Iga Mikler

Sophie Vuković om personliga debuten «Shapeshifters»

«Även om det var min vision vi jagade, så blir slutresultatet så mycket större än jag själv på grund av alla som har bidragit till den med sina kreativa insatser. Jag tröstar mig själv återigen med att läsa Cixous som menar att det är den besvikelsen med det färdiga verket som gör vi att vi fortsätter att skapa. I hoppet om att vi nästa gång kommer att komma en aning närmare.»

Sophie Vuković om personliga långfilmsdebuten «Shapeshifters»



April 2015 sitter jag på ett flygresa hem från en filmfestival i USA där jag har visat min kortfilm 09:55-11:05, Ingrid Ekman, Bergsgatan 4B. Jag börjar läsa en bok som jag fått av en vän, en samling essäer av den franska författaren Hélène Cixous. Hon skriver ofta om skrivandet. Eftersom jag precis har börjat arbeta med Shapeshifters, och dessutom nyligen bestämt att filmen kommer att vara en voice-overbaserad essä, letar jag inspiration.

3tjejer

Jag hittar den. Jag läser essän med den omöjliga titeln «Without end, no, state of drawingness, no, rather: The executioner’s taking off». Jag läser den tre gånger i rad. I essän hyllar Cixous skisserna, ritningarna över det färdiga verket: «I want the forest before the book, the abundance of leaves before the pages, I love the creation as much as the created – no, more.» Hon skriver om författarens plågsamma resa in i skapandets natt – en plats där vi famlar efter sätt att ge uttryck till det vi vill gestalta så ärligt som möjligt, men som aldrig helt låter sig brottas ner på ett papper: livet. Hon hyllar skisserna som ligger under målningarnas färdiga glansiga ytor, anteckningarna som skrivs runt omkring en roman. Det ofärdiga, blivandet, det som är på väg någonstans men ännu inte kommit fram, och därför är alla vägar fortfarande möjliga. «Without end», utan slut.

För mig handlar film och all konst om att få publiken i kontakt med en inre verklighet. Det vi inte kommer åt genom att använda den logiska delen av hjärnan, när vi läser nyheter, scrollar på internet och tar in information. Det som ligger under ytan i oss hela tiden. Livets inre rum – det som utgör vår mänsklighet men som vi lätt kan glömma bort och tappa kontakt med. Att läsa Cixous öppnar upp en väg in i dessa rum för mig. Jag vill att mina filmer ska kunna göra samma sak med publiken.

Möjligtvis är det tack vare den här essän som jag har tänkt på Shapeshifters form som en anteckningsbok. En samling skisser kanske. Filmen blandar dokumentärt material ur vardagen: samtal med mina föräldrar, mobilklipp – med hemmavideos från 90-talet och iscensatta sekvenser. Filmen är en personlig essä som kretsar kring minnen från uppväxten och migration, kring en gammal vänskapskärlek, gemenskap och tillhörighet. Den blandar personliga berättelser med kollektiva och ställer frågor om vad ett hem är, och hur en kan hitta en känsla av hemmahörande bortom nationella identiteter. Vi har arbetat fram en fragmentarisk, kalejdoskopisk form som ändå stöds av en genomarbetad och sammanhållen dramaturgi som vägleder publiken.

Under hela arbetsprocessen med Shapeshifters har jag läst Cixous essä nästan som en bibel – jag har tagit upp den när jag känt att jag kämpat med något eller gått lite vilse. Jag har försökt komma tillbaka till hennes tankar om öppenhet, att ta mig tillbaka till det tillståndet där jag känner att jag skissar och där jag inte förhåller mig till olika typer av press: tidspress, ekonomisk press, förväntningar på hur den färdiga filmen ska se ut. Jag har velat hålla filmens nerv så nära skissandets öppenhet som möjligt. Att publiken ska kunna se den och känna att alla slut är möjliga, att den luckrar upp och vidgar. Och jag har lärt mig att en sådan kreativ öppenhet är något en måste kämpa för att skydda och hålla igång under arbetet med en film.

sol

«Rotlöshet». «Utanförskap». «Andra generationens invandrare». «Identitetsförvirring». «Ska du hitta hem i slutet av filmen?» «Kan du tänka dig att göra voice-overn endast på svenska?»

