Alexi Carpentieri om «Bimbo bambino»

Alexi Carpentieri (Jonas Norén)

«Jag bryr mej inte om vad dom privvade medelklassbögarna tycker. Borgarbrackorna. Födda med guldsked i mun. Jag skiter i er. Jag hatar er. Ni tycker att jag är exotisk och ni vill gärna höra mina berättelser men sen kallar ni mej ändå hora.»



Bimbo bambino berättar storyn om fem unga tonårsgrabbar i förorten till Stockholm. Lyosha, Kenneth, Lollo, Rick och Zeke. Vad som gör att dom håller ihop som vänner är dels att dom är bögar och bin men också grejen att flera av dom vid sidan om plugget extrajobbar som eskorter, alltså att dom på ett eller annat sätt erbjuder sexuella tjänster mot nån sorts betalning.

Dom drömmer om att bli 18 år så att dom kan festa och är i övrigt rätt så nöjda med livet trots att dom inte direkt är privvade (privilegierade, reds anm.).

film-5

Till en början ville jag inte göra den här berättelsen. Jag ville inte gå in på att visa sorgliga och tunga situationer som vi HBTQIA:are är med om varje dag. Jag ville inte göra en repris på typ Brokeback mountain eller Boys don't cry där tragedin är sanningen.

Missförstå mej rätt, det är ett ämne som jag gärna vill snacka om men min rulle är varken en komma ut-story eller ett klassisk coming of age-drama, lika lite en film där bögar dör eller inte får varandra.

Men efter att ha filmat första scenen så var det något som hann ifatt mig. Jag började tänka på skammen. Bögskammen. Att jag aldrig egentligen känt mig tillräcklig inför någon, och att jag vet många som känner likadant. Då slog det mej att jag inte kunde hålla mej från att ta upp problemen man får av att tillhöra en utsatt grupp.

kropp

Bildliga uttryck (metaforer) fick bli mitt sätt att prata om den utsattheten i filmen. Jag ville berätta utifrån en synvinkel som är orörd. En historia om att vara en minoritet inom en minoritet och hur man dealar med det.

För att kunna gå in djupare på det måste jag prata om vad som är gott och ont. Om djävulen och Gud. Himlen och helvetet.

Bägge finns med som fysiska karaktärer i filmen. Vad dom i vanliga fall symboliserar i religiösa och normativa sammanhang har jag vänt och vridit på.

Djävulen är i min rulle till en början en pryd kontorschef som försöker få sitt «helvete», ett kontor med trasig luftkonditionering, att fungera. Han driver kontoret med järnhand och känner stark avsky för allt som är annorlunda. Egentligen är han nog mest rädd. Vad han själv inte vet (ännu) är att han innerst inne har en identitet som vill blomma ut, en förtryckt sexualitet och identitet. Han är min symbol för att normer ska krossas.

kontor

Gud däremot är chill. Hon vet vem hon är och vad hon vill. Hon ligger på en soffa uppe bland molnen i sällskap av sexiga änglar och spenderar dagarna med att titta på «reality» på sin stora TV. Hon värderar inte folk olika, hon respekterar alla som respekterar sina medmänniskor. Hon står för acceptans, inte hat. Hon står för alla människors rätt till liv. Hennes motto är typ: Gör vafan ni vill bara hata inte varandra, skada inte varandra och döda inte varandra. That's it.

Flera religiösa texter och människor säger nåt annat. Dom påstår att jag, Alexi, är djävulens avkomma och att jag har en säker plats i helvetet när min tid är inne. Den insikten fick jag redan när jag var ett barn.

Min katolska farmor spenderade sina sista år i en nersutten fåtölj tittandes på tv från tidig morgon till sen kväll. Hon gick aldrig utanför hemmet av olika anledningar. På italiensk tv rullade alltid samma program på ett trettiotal kanaler. Hennes favoriter var dubbade amerikanska såpoperor och religiösa mässor som sändes från Vatikanens egen tv-kanal.  

I samma veva kom mina första sexuella tankar, med Jesus som förebild. Han fanns på många platser i mitt liv. I kyrkan och inte minst hemma hos farmor och farfar i form av ikoner, små statyer, böner och i det allmänna snacket. Han var vacker, sensuell och skör och jag fick veta att han hade offrat sig för mej. Det tyckte jag var hett. Samtidigt gick det inte riktigt ihop med vem jag var eller vem jag var på väg att bli, sas det.

