Filmen förskonas klickkåt kritik?

Lika villkor för alla? Canneschefen Thierry Frémaux vill slopa pressens förhandsvisningar för att undvika sura miner på röda mattan och höja nivån på samtalet. Och får medhåll av branschen.



I senaste POV skrev Lisa Langseth, i en festivaldagbok från Toronto där hennes senaste film Euphoria hade sin världspremiär i september, om delade känslor i samband med mottagandet av filmen. Redan tre dagar före premiären, innan regissören ens hunnit på planet över Atlanten, publicerade amerikanska branschtidningen Variety en recension som gick hårt åt filmen, vilket i sin tur gjorde att festivalchefen Piers Handling kände sig manad att försvara filmen vid premiären, i regissörens ordalag: «det är tydligt att han vill markera skälen till juryns val att sätta Euphoria i huvudtävlan. Ja det är som om han håller ett ilsket försvarstal för filmens ära och jag antar att den behöver det, för vid det här laget är det tämligen uppenbart att jag har gjort en film som väcker väldigt olika känslor».

euphoria

Några veckor senare, vid ett seminarium i San Sebastián, konkretiserade Cannes festivalgeneral Thierry Frémaux sina redan framlagda funderingar (bland annat i dagboken Sélection officielle): tanken på att skippa förhandsvisningar för pressen (en tanke som nog Torontos festivalchef delar), i syfte att vitalisera röda mattans mattade lyster och skydda filmerna före världspremiär eftersom stämningen på pressvisningarna tenderar att bli alltmer hätska: «Vi lever i en annan värld... allt sker på ett ögonblick».

I Cannes, som årligen besöks av mer än 4 000 ackrediterade journalister, pressvisas filmerna liksom på andra stora festivaler i god tid före de officiella visningarna, oftast på morgonen för att journalisterna ska hinna recensera och rapportera om filmerna före deadline. Men med nätjournalistikens inträde och med ett tyckande som sprider sig allt fortare – Frémaux har tidigare uttryckt sin aversion mot tweets under visning – anser Cannes-chefen att det är dags att göra allvar av förslaget, eftersom uppställda embargon, att inte publicera materialet före en viss tidpunkt, allt mer sällan respekteras.

Intressant är att bland senare års filmer som fått känna på den dåliga stämningen finns såväl utskrattade kalkoner, till exempel Sean Penns The last face från 2016 (sågad i Cannes och allt därefter), men även Xavier Dolans Inte hela världen?, som efter att ha blivit utbuad på den första pressvisningen 2016 gick vidare till att vinna festivalens Grand prix och sedemera stort erkännande i filmvärlden (bland annat tre franska César, inkluderat bästa regi).

seanpenn

Vid den första visningen av Antichrist i Cannes 2009 lämnade hundratals journalister salongen tidigt under filmen, flera av dem märkbart upprörda, varpå många ur presskåren gick hårt åt regissören på den efterföljande presskonferensen. Vilket inte hindrade att filmen snart därpå dubbades som storverk. Mindre starka konstnärskap än Lars von Triers hade kanske klarat de initiala buropen sämre. Det är också rimligt att tänka att flera mindre profilstarka excentriker «väljs bort» från de största sektionerna, då filmernas originalitet kräver mer än vad journalister kan ta emot en tidig morgon i ofta syrefattiga biografen Lumière (med plats för 2 000).

Ur allmänsynpunkt är det starkaste argumentet för förslaget om slopade pressvisningar kanske inte att skydda filmerna, utan att värna filmkritiken och nivån på det efterföljande samtalet. Förslaget har mötts med positiva reaktioner från branschen, inte minst från producenter och distributörer. Det brittiska branschmagasinet Screen sammanställde i en artikel nyligen flera röster. En av dem var Ruben Östlunds producent Erik Hemmendorff, som upplever att «många journalister är satta under press för att vara först med att skriva om en film, och det påverkar bevakningens kvalitet och i slutändan filmjournalisternas trovärdighet». Hemmendorff skulle hellre se fler kombinerade kritiker- och publikvisningar, och hänvisar till kvällspremiären av Turist i Cannes sidosektion 2014. Flera journalister stöder också förslaget men ser även en möjlighet i mindre drastiska åtgärder, som att i likhet med Berlin inte dra sig för att stänga av journalister som inte efterlever embargot.

En möjlig konsekvens, vilket talar emot ovanstående, formuleras av Le mondes chefskritiker Thomas Sotinel, som sin i blogg ser framför sig allvarligt försämrade arbetsvillkor. Gör Cannes verklighet av förslaget försvinner morgonvisningarna, liksom flera av dagvisningarna, menar Sotinel. Presskåren får, i likhet med den vanliga publiken, hålla till godo med sena visningar, inte sällan nära midnatt, vilket tvingar journalisterna till nattjobb för att om möjligt kunna hålla pressläggning.

Festförstörare eller inte, kanske har både filmen och filmkritiken att vinna på någon form av omläggning. Festivalarbetare, inte minst journalister, lär hur som helst få fortsätta arbeta på obekväma tider. I retur slipper vi kanske festivalchefer som tvingas försvara utvalda filmer redan före premiär. Det samtalet tar vi hellre efteråt.

Av Jon Asp 12 okt. 2017