Dessa ord och frågor dyker upp på möten med finansiärer. Det är de idéerna jag försöker motarbeta i mitt arbete med filmen. Jag vill göra en film som inte förhåller sig till dessa kategorier. Jag vill skapa motbilder till idén om att migration och att leva mellan kulturer leder till en saknad eller rotlöshet. En idé som bara bekräftar den homogena nationella eller kulturella identiteten som norm. Jag vill visa att det som kallas mellanförskap inte är något tomt tillstånd – även om jag kan känna att ordet «mellan» kan leda tankarna dit. Jag vill visa alla motsägelser och rikedomar som en får om en av nödvändighet måste beskriva sitt hem som något som är föränderligt, rörligt och som inte ryms inom nationsgränser. Jag vill skildra en ny form av tillhörighet snarare än en saknad av traditionella sätt att tillhöra. I sådana möten blir jag frustrerad, kämpar med att inte låta filmen reduceras till begrepp som ska göra den begriplig för de som tittar utifrån in. Säger till mig själv att jag har ingen skyldighet att redovisa eller förklara för de som inte har tänkt på det innan. Att min film inte behöver ge några svar på något. Tänker på Cixous och på hur jag kan hålla filmen levande, öppen och inte begränsa min egen kreativitet av dessa slutna begrepp som hjärnan ibland fastna i.

Under arbetet med en film så bromsas den kreativa processen av nödvändiga projektbeskrivningar som måste skrivas, möten som måste tas, festivaler och pitch-sammanhang en måste besöka för att finansiera den. Jag skriver arbetsdagbok till mig själv och påminner mig själv att jag «gör film för att orden inte räcker till, för att definitioner och kategorier stänger in. Stanna inuti filmen, hamna inte utanför dig själv och filmens kärna». Men det är svårt. Efter en work-in-progresspresentation på Nordisk Panorama och på möten som följer kämpar jag med att inte själv börja använda ord som jag har varit kritisk till bara för att göra filmen mer begriplig för andra. Hur ska jag sälja in den utan att reducera den? Hur ska jag hitta ett språk för att förklara en film som beskriver något som det kanske fortfarande saknas språk för? Att behöva sätta sig i sådana situationer för tidigt kan vara farligt för den egna processen. Men det är den verkligheten vi lever i som filmregissörer. Det tar tid för mig att hitta tillbaka till filmen och klippningen efter att jag kommit hem.

När filmen har kommit ut på festivaler och inför biopremiären möter jag dessa begrepp igen i pressintervjuer. Det är kanske ingen överraskning, och jag försöker styra bort ifrån dem så gott jag kan. Hitta formuleringar som är sanna mot filmen. Jag märker vilka narrativ som är mer etablerade än andra. Att berättelser om utanförskap går hem, medan berättelser som vill omdefiniera binära kategorier som vi/de, svensk/invandrare, innanför/utanför – de är svårare att paketera. Men nu är jag mer ruttad och befinner mig inte i processens ängslighet. Jag vet vad jag vill säga, och det blir lättare att hitta en distans.

2-tjejer

Att ta på sig uppdraget att skapa en film är att kasta sig ut i det okända. Du famlar i mörkret, för att låna ord från Cixous. Du har en vag och suddig bild på vad du vill åstadkomma, det som är den absoluta essensen i din film, men den visar sig bara ibland och på lite mystiska sätt. Hela den filmiska processen handlar om att försöka komma så nära som möjligt denna ursprungsbild, denna hägring som visade sig för dig och gjorde att du kände dig tvungen att göra en film. Det är jakten efter den som gör att du under flera år tänker nästan oavbrutet på filmen, vaknar flera gånger på natten, arbetar för mycket. Och även om du glömmer det ibland, så älskar du det.

Det är din och producentens uppgift att skapa förutsättningarna som gör att du kan hålla den i sikte och inte tappa bort dig själv på vägen. Bilden, texten, skådespelarna, musiken, ljudet och klippning – allt detta försöker du använda som verktyg för att på bästa möjliga sätt återskapa den abstrakta bilden, hägringen i öknen, på ett någorlunda mer konkret sätt som kan kommunicera med andra. Du måste acceptera att du kommer att leva med ovissheten, att du inte kommer att veta vart du är på väg hela tiden. Samtidigt måste du leda ett projekt och ett team för att kunna skapa filmen tillsammans. Din film blir så bra som din förmåga att översätta din vision och kommunicera den till ditt team är, även om du själv inte känner dig helt säker på den.

