även Horace Engdahl gliringar till David Lynch, då specifikt till Mulholland drive. Olof Lagercrantz gick omdömeslöst åt flera betydande filmer (och filmare) på befarat personliga grunder redan vid förra seklets mitt, och decenniet före hade Harry Martinson, senare nobelpristagare, dragit stora växlar på en «biosalongsanda» som förpestar hela samhället. Bara för att tangera ett par kända exempel på den styvmoderliga filmsynen i Sverige genom åren.

mulholland drive

Det skulle faktiskt kunna se annorlunda ut. När till exempel statliga radiokanalen France culture lät litteraturkritikern Florent Georgesco kommentera akademiens senaste val kort efter offentliggörandet var given en annan. Under fyra minuter nämnde denne erkände Ishiguro-kännare varken Kafka eller någon annan författare som inspiratör – som så många andra annars – men hann väl med två filmskapare: Chaplin och Kubrick. Med den sistnämnda delar Ishiguro, enligt Georgesco, förmågan att i varje verk måla upp en helt egen värld, diskret och experimentell på samma gång, tillgänglig och på djupet verkande, samtidigt som kritikern understryker att Ishiguro främst är författare; det han skrivit för tv och film utgör en bråkdel i totalen. Jämförelsen till Frankrike kan tyckas apart men den tjänar som ett talande exempel för ett kulturland där filmen inte bara har sin självklara plats utan också kan tjäna som en naturlig förebild för litteraturen. Sartre, Barthes, Derrida, Julia Kristeva, Jacques Rancière, Bernard Henri-Lévy, Alain Finkielkraut – vilka franska tänkare eller mer renodlade författare har inte ägnat sig betydande åt filmen? 

I Sverige har detta naturliga förhållningssätt aldrig existerat. Trots att filmen och litteraturen nu som då lånar mycket av varandra, även på ett kreativt plan, är det som om litteratörerna isolerat sig på sina höga hästar medan filmfolket inte förmått – eller ens brytt sig om – att rucka på maktbalansen. Kanske är det också en vägande faktor till att filmatiseringar av svenska romaner har så svårt att nå en publik, trots att adaptionsivern är ungefär lika hög i dag som för hundra år sedan, internationellt likväl som i svensk film. «Millennium» och En man som heter Ove är förstås präktiga undantag, lättillgängliga böcker som utvecklats till sociala fenomen i miljonupplagor. Men så fort det rör sig om bara något mer krävande litteratur blir nöten svårare att knäcka. Det verkar inte spela någon roll om det är en monumentalklassiker som Den allvarsamma leken, med runt 60 000 svenska biobesök häromåret, eller samtida Yarden, som efter 100 000 sålda böcker lockade cirka 5 000 till biograferna.

yarden

Hur ska man tolka det? Att svenska läsare inte är intresserade av att gå på bio? Eller att många av böckerna förblir olästa? Eller mer kreativt, att läsaren faktiskt kräver mer än en välkänd förlaga, som en indirekt uppmaning till filmskaparna: gör något eget, skriv originalmanuskript, fastna inte i spekulation! Men en mer trolig förklaring till de stora avvikelserna ligger i kulturen i sig, att glappet mellan filmen och litteraturen är intakt; för få brobryggare, för få gränsöverskridare och inte minst för få samtal. Där boken alltjämt har ett värde, om än bara uppställd i bokhyllan eller omnämnd i en konversation, har filmen, inte minst den konstnärligt drivna, förtvivlat svårt att göra sig hörd. Svensk biografkultur närs i stället av de ungas kärlek till blockbusters, av småbarnsfamiljernas förening i animationen och i viss mån av kulturkvinnornas dragning åt det lite eljest europeiska – men knappast av den svenska kultureliten.

Inför premiären av Korparna aktualiseras frågan igen. Med mer än 100 000 sålda svenska exemplar av denna augustprisbelönade roman (översatt till flera språk) borde filmatiseringen rimligen ha en hyfsad publikgrund att stå på. Inte minst för att Jens Assurs debut tar seriöst – inte lätt – på Tomas Bannerheds konstfärdiga universum, detta bondesamhälle så djupt förankrat i det strävsamt lutherska, där synd följs av förödmjukelse och där konformismens måttfullhet riskerar att slå över i galenskap. Ett samhälle som tiden hunnit ikapp, men som ändå fortsätter att göra avtryck. 

Filmen vågar dröja kvar med kameran och etablera stämningar, långsamt bygga band till åskådaren i stället för att anpassa sig till dagens krav på hög och tät dramatik, i ett försök att måla ut och komplettera den visuella värld som författaren redan skrivit fram. Utifrån bilden av den skötsamme arbetaren, som tvingats välja bort högre studier för att fortsätta familjetraditionen, och förutom att ta detta arv vidare göra sitt öde till martyrskap, med känsloförlamning och sinnesförvirring som följd, är Korparna en film som har respekt för men inte tyngs av sin förlaga. Att som med en rysk stramhet göra något som svensk film sällan vågar eller förmår. Att mitt i 70-talsmyllan, bland beigea mönstertapeter och brunrutiga skjortor, inte gå vilse i tidstypisk rekvisita. I stället visa på tidlös relevans, drömmar och krossade drömmar, två generationer som siktar mot himlen men står kvar hopplöst fästade i jorden – sammantaget är det en bedrift.

korparna

De som värdesatte skildringen av de undertryckta klasskänslorna i Återstoden av dagen – och det var många att döma av nobelpriskommentarerna – har mycket att hämta även i Korparna. Hopkins och Thompson medtagande material är förstås inte en förevändning för att ogiltigförklara valet av Oshiguro, och Korparna är så mycket mer än en filmens quick fix till framgång via bokens värld. Snarare syns filmen som ett tvättäkta sisyfosarbete, kännetecknat av Reine Brynolfssons genomträngande gestaltning av bonden Agne på Undantaget, som inte litar på någon annan än sig själv. Korparna är ett traditionellt och högst levande bevis på att kultursverige, även om allmäntillståndet alltid kan ifrågasättas, inte bör döma ut ett helt mediums potential per automatik eller per association, inte ens de filmer som livnär sig på litteraturen.

Av Jon Asp 12 okt. 2017