En kvinnas martyrium åter på bio

Maria Falconetti i Dreyers film (Nonstop Timeless)



  1. En kvinnas martyrium (nypremiär bio 3 november). Den hårt åtgångna Jeanne d’Arc blir ständigt föremål för nya verk, på teatern såväl som i film. Senast i Cannes av Bruno Dumont, som gjorde musikal om den unga titelpersonen, Jeannette, l'enfance de Jeanne d'Arc, en film som ekade mer av egensinne än samtida pliktkänsla. Men ingen «bearbetning», vare sig igår, i dag eller (nog) imorgon, överträffar den stumma versionen En kvinnas martyrium från 1928, med ikoniska Maria Falconetti i titelrollen. En film som spränger gränser, öppnar ögonen för hela mediets potential och som än i dag drabbar med oförminskad kraft. Inga överord är för stora för Carl Th Dreyers film. Se den, och se den på stor duk!
  2. The shining (nypremiär bio 31 oktober). Under Halloween – ingen kulturell välgärning utan ett föregående syfte – blir det också nypremiär för Stanley Kubricks rysare från 1980. Kanske är det dags att åter inventera infernaliska skräcklabyrinter eller rentav inviga tonåringarna i denna familjen Torrances återvändsgränd på Overlook Hotel, i en av filmhistoriens mest citerade och sannolikt mest sedda klassiker.
  3. Barndom (bio 3 november). Margreth Olin filmar förskolebarn utanför Oslo under ett års tid och tvingar åskådaren att reflektera över barn som får vara barn, i ljuset av vår tids tvångsmässigt prestationsstyrda samhälle. Fast hon gör det inte med överlastad bevisföring, som i vissa av sina spelfilmer, utan med ett balanserat observerande, utan dramaturgiska effekter eller konflikter, men respektfullt och relevant.
  4. The killing of a sacred deer (bio 10 november). Giorgos Lanthimos senaste internationella film, om en ung manlig inkräktare (bland filmhistoriens många bemärkta, Nävarna i fickanTeorema, osv.) som sår split i en redan dysfunktionell men högpresterande familj, blandar sällsamt förhöjda vardagsscener med thrillergenrens stapelvara. Filmen, (förstås) med dragning åt den grekiska tragedin, vann pris för bästa manus i Cannes senast men frågan är om den inte har större visuella och musikaliska förtjänster.
  5. Lucky (på bio). Harry Dean Stanton (1926-2017) har tänt sin sista cigarett och gjort sin sista roll, som titelperson i Lucky, en man som inleder dagen med en orange American spirit, fet kylskåpskall mjölk och morgongympa – till synes rätt lycklig men inte utan rädsla för hädanfärden ska det visa sig. 54-årige John Carroll Lynchs regidebut träffar i hjärtat, med fiktion och verklighet i vacker förening, ett synnerligen värdigt slut för en skådespelare med en helt egen närvaro.
Av Jon Asp 31 okt. 2017