Att dansa är att leva

Folkets Bio

«I renoirsk anda är fransk film medveten om att den slits mellan lusten för platt naturalism som serverar givna «budskap» och en elegant esteticism.»

POV:s Charlotte Garson ser mångbottnade aidsaktivister i Robin Campillos kritikerhyllade «120 slag i minuten»



Paris i början av 90-talet. I en konferenssal tar en politiker till orda om förebyggande åtgärder mot aids, men hans stela språk är blint för verklighetens akuta situation. Plötsligt störtar en grupp unga aktivister in i salen och avbryter talet med buller och bång. Denna prolog är bara en föraning av de scener som skall komma. På en mer anspråkslös läktare står en av upprorsmakarna och hälsar nya medlemmar välkomna till Act Up, föreningen för aidssmittades rättigheter. Även han axlar rollen som politiker, när han noggrant påminner om reglerna som styr veckomötets talordning. För politisk handling, även våldsamma aktioner, är bara möjlig om den leds av dem som kan tala enligt konstens regler. Kring denna paradox skapar Campillo en mycket träffande skildring av «aidsårens» andra decennium i Paris, de så kallade «les années sida».

haenel

Robin Campillo har tidigare gjort filmer som Les revenants (2004), där psykologisk realism tränger in i genrefilmen, vilket var ovanligt när filmen gjordes, men i dag syns allt oftare i fransk film (nyliga exempel är Ni le ciel, ni la terre av Clément Cogitore och Raw av Julia Ducourneau). Den lätt abstrakta handlingen om döda som hemsöker sina familjer, inspirerade till en fransk tv-serie med stor publikframgång. Tio år senare, i filmen Eastern boys, skissade Campillo ett föga smickrande porträtt av en parisisk «bourgeois bohème», som lockas av faran i sin relation med en ung ukrainsk prostituerad kille, med kontakter i den ryska maffian i huvudstaden. I jämförelse med sina två tidigare filmer drivs Campillo i dag allt mindre av strävan efter att skapa ett personligt avtryck. I stället dras han mer mot en kollektiv kraft, med hjälp av medmanusförfattaren Laurent Cantet, själv regissör med långtgående intresse för gruppdynamik (i filmer som Mellan väggarna, Foxfire, Himmel över Havanna, liksom i sin senaste film The workshop (L'atelier)). Manussamarbetet har även gett plats åt Philippe Mangeot, före detta ledare för Act Up och filmkritiker för Cahiers du cinéma, som här bidrar med sin historiografiska kunskap kring återberättandet av denna epok, som tidsmässigt ligger oss nära, men samtidigt är så långt borta (handlingen utspelar sig före upptäckten av bromsmediciner).

bpm2

I början av filmen tar gruppen emot en ny medlem, Nathan, som är hiv-negativ och som genom att ansluta sig till Act Up accepterar att betraktas som sjuk i medias och omgivningens ögon. Den vänskap och senare kärlek som uppstår mellan honom och den intelligente men försvagade Sean (Nahuel Pérez Biscayart) sammanlänkas med den didaktiska gesten som tar plats redan i öppningsscen och som genomgående är filmens ambition att redogöra för – hur den politiska motivationen stärker den känslomässiga drivkraften, och vice versa. Kravet på fortsatt liv gäller inte bara filmens karaktärer, utan även själva filmen. I renoirsk anda är fransk film medveten om att den slits mellan lusten för platt naturalism som serverar givna «budskap» (nyligen ville Lucas Belvaux förklara Front nationals framgång i Chez nous) och en elegant esteticism (som i Bertrand Bonellos Nocturama om unga konsumtionsterrorister). Så hur göra en film som är politiskt stark, men som samtidigt inte provocerar åskådaren med anklagelser för hans eller hennes dåtida okunskap? Varje scen i filmen visar att Campillo tänkt på detta, för 120 slag i minuten verkar hela tiden längta bort från tyngden av sin ram och själva återberättandet, som när den inlagde Sean ber om att rullgardinen ska lämnas uppe och vägrar att placeras i kista efter sin död. Kistan är en ram, en ruta; den är döden för de olika former av frihet som gruppen utgör, de som lika gärna dansar på gay pride som de lägger sig på marken för att spela lik och synliggöra de som dött av aids.

par

Om aktivism bara är ett «krig mellan bilder», vilket Thibault påstår – filmens ledare för Act Up och även Nathans älskare – så skulle regissören kunna nöja sig med att berätta om det kollektiva. Men i takt med att Seans «T4» minskar och relationen till Nathan blir alltmer seriös, väljer Campillo att svänga tydligare in i den intima sfären. Han lyckas dock undvika den pedagogiska klichén om att det, bakom varje ung hjälte, också döljer sig en människa som både älskar och gråter. Detta beror främst på att eftersom han skapar en scen, ett mellanrum, lika flyktigt som osammanhängande, som varken är gatan eller sängen – nattklubben. Där är musiken så stark att även retorikerna måste dansa i stället för att prata. Den puls som titeln utlovar (och som även är housemusikens) lyckas filmen förvisso inte hålla hela vägen, eftersom det 2017 fortfarande finns så många saker som måste berättas. Act Up föddes innan internet och var därför fullständigt beroende av hur gruppens aktioner spreds i media och vilka efterdyningar det gav. Föreningen fick aldrig stor uppmärksamhet av den franska allmänheten, som okunnig om sjukdomen och likgiltig inför de mest berörda minoriteterna lugnt accepterade statens förebyggande politik. Genom att Campillo inte väljer att låta Seans död avsluta filmen, utan i stället visar hur hans kamrater kommer till Seans lägenhet för att förbereda en mycket speciell aktion, poängterar regissören än en gång att den politiska aktionen får sin nerv och mening genom våra mest intima känslor – viljan att lämna spår i samhället (som genom en film) är inte bara att vinna ett krig mellan olika bilder och försäkra sig om sin egen synlighet. Det är också kampen för att ge liv åt hundratals mikroskopiska, fysiska och känslomässiga minnen, hos dem som lever vidare. Och den kampen vinner filmen med en hårsmån.

(Övers. från franska Sofia Norlin)      

Av Charlotte Garson 22 nov. 2017