Jesus Kristus i kombo med mina många timmar på stränderna i södra Italien, där jag hade spanat in män och kvinnors nakna, svettiga kroppar (badmodet var bra mer sexigt på 90-talet) fick mej att förstå väldigt tidigt vad jag gillade.

film-4

Men farmors ord hängde kvar: «Bögar är pedofiler, bögar är farliga, bögar är djävulen». Gud skulle straffa oss som var «syndiga». Jag fick inte ihop det i huvudet. Jag kunde inte tro på det. Gud måste älska mej också, varför hade hen annars skapat mej? Det är inget val jag gjort, jag bara är som jag är ju.

Egentligen så var varken farfar eller farmor några praktexempel på vad som i folkmun kallas god moral eller dygd, insåg jag senare i livet. Dom rörde sig bara i samma miljöer och kände inga människor som var ”annorlunda”. Svaret fanns ju där.

Jag tänker VARJE dag på alla tjejer, transpersoner, icke-binära och killar som lever med dolda stigman. Gömda identiteter. Jag tänker på alla som längtar bort från sina hemorter och kämpar för att komma bort därifrån, drömmer om storstaden och sen lyckas komma dit och inser att det var minst lika ensamt där för att folk är stressade och elaka. Jag tänker på alla som blir mobbade, misshandlade, mördade och aldrig kan fly det.

Jag tänker på varför folk måste tycka, varför folk måste hata. Jag tänker på att jag har adhd och att folk tror att det är en enkel grej. Klipp dig och skaffa ett jobb typ. 

Det är för människorna med dolda stigman som jag gör film. Det är dom som värmer mitt hjärta.

Så varför ville jag berätta om sexarbetande unga tonårskillar? Jo för att dom är många. Jättemånga. Fler än vad folk tror. Fler killar än tjejer har sålt eller säljer sex. Det visar undersökningarna. Ingens kamp är mindre värd, och maktpositionerna är självklart annorlunda på grund av könsfördelning, men det är fakta. 

Jag bryr mej inte om vad dom privvade medelklassbögarna tycker. Borgarbrackorna. Födda med guldsked i mun. Jag skiter i er. Jag hatar er. Ni tycker att jag är exotisk och ni vill gärna höra mina berättelser men sen kallar ni mej ändå hora. Ni vill inte byta nummer med mej när dom andra ser på. Ni hånar mej för att jag aldrig läst böcker. Ni kollar snett på mej för att jag har fel kläder vid fel tillfällen. Ni skrattar åt mej för att jag är annorlunda, men jag skrattar åt er för att ni är likadana.

Det är ändå inte dom jag gör filmen för. Jag är arg och det är skönt, det får mej att jobba, det gör mej kreativ. Det äter på mej men det gör mej kreativ.  

Mina tidigare filmer och projekt brukar vanligtvis röra sig i genrer som skräck, thriller, exploitation, splatter och science fiction. Men den här gången föreslog ett par av mina lärare att jag skulle testa något annat, bara som ett experiment.

film2

Så då ville jag testa att göra filmen som ett realistiskt drama, en genre som fascinerar mej men som jag egentligen inte är bekant med.

Skolans resurser i form av gratis filmutrustning fick mej att våga testa på det utan att vara rädd för att lägga tid på något som jag inte gillade.

Jag trodde först att jag var på rätt väg i diskbänksrealismens fotspår tills det att jag filmat 50% av rullen och för första gången satte mej vid klippbordet. Då insåg jag att jag till stor del hade gjort det motsatta. Jag blev först chockad men sen jätteglad för jag insåg att inget kunde stoppa mej från att vara mej, från att låta min identitet lysa igenom. Inte ens jag själv.

Varför förorten i Stockholm? Jo för att jag kommer därifrån. Jag har själv sett och upplevt hur en förort som bestod av bara hyresrätter, där man lätt kunde höra ett tjugotal språk på väg till skolan och där barnen lekte utomhus från tidigt till sent på kvällen, förvandlades till ett jävligt dyrt, stillsamt, nyrenoverat bostadsrättsområde dit innerstadsmänniskor flyttade för att komma lite närmre naturen och för att avnjuta sina hembakade surdegsbröd medan de rullar sina retro 60-talsbarnvagnar på en gata där numera bara svenska språket hörs, och sen kastar dom ett litet falskt ömkande leende åt kvinnan som sitter och ber om pengar utanför Coop.

