Starka debuter i Stockholm

Ur Anna Jadowskas «Wild roses»

Guillermo del Toro inviger, Chile står i fokus och Vanessa Redgrave är en av många kvinnliga regidebutanter när Stockholm filmfestival hålls för 28:e gången. 



Guillermo del Toros guldlejonvinnare The shape of water inleder Stockholm filmfestival den 8 november, «en högst vederkvickande cinefil glädjekälla» enligt Jan Lumholdt i POV #18, och en film som fått den samlade filmvärlden att tvivla lite mindre på biograffilmens död. Förstås en prestigetitel på årets upplaga.

För första gången i festivalens historia tävlar lika många kvinnor som män om bronshästen, från Cannes senaste Caméra d'or-vinnare Jeune femme till Marcella Saids chilenska överklassdrama Los perros, likaså hyllad på den franska rivieran tidigare år.

perros

Totalt tävlar arton filmer av regissörer som gjort sin första, andra eller tredje långfilm. Föregående år har det kvinnliga deltagandet vanligen legat runt trettio procent. Joachim Trier, som liksom Tarantino vunnit bronshästen två gånger, kommer till festivalen för att visa sin senaste film, genredramat Thelma, som Indiewire nyligen beskrev som «en filmatisering av Carrie regisserad av Ingmar Bergman». Trier ger även en masterclass på festivalen.

Senaste 1 km film-vinnare Frida Kempff visar sin kortfilm Varg, regisserad tillsammans med Erik Andersson. I samma sektion, «Special presentations», återfinns regidebuterande Vanessa Redgraves flyktingdokumentär Sea sorrow. Den åttioåriga brittiskan, bemärkt aktris från Antonionis Blow-up – förstoringen till Foxcatcher häromåret, kommer att tilldelas festivalens Lifetime achievement award.

redgrave

Årets Visionary award går till Pablo Larraín (fortfarande har ingen kvinnlig regissör fått priset), den produktive och högst egne chilenske regissören för närvarande bioaktuell med Neruda och förra året med Jackie, två biopics som trots inneboende sprängstoff avstår från genrens vanliga linjer och konventioner. På festivalens visas dock endast Neruda, inte någon av regissörens tidigt uppmärksammade filmer, såsom Tony Manero och Post mortem, som aldrig fått svensk distribution.

Bland andra filmer som saknas på årets festival och som ännu inte har biodistribution återfinns flera franska akter: Philippe Garrels L’amant d’un jour, Arnaud Desplechins Les fantômes d’Ismael och Michel Hazanavicius Le redoutable – tre olika höjdpunkter från Cannes i år, liksom Frederick Wisemans senaste institutionsdokumentär, Ex Libris – the New York public library, lovordad i Venedig nyligen.

Nedan listar POV desto fler titlar (utan svensk distribution och utom huvudtävlan) som inte bör missas på årets festival.

Wild roses

En mamma slits mellan tre generationers män i en avlägsen tillvaro i grav otakt mellan andlighet och materialism. Behärskat polskt drama med bitter eftersmak, och något av en försmak av Zvjagintsevs Loveless, årets bästa film i Cannes. (Visas i Impact)

Disappearance

Ett ungt (ogift) par i Teheran får betala dyrt för sin första natt tillsammans. I förhållande till familjehedern är den offentliga skammen överkomlig, även om lösningen alltid har ett pris. Vem försvinnner, vad försvinner – trots en programmerad ram mynnar filmen ut med stark, avgrundsdjup resonans. (Discovery)

disappearance2

Cardinals

En drink and drive-olycka rämnar tillvaron för flera familjer i ett mindre samhälle. Fast vad var det egentligen som hände? Det nordamerikanskt överlastade tar överhanden mot slutet, men denna kanadensiska debut imponerar länge – för sin rafflande uppbyggnad och sina utmärkta skådespelarprestationer. (Impact)

On the beach at night alone

Hong Sang-soo hade två utmärkta filmer i Cannes senast medan On the beach at night alone, om en skådespelerska som avviker för att hantera sina känslor för en gift regissör, visades i Berlin några månader tidigare. Kim Min-hee vann pris för bästa aktris i ännu en liten stor film av den sydkoreanske regissören «nära livet». (Open zone)

April's daughter

Michel Francos skildrar en medelålders mamma som tar igen för gamla oförrätter, och låter den unga bortskämda generationen stå som offer. Inga stora grepp men fina nyanser när den mexikanske regissören återigen visar känsla för relationer mellan generationer. (Open zone)

The venerable W

Barbet Schroeder fullbordar sin «Ondskans trilogi», där Djävulens advokat är den absoluta höjdpunkten, med fascinerande dokument om en uppkopplad munk i Burma starkt bidragande till landets folkmord på muslimer. (Documenatry competition)

The wandering soap opera

Den spirituelle chilenske regissören Raúl Ruiz verkade oftast från Frankrike. Hans sista film, sammanställd av hustrun Valeria Sarmiento, spelades dock in i hemlandet, redan 1990 i sviterna av Pinochet, fördelad över sju snuttiga såpoperor över sju dagar. Inte så lite absurd och ofta väldigt rolig film i sitt gälla stämningsläge mellan politisk diktatur och telenovelans starka grepp om åskådaren. (Open zone)

Av Jon Asp 31 okt. 2017