Från början jobbade jag väldigt intuitivt med att skapa de olika kapitlen som utgör Shapeshifters essästruktur. Jag ville låta dem associera till varandra på ett organiskt sätt. De skulle kännas i magen och inte likna uttänkta, intellektuella associationer jag hade sett i vissa essäfilmer. Det krävde att jag inte ställde för många frågor om varför jag ville ta vissa beslut. Mina producenter Tobias Janson och Göran Hugo Olsson hade ett stort förtroende för mig och ställde inte allt för många frågor heller, och vi var lyckligt lottade med konsulenten Antontio Russo Merenda på Filminstitutet som trodde på filmen från allra första början och gav oss ett generöst stöd tidigt i processen. Trots att det var min första film fick jag fria händer, och den intuitiva metoden funkade bra för mig när jag skrev filmens voice-over och filmade det dokumentära materialet (vilket jag för det mesta filmade själv, här i Stockholm och på resor till Kroatien och Bosnien).

När vi skulle skapa de iscensatta delarna i filmen möttes jag av utmaningar. Det gick inte längre att gå på magkänsla och skissa fritt, famla runt själv. Nu fanns det fotograf, produktionsledare, skådespelare och ett helt filmteam att förhålla sig till. Deras tid kostar pengar, och de behöver direktiv. Jag behövde konkretisera ett intuitivt arbetssätt och kommunicera den utåt. När vi spelade in de fiktiva scenerna hade jag inte skrivit färdigt voice-overn som ackompanjerar de bilderna i filmen. Jag ville hålla det fritt, och jag behövde tänka på bilderna som bilder och inte bara illustrationer av voice-overtexten. Jag var rädd att det skulle bli platta scener, där samma sak som beskrivs i voice-overn visas på bild – något som kallas «apelsinklippning» i tv-världen, fick jag veta av min producent Göran och filmskaparen Mia Engberg, som kom och tittade på en tidig klippning av filmen.

Jag arbetade nära alla de olika konstnärliga teammedlemmarna inför inspelningen av de fiktiva bilderna. Jag tror att vårt samarbete blev mycket mer kollaborativt och öppet just eftersom vi inte hade ett manus som kunde förmedla en helhet. Vi var tvungna att kommunicera mycket mer för att skapa ett gemensamt språk.  Shapeshifters är en hybrid dokumentär, och rör sig i gränslandet mellan verklighet, minne och fiktion. I de fiktiva scenerna följer vi ett gäng tonårstjejer i sekvenser som är någonstans mellan ett minne och en fantasi. Deras drömvärld gestaltar associativt berättelsen som är kärnan i filmen: vänskapen mellan mig och en gammal barndomsvän som jag springer in i på en demonstration som vuxen. Det är det här mötet, på den stora manifestationen mot rasism i Kärrtorp 2013, som triggar igång de sekvenserna av minnen som utgör filmen.

Eftersom vi spelade in utan ett färdigt manus tror jag inte att någon i mitt team hade en tydlig bild av hur den färdiga filmen skulle se ut, eller hur de fiktiva scenerna vi spelade in skulle användas. Det fanns ingen övergripande story att förhålla sig till. Jag och fotografen Iga Mikler arbetade fram ett bildmanus utifrån stämningar i stället för manusets handling och karaktärernas utveckling. Jag skrev ett slags arbetsmanus för scenerna som översatte stämningarna till konkreta situationer, och jag var så konkret och tydlig som möjligt i min regi i till skådespelarna. Jag fick skapa relationer mellan de unga skådespelarnas roller som de kunna förhålla sig till även om de inte hade fått karaktärsbeskrivning, och hitta på trovärdiga situationer för dem att spela även när vi filmade sekvenser som var mer abstrakta. Till en början var de lite förvirrade, eftersom de inte hade sett en film som liknande det jag krävde av dem. Lyckligtvis så hade Beyoncés musikvideo «Formation» kommit ut före inspelningen, med en drömsk bildspråk som rör sig mellan nutid, den historiska amerikanska södern och en fantasivärld. Jag kunde visa den för skådespelarna på inspelningen, och på något sätt så hittade vi till slut ett gemensamt språk för vad vi skulle göra.

bad

Även om jag tycker om Shapeshifters som färdig film kan jag ändå känna att jag bara skrapade på ytan på det som jag ville komma åt. Den där mystiska kärnan som jag jagade. Den känns stundtals i filmen, men det kommer aldrig gå att fånga in den helt. Jag kan också tycka att det fina med film är att det är ett kollektiv arbetsprocess. Även om det var min vision vi jagade, så blir slutresultatet så mycket större än jag själv, på grund av alla som har bidragit med sina kreativa insatser. Jag tröstar mig själv återigen med att läsa Cixous som menar att det är besvikelsen med det färdiga verket som gör vi att vi fortsätter att skapa. I hoppet om att vi nästa gång kommer att komma en aning närmare.

Av Sophie Vuković 12 okt. 2017