Debutanter nominerade till nordiska filmpriset

Idel nykomlingar bland de fem nominerade till Nordiska rådets filmpris, däribland isländska «Heartstone», «Sameblod» och norska «Hunting flies». Går nordisk film en ljus framtid till mötes? POV rankar årets bidrag.



I år är det hundra år sedan en dikt av Ibsen fick Victor Sjöström att på allvar slå an tonen till det som skulle bli den första och hittills mest självklara guldåldern i skandinavisk film – den svenska stumfilmseran (som förutom nämnda norska också innefattade en del danskt av märke). Häromveckan visades Terje Vigen på Nordiska museet i Stockholm, med Matti Bye vid flygeln och Laura Naukkarinen med små elektroniska akter och pålagd röst till verkets stumma. Filmen visar inte bara hur lätt Sjöström bemästrade sin tunga apparatur, utan på ett sätt också hur lite som faktiskt har förändrats inom filmmediet, känslomässigt och narrativt, trots alla tekniska landvinningar under ett sekel.

terje vigen

Terje Vigen blev Svenska bios dittills dyraste film. I ett försök att höja filmens värde, bort från stämpeln som folklig förströelse, satsade produktionsbolaget på litterär kvalitet, vid tiden ännu ovanligt. Hundra år senare skulle en annan av Sveriges märkesregissörer göra avstamp i Norges i dag mest kända och populära författarskap i en på förhand vida omtalad filmatisering, också den första filmen att dra nytta av rejäla norska skattelättnader för utländska produktioner. Resultatet, Snömannen, kommer dock smälta bort från medvetandet fort. Tomas Alfredson lyckades varken bygga stämning eller fungerande form åt Joe Nesbøs berättelse, inte ens ta vara på det bästa ur romanen, som framstår som mer visuell än den färdiga filmen. Snömannen är en adaption som utarmar filmens förtroende gentemot litteraturen: osjälvständig, ogenomtänkt och med en hel drös stjärnor uppställda vid skampålen (Michael Fassbender har aldrig tidigare, möjligen det anemiska paradnumret i Hunger undantaget, setts så blek).

snömannen

Ibland kan – som fallet ovan visar, från Terje Vigen till Snömannen – en enkel dikt vara att föredra framför den exempellösa kioskvältaren. Alfredsons film lär inte komma i fråga för några priser av vikt, inte heller Nordiska rådets nästa år. I veckan är det dags för årets främsta inom litteratur, film, musik och natur och miljö att krönas i Helsingfors. De nominerade filmerna 2017 har dock svårt att matcha förra årets mönstring, då Joachim Triers Louder than bombs drog längsta strået före svenska Efterskalv, isländska Sparrows och finska Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv i vad som var den hittills starkaste uppsättningen filmer i prisets historia (lanserat 2002 och permanent 2005). Bortsett från danska Under sanden hade det varit svårt att invända mot någon vinnare.

Men årets upplaga går till historien likafullt. Det är första gången samtliga nominerade är debutfilmer, vilket inte beror på regeländringar, men möjligen visar på en allt bättre återväxt i nordisk film, med nya generationer filmare som trots hårda svångremmar träder fram och utmanar de etablerade. Har nordisk film något på gång? Kanske beror det på att filmskapare, då som nu, generellt gör bra i från sig i förstaverken, med rikt material ansamlat och efter lång prövo- och väntetid. Om andrafilmen är särskilt svår så kommer det delvis av att debuten levererat eller lovat så mycket (majoriteten svenska förstafilmare får, enligt statistiken, ens ingen andra chans). Kommer till exempel Gabriela Pichler och Anna Odell nästa år lyckas med det som Axel Petersén och Lisa Aschan inte förmådde förra året: prestera i nivå med sina debuter?

Tre debutanter har tidigare vunnit priset, varav Pernilla August med Svinalängorna 2011, medan Thomas Vinterberg är den enda som vunnit priset två gånger, med Submarino 2010 och Jakten 2013.

svinalängorna

POV har sett årets nominerade filmer och rankar dem nedan. Oavsett utfallet så lär vi få anledning att återkomma till dessa regissörer. Hur kommer de att klara den svåra övergången; kommer de kunna kapitalisera på den uppskrivna debuten, ekonomiskt och konstnärligt, i stället för att tyngas av höga förväntningar och det faktum att de blivit en del av den etablerade branschen?    

  1. Sameblod (Sverige) «Sameblod är en av de bästa skandinaviska filmerna om konflikten mellan tradition och individualitet som jag kan minnas att jag sett», skrev Politikens Kim Skotte i en gästrecension för POV i januari i år. Amanda Kernells film är inte bara den mest fullödiga debuten i startfältet utan också den mest gripande filmen vars tematik har visat sig ha stor resonans i hela filmvärlden. 
  2. Hunting flies (Fluefangeren, Norge) Absurt kammarspel på en albansk skola där en lärare stänger in sina elever i ett försök att lära dem rätt, och behålla sitt jobb. Filmen, med en övertygande amatörensemble, hade premiär i Toronto förra året och i somras vann Izer Aliu en norsk Amanda för bästa regi. Produktive Aliu har sina rötter i Albanien och Makedonien, är uppvuxen i Sverige och utbildad vid den norska filmskolan i Oslo. Kanske får vi se hans nästa film 12 bragder, ett slags hybridfilm om lojalitet och status mellan unga män i trakterna av Skövde, på Berlin filmfestival nästa år.
  3. Heartstone (Hjartasteinn, Island) Guðmundur Arnar Guðmundssons uppmärksammade debut är en vacker, känslostark och välspelad coming of age om två pojkar som dras till varandra i den fördomsfulla isländska myllan. Rik på berättarelement och symbolik men också ett rätt välbekant drama som hemfaller åt flera av «genrens» konventioner.
  4. Little wing (Tyttö nimeltä Varpu, Finland) Selma Vilhunen, med flera prisbelönade kortfilmer, är snart aktuell med sin andra långfilm, dokumentären Hobbyhorse revolution (invigningsfilm på Nordisk panorama nyligen och svensk premiär 24 november). Hennes debut Little wing, om en 12-årig tjej som bestämmer sig för att leta rätt på sin världsfrånvända pappa, tävlade i Göteborg tidigare i år. Finstämt och med väl fungerande perspektivskiften, men också lite väl lös i kanterna.
  5. Parents (Forældre, Danmark) Något av en lättviktare i sammanhanget, om två medelklassföräldrar som drabbas av klassisk tomhet när enda sonen, curlad in i benmärgen, lämnar hemmet, och bestämmer sig för att ta tillbaka förlorad tid men i stället förlorar sig någonstans i glappet mellan nu och då – liksom tyvärr filmen. Ett djärvt grepp och med en välspelad ensemble, Søren Malling som pappan inte minst, räddar inte Christian Tafdrups anständiga men till slut beskedliga debut. Tafdrups andra långfilm, En frygtelig kvinde (A horrible woman), har dansk premiär redan på juldagen i år.
Av Jon Asp 31 okt. 2017