I väntan på ett nytt danskt filmunder

Medan danska regissörer flytt utomlands, på sistone främst till tv, har få på hemmplan kunnat axla stjärnflykten. Dansk film saknar inspiratörer, menar Politikens kritiker Kim Skotte, och jämför med situationen i Sverige.



«Lars von Trier befinner sig i slutet av sin karriär, Thomas Vinterberg är inte på samma sätt en nytänkande inspiratör. Dansk spelfilm saknar en Ruben Östlund eller en Joachim Trier, som spelar en melodi som andra låter sig inspireras av.»

Kim Skotte, långvarig filmkritiker på Politiken, målar upp en rätt mörk bild för dansk film. Medan den nordiska filmscenen som helhet går framåt internationellt framstår det danska filmundret alltmer som ett minne blott. Sedan många namnkunniga regissörer etablerat sig utomlands, och ännu fler nappat på erbjudanden för tv, har inte tillräckligt många nya namn stått beredda att axla rollen som arvtagare på hemmaplan.

På utländsk mark har Nicolas Winding-Refn inte kunnat förvalta sin status efter Drive. Susanne Bier har inte publicerat sig på länge, för närvarande arbetar hon med Netflix-dramat Brid box, en apokalyptisk sci-fi med Sandra Bullock i huvudrollen. Lone Scherfig fortsätter göra mellanfilmer utan spets. Kritiker på båda sidor Atlanten gick nyligen hårt åt Nikolaj Arcels Hollywood-debut The dark tower. Niels Arden Oplevs Flatliners har mött ett ännu kallare mottagande medan Christian Torpes tv-serie Dimman (The mist) inte får en andra säsong.

the mist

Många är de filmregissörer som blickar åt tv, också på hemmplan. Bille August håller på att bearbeta den inhemska sekelskiftesklassikern Lykke-Per för såväl långfilm som tv-serie. Per Fly följer i Augusts fotspår, för HBO Nordic utvecklar Monica Z-regissören, 10 år sedan efter stilbildande tv-dramat Föreställningar, en tv-serie om Pelle Erövraren (som 1987 gav August en första guldpalm av två). Kapningen- och Kriget-regissören Tobias Lindholm skriver och regisserar för tv. Med andra ord, det är inte bara den stora duken som attraherar danska filmregissörer.

«På hemmaplan har det inneburit att regissörerna från ‹Division 2› plötsligt blivit ‹Division 1› utan att nödvändigtvis bemästra formatet», säger Kim Skotte, som mer än en talangflykt ser en stjärnflykt av danska regissörer som flytt utomlands, och som också bidragit till en ökad fragmentarisering av biopubliken. Marknadsandelen för dansk film på hemmaplan ligger visserligen högre än motsvarande för svensk film, men den minskar stadigt. Den samlade expertisen talar om stora klyftor i publiken, och om den konstnärliga film som försvinner allt fortare från repertoaren. 

«Den nationella filmen är en valuta som är sårbar över konjunkturerna. I frånvaro av namn som Susanne Bier och Nikolaj Arcel saknar dansk film den seriösa mainstream-filmen med brett attraktionsvärde. I stället har marknaden splittrats mellan ren underhållningsfilm, diverse 1-2- och 3-komedier, och ‹små› filmer allt svårare för publiken att se. Det har bildats ett hål mellan denna ‹falska topp› och nya regissörer på väg framåt», säger Kim Skotte. 

På prestigefulla filmfestivaler världen över har dansk film spelat en rätt blek roll under senare år, inte varit lika framträdande som till exempel svensk film. Det uppfriskande ungdomsporträttet Team Hurricane utgör ett undantag från senaste Venedig, av debutanten Annika Berg, medan Mens vi lever, ett verklighetsbaserat drama av Mehdi Avaz nyss haft premiär i Danmark till starkt entusiastiska recensenter. Flera jämför långfilmsdebuterande Avaz med just Bier och betonar att filmen, inspelad för mindre än två miljoner danska kronor, har gjorts utan stöd från Danska filminstitutet. 

mens vi lever

«Det kostar trots allt en del pengar att gå på bio, men det handlar ännu mer om att biograferna blivit snabba på att ta bort små filmer från repertoaren. Ofta hinner inte folk upptäcka de nya intressanta filmerna innan de är väck.»

Kim Skotte nämner Jeppe Røndes Bridgend som en av de bästa danska filmerna på senare år (hedersomnämnande i Göteborgs Bergmantävling TIBIDA 2015), men en väl bevarad hemlighet också för många filmintresserade danskar.

«Det tar i regel tid att etablera nya talanger och nya namn. Det har man haft svårt för på senare år. Kanske för att man varit för glad i en storhetstid som är förbi. Och det är inte bara ett danskt problem. För tio år sedan pratade man om de nya filmerna vid rödvinsmiddagen. Nu är det nya tv-serier.»

Men Kim Skotte återkommer till de specifikt danska problemen.

«Dansk film har haft svår att på naturlig basis inkludera den stora invandrarbefolkningen. Dansk film har inte som svensk film en skarp blick för det konceptuella och för spelfilmens potential i gråzonen mellan dokumentär och fiktion. Vi har ingen Ruben Östlund, ingen Anna Odell, osv.»

«Men det ska också sägas att dansk dokumentärfilm fortfarande håller en väldigt hög nivå och att ‹upptäcktsresan› mellan dokumentärer och fiktion i högre grad försiggår på dokumentärfilmens premisser», säger Kim Skotte. 

Samtidigt som det finns gott om talanger som väntar på att upptäckas av publiken har inte danskarna gett upp hoppet om veteranerna. Mångas hoppas att Scherfig och Bier ska hitta tillbaka till gammal fin form. Vinterberg är fortsatt produktiv, nästa år aktuell med det historiska ubåtsdramat Kursk (med Seydoux, Schoenaerts, Firth, von Sydow samt Michael Nyqvist i sitt sista framträdande).

dillon

Och så förstås von Trier. Många väntar med tillförsikt på The house that Jack built, regissörens ramsa till thriller om en ung seriemördare. Matt Dillon (bilden) gör en av huvudrollerna och filmen beräknas klar under 2018. Redan i november i år öppnar en större utställning om von Trier på ett konstmuseum i Odense – med en inte helt otippad titel: «Take the good with the evil». Kanske skulle ett besök här fungera som välgörande terapi för unga danska filmskapare. Ett slags testamente att inspireras av, och sedan gå vidare.

Av Jon Asp 31 okt. 2017