Polskt modersuppror

I oktober fick chefen för det polska filminstitutet sparken av landets kulturminister. Nu fruktar filmskapare i landet att deras konstnärliga frihet är i fara. En av dem är Anna Jadowska, som besöker Stockholm filmfestival med dramat Wild roses – en film som med subtila medel kritiserar den katolska moderskulten.



Wild roses (Dzikie róze) utspelar sig bland rosodlingar på landsbygden i västra Polen och handlar om Ewa (Marta Nieradkiewicz) som återvänder till hembyn efter en sjukhusvistelse. Där väntar hennes två barn, en nioårig flicka och en tvåårig pojke som bott hos Ewas mamma. Maken Andrzej (Michal Zurawski) arbetar i Norge för att finansera familjens husbygge, och när han kommer hem till sin dotters första nattvard möts han av byskvaller om att Eva ska ha haft en relation med en tonårspojke. Men Ewa bär på en ännu mörkare hemlighet, som hotar att trasa sönder både henne och familjen.

Med sin femte spelfilm tecknar Anna Jadkowska ett kvinnoporträtt som tar spjärn mot manliga förväntningar och kvävande modersmyter i ett landskap som präglas av både överväldigande skönhet och hård social kontroll. Det är en kvinnoskildring som går stick i stäv med Polens politiska utveckling.

kyrka

Hur hittade du den här historien?

Jag växte upp i en liten by i västra Polen där det faktiskt fanns en vildrosodling, och på min barndoms privata karta var det en väldigt viktig plats – den var magisk. Jag har alltid velat skriva ett manus som kunde utspela sig bland vildrosor. När jag började skiva hade jag precis fått barn, så jag förde samman de två motiven och började utveckla manuset. Det tog mig nästan tre år att färdigställa det.

Jag tycker mycket om din skildring av det ambivalenta moderskapet, det finns så mycket sanning i det. Varför var det viktigt för dig?

Jag hade precis blivit mamma och det var som ett nytt kapitel i mitt liv. Jag förändrades lite grann – eller fullständigt! –  och ställdes öga mot öga med oro och rädslor. Det var ingen lycklig upplevelse av moderskapet, jag hade många mörka stunder. Det har jag fortfarande. Och jag tror att den katolska modersklichén som vi har i Polen är så osann. Jag ville skapa en helt annan bild av moderskapet.

När jag läser andra intervjuer med dig om Wild roses så får du ofta frågan om huruvida Ewa är en bra eller dålig mamma. Varför finns det ett sådant behov av att göra den distinktionen?

För att det är svårt att förstå att det är omöjligt att vara en god mor hela tiden. Folk vill tro att det finns något som heter den perfekta mamman, med det är fullständigt falskt. Särskilt i katolska länder har vi bilden av den heliga modern, som gör det svårt att förstå att vi innerst inne bara är människor, som har mörka och ljusa fält på våra personligheter. Det är lättare att välja att tänka att det finns en perfekt värld någonstans.

Ewas man har lämnat familjen för att arbeta i Norge. Hur har Polen påverkats av att så många lämnar landet för att söka arbete utomlands?

Jag tror att det är ett av skälen till att vi har så mycket rädsla i vårt samhälle, för de unga människor som stannar i Polen är rädda för att resa någonstans alls, och de är rädda för människor som kommer till Polen från andra länder. Vårt samhälle bygger numera på stark rädsla, de som inte vill bo i Polen åker någon annanstans. Och de som är rädda för allt och alla, de stannar kvar.

jadowska

Hur är det att arbeta som filmskapare i Polen nu, i det hårdnande politiska klimatet?

Vi är mitt i en kritisk tid. Vi vet inte vad som kommer att hända, det pågår förändring på alla nivåer av våra liv. För några veckor sedan avsatte kulturministern chefen för det polska filminstitutet, och det går många rykten om vad som kommer att hända där. För oss filmskapare är det förstås inte bra när regeringen vill välja vilka ämnen våra filmer ska ta upp. Vi måste ha friheten och utrymmet att skapa vår egen bild av världen, att ställa de obekväma frågorna. Men på den senaste filmfestivalen i Gdynia sade kulturministern att han vill att vi ska göra filmer om «seriösa och viktiga ämnen». Jag tror att det betyder att han vill ha allvarliga, historiska filmer med grandiosa budskap. Jag är säker på att mina filmer, med sina speciella små karaktärer, inte ingår i regeringens nya mål.

Känner du dig pressad av regeringen?

Inte ännu. Jag har börjat oroa mig för om jag kommer att få göra någon mer film – det är den stora frågan nu.

Funderar du på att jobba i andra länder i stället?

Ja, det skulle jag vilja. Om det polska filminstitutet skulle förändras mycket så kan det bli omöjligt eller i alla fall svårt för mig att göra film hemma. De vill att filmerna ska innehålla katolska familjevärderingar. Och jag kan inte jobba med någon som har den attityden till mina projekt. För några år sedan var det svårt att föreställa sig att Polen skulle kunna förändras på det här sättet.

Hur har Wild roses tagits emot av den polska publiken?

Jag har fått en del upprörda reaktioner, både från män och kvinnor, som inte tycker att kvinnor ska uppföra sig så här. Men det får mig att känna att rollfiguren är viktig, om hon gör människor nervösa och obekväma i biografen. För det handlar inte om att vara ond eller god, hon är något mitt emellan, någon som gör korkade val ibland – med det är så livet är.

Filmen innehåller många mysterier, hemligheter under ytan som långsamt uppdagas. Är det viktigt för dig, att inte vara för uppenbar i ditt historieberättande?

Ja. Jag ville fokusera på huvudpersonen, inte följa historien genom dialog och information. Mitt mål var att bygga ett komplext porträtt av den moderna kvinnan, och jag var säkert på att om jag skulle berätta hela historien om vad hon har varit med om, om jag hade fokuserat på själva historien, så hade jag tappat min huvudperson. Jag ville helt enkelt göra en fejkdokumentär om henne.

Du utbildades vid den legendariska filmskolan i Lodz, där bland andra Kieslowski, Polanski och Wajda lärde sig att göra film. Vad är det som gör den så unik?

Det är svårt att sätta fingret på. För mig var det en mycket lång och stark upplevelse, och jag trivdes inte särskilt bra.. Lodz är en väldigt specifik plats. Skolan är som en ö där eftersom staden fram till kommunismens fall var väldigt rik med många fabriker. Efteråt förstördes allt detta, och nu är det många arbetslösa, hemlösa människor som bor på gatan. I denna märkliga stad lär sig filmstudenterna inte bara om film, utan också om livet. Vi gjorde våra filmer på gatorna. Det påverkade mig mycket, och vissa lärare var fantastiska.

Wild roses är nominerad till «Stockholm Impact Award» som delas ut till filmare som lyfter fram aktuella samhällsfrågor. Tror du att film kan förändra världen?

Jag tror inte att det är möjligt att förändra världen enbart med film, men jag är säker på att film kan trigga publiken att börja fundera och omvärdera sina åsikter. Filmens uppgift är att ställa de svåra frågorna och öppna för diskussion – att sticka kniven i problemet och se vad det kan ge. Det är inte lösningen, men en början.

Av Karin Svensson 14 nov. 2017