Nordisk film fördubblad på svensk bio

Nonstop Entertainment

Antalet nordiska filmer har fördubblats på svenska biografer, visar statistik som POV ställt samman. Finland tar klart störst steg framåt, från en premiär per år till tio de senaste åren. Några initierade röster ger sin förklaring till varför.



En vanlig föreställning, också med stora mått av sanning, är att nordbor inte intresserar sig nämnvärt för annan nordisk film. Danskar med närhet till kontinenten är föga intresserade av vad som händer norrut (möjligen med undantag för sina isländska samproduktioner), svenskarna på sin höjd av det danska medan Norge och Finland är betydligt bättre på att ta in svensk film, omständigheter som vilar på långa traditioner – politiska, kulturella och språkliga – från stormaktstid till lillebrorskomplex. Norge till exempel: med Ibsen, Grieg, Munch då, Fosse och Knausgård i dag – vad att känna sig liten över? Å andra sidan: landets filmhistoria står sig slätt mot Sveriges.

Sakta men säkert håller emellertid något på att hända i det nordiska filmlandskapet, i alla fall på den svenska biohimmelen, med ett något mer utjämnat intresse. Under de senaste två åren har antalet nordiska långfilmer på svenska biografer mer än fördubblats. Från att ha legat stadigt på tio premiärer per år mellan 2012-2015 kommer 2016 års antal om 20 under 2017 stiga ytterligare, till åtminstone 22 premiärer. Detta visar statistik som POV ställt samman.

Under samma tid har det totala antalet biopremiärer ökat i Sverige med över 40 procent, från 219 titlar under 2012 till 307 förra året (siffran ser ut att bli något liknande under 2017). Men även i förhållande till den totala ökningen är den nordiska uppgången påfallande, geografiskt sett kanske det starkaste (antalet svenska premiärer ligger oförändrat under samma period, med årets 46 premiärer som genomsnittligt antal (som lägst 2012 med 42 titlar och 49 under 2013).

Förevarande siffror säger förvisso inget om huruvida det totala antalet besök för nordisk film har ökat, men det är likväl en tydlig indikation på att svenska distributörer blivit mer villiga att importera film från grannländerna, vilket sannolikt har att göra med en kvalitetshöjning som slagit igenom.

Om Danmark, sedan Dogma från mitten av 90-talet, länge räknats som filmens föregångsland i Norden (en position som Sverige delvis tagit över, sett till representation på utländska festivaler och priser på galor), är det snarare Norge, Island och mer nyligen Finland som flyttat fram sina positioner i filmvärlden, och således också på den svenska biomarknaden. Mellan 2012-2015 hade till exempel sex finska filmer svensk biopremiär, att jämföra med hela tjugo premiärer under 2016 och 2017 (en ökning med ca 700 procent!).

hobbyhorse

«Det är distributörerna som plockar ut filmen så det ökade intresset måste handla om högre kvalitet. Tidigare var det nästan bara Aki Kaurismäki som översteg landgränsen, men nu har den nyare generationen finska filmskapare också fått fotfäste i Sverige», säger Petri Kemppinen, vd för Nordisk film & TV fond.

Petri Kemppinen tror också att den ökade förekomsten av andra generationens sverigefinnar i svenska kulturella kretsar har bidragit. «Dessutom har Finlandsinstitutet samarbetat tätt med Svenska bio och Folkets hus och parker de senaste åren.»

Taneli Topelius, filmkritiker på Ilta-Sanomat, landets näst största tidning, påpekar att det totala antalet premiärsatta finska filmer inte har ökat på hemmaplan.

«Däremot siktar allt fler regissörer i ett tidigt skede mot en internationell arena. Dessutom har vi en ung generation filmskapare som gör genrefilm och andra nischade filmer, till skillnad från tidigare då man gjorde antingen mainstreamfilm eller inriktade sig på art house-biografer», säger Taneli Topelius och nämner ett par exempel: Jesse Haajas Rendel, en ren genrefilm, gjord på låg budget och utan statligt stöd och Timo Vuorensolas kommande Iron sky, actionfilm och tillika en parodi med nazismen.

Utöver välkända finska regissör, som Kaurismäki, Dome Karukoski (Tom of Finland), Juho Kuosmanen (Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv, bilden) och Aku Louhimies (bioaktuell i Finland med Väinö Linna-filmatiseringen The unknown soldier), nämner Topelius nya, mindre etablerade namn på väg upp: Zaida Bergroth, Antti-Jussi Annila och andra som siktar utomlands, kanske för att själv få tillgång till högre budgetar och göra film utomlands. «Att erbjuda sina filmer till internationella festivaler är norm i dag», säger Taneli Topelius.

olli mäki

Petri Kemppinen har sin förklaring till det ökade intresse för det nordiska grannländer emellan.

«Tendensen är densamma som vi ser i den lilla skärmen, där nordiskt tv-drama har ökat sin populäritet och gått förbi det amerikanska i tittarsiffror, särskilt i Sverige, Norge, Finland och Island.»

«Men Sverige fortsätter vara den tuffaste biografmarknaden för naboländernas filmer i Norden, och det är nästan enbart de mindre distributörerna som lanserar nordiska filmer», säger Petri Kemppinen och påminner om den största orsaken till att nordisk film, liksom all film som inte är amerikansk eller juldagssvensk, har det fortsatt tufft på den svenska repertoaren, med en bioägare som ger allt färre filmer en skälig spellängd.

Av Jon Asp 31 okt. 2017