Det där är ingen förort längre. Förorten har i vanlig ordning flyttat längre ut tillsammans med människorna som inte fick bo kvar.

Jag tänker på min pappa som sliter sex dagar i veckan på sitt jobb som gatsopare i Italien och städar upp folks lort. Jag tänker på att han ville bo i Sverige men inte pallade bli sedd på som den «misslyckade arbetslösa invandraren», för det var det han var och det han skulle förbli om han hade stannat här. Jag tänker på att han aldrig gick gymnasiet eller universitetet eller högskolan. Jag tänker på att han aldrig läst en enda bok i hela sitt liv. Jag tänker på att min farfar slog honom. Jag tänkte på att han bodde 40 år i samma lilla rum med sina två bröder. Jag tänker på att jag inte fick växa upp med honom. Jag tänker på att ingen nånsin sagt till honom att han duger. Jag tänker på hur mycket jag skämdes för att han inte var som svenska pappor. Jag tänker på att svenska barn och deras föräldrar hade som hobby att gissa hans ursprung. Jag tänker på hur jobbigt det var att behöva översätta åt honom överallt, hela tiden. Jag tänker på hur stolt han är över mej, att jag går en högre utbildning och kanske blir nåt. Jag tänker på att han alltid har snygga kläder för att inte visa sig otillräcklig. Jag tänker på jag aldrig kommit ut för honom och troligen aldrig gör det. Jag tänker på den jävla luckan allt det här har skapat mellan oss. Det är sjukt! Fuck det!

Jag tänker på min mamma som sliter lika hårt. På min moster som kämpar.

film-6

Grundpelaren för allt är klass. Det har min vän tillika regissören Malin Englund berättat för mej. Det stämmer så jävla bra. Jag hade inte ens reflekterat över det innan jag började på högskolan. Förmodligen för att ingen hade berättat det för mej. Människor pratar om många olika sorters problematik och alla har sin kamp och den är angelägen men klassfrågan glöms ofta bort, inte minst i filmvärlden. Arbetarklassen gör sällan film för ingen motiverar oss att berätta våra berättelser.

Jag hör ibland en viss typ av människor (alltid samma) kläcka ur sig den gamla goa repliken «Det var bättre förr».

När det händer så skrattar jag tyst för mig själv och tänker – Sure, för er ja.

För på den tiden då «det var bättre förr» så utgjorde vi inte ett hot. Förr så hade jag troligen dött i aids, hamnat i fängelse, eller blivit bränd på bål, eller lobotomerats på mentalsjukhus, varför inte dödas på gatan? Och utsatta grupper på mindre orter fick kanske vara helt ensamma, hela livet. Dom försökte begrava oss, men dom visste inte att vi var frön. Det var inte alls bättre förr.  

Den normativa, individualistiska, sunkiga världen fuckar mej. Den har förstört så mycket för mej. Jag hatar den, den får mitt hjärta att ruttna. Samtidigt klär jag ut mej till straight ibland, för att det är lättare. Jag slipper känna mej rädd. Jag är ändå så pass privvad att jag kan passera, i flera olika rum och på flera olika plan. Trots att det urholkar själen så gör jag det. Djävulen älskar ju små dunkla hemligheter, särskilt såna som sakta förgiftar en människas själ.

Seriöst så vill jag ju bara göra action och zombiefilm typ. Men jag känner ändå att jag måste göra den här filmen, och kanske många andra filmer i samma stil. Dels för att fixa mej själv men mest för mina syskon in crime, för min gayfamilj, för min syster, för alla med kluvna identiteter som ska växa upp i vårt fuckade samhälle. Nu har jag tilldelats den här möjligheten och då har jag väl nåt sorts ansvar I guess? Vare sig jag vill eller inte. Jag tror säkert att min film har många fel. Grejer jag inte tänkt på. Så är det alltid. Så har det varit med mina tidigare projekt. Man utvecklas. Om man vill.

Stay Gay!

Av Alexi Carpentieri 31 okt. 2017