«Det gode med det onde»

Antichrist (2009, Zentropa)

«Nej, det stora här är att Lars von Trier på ett helt unikt sätt har insisterat på att göra en ny sorts film, gång på gång.»

Kim Skotte imponeras av en visuellt storslagen exposé av danskens samlade verk. 



Till svällande Wagner-toner träder vi rätt in i världens nära förestående och olidligt vackra undergång. På en hel liten galax av filmdukar är rymdens planeter på kollisionskurs här vid ingången till Lars von Trier-utställningen «Det gode med det onde» på Brandts museum för konst och visuell kultur i Odense.

vontrier

Allt kommer att gå under i eld och kärleksdöd medan orkestern spelar «Tristan och Isolde». En depressiv blick skådar total förtvivlan. I Melancholia, del två i den så kallade «Depressionstrilogin» som börjar med Antichrist och slutar med Nymphomaniac, tog Lars von Trier den ultimata konsekvensen som berättare och lät världen gå under. Med den melankoliska dödsplaneten svävande i mångdubbel upplaga i mörkret bjuds vi välkomna in i en otraditionell och filmisk utställning.

En utställning som flott lever upp till sitt visuellt imponerande preludium. Nästa steg in i Triers mörker blir att lyfta på en av de många telefonlurarna i svart bakelit och betrakta en svartvit tappning av ett dystert germanskt Europa medan Max von Sydows djupa stämma hypnotiskt hörs genom ledningen: «My voice will guide you, still deeper into Europa». Ett hallucinatorisk Europa, absolut väsensskilt från EU och överallt annars, utom i Triers universum som aftonlandsstämma.

bakelit

Lars von Trier är en av ytterst få levande filmregissörer som får tanken på en museiutställning att kännas lockande. Anledningarna är flera och en av de lättast vägande är att Trier är dansk och ihop med Carl Th. Dreyer dansk films största namn. Nästan lika lite gör det att Trier har ställt till med så mycket kalabalik och sagt så många provocerande saker genom åren med så mycket garanterat underhållningsvärde på köpet. Nej, det stora här är att Lars von Trier på ett helt unikt sätt har insisterat på att göra en ny sorts film, gång på gång.

Han har konsekvent utmanat sig själv med nya tekniska tilltag, narrativa hinder och lika plågsamma som gåtfulla granskningar av sinnenas irrgångar med diverse avstickare till tillvarons tortyrkammare. Varje gång har något nytt satts på spel, något nytt som även har fått ett nytt visuellt uttryck, vare sig det har speglat sig i kollegor som Tarkovskij eller Dreyer eller varit i dialog med målare eller författare.

Lars von Triers samlade verk är en visuell berättelse i framåtskridande. I utställningens grundliga och genomtänkta kurering blir det till en genomgång av verket, där existentiell tematik och visuellt uttryck kan utforskas samtidigt med att kronologin respekteras och utan att det någonsin blir tvångsmässigt.

Lars von Triers filmer är alltid omisskännliga Lars von Trier-filmer samtidigt som de sinsemellan ter sig radikalt olika, någon som skiljer honom från i stort sett alla andra levande stora regissörsnamn. Han är distinkt som Tarkovskij, en teknisk kameleont som Kubrick men han har en nervös rastlöshet och en grundläggande ångest som gör varje projekt till en noggrann granskning med start i en nollpunkt.

existens

The element of crime var 1984 både originell och ett barn av sin tid. Därefter har Trier hoppat av tidens trender, inte hängt med. Han har hållit fast vid sina gamla förebilder och paradoxalt, just genom att vara otrendig, gång efter annan skapat film helt uppe i det blå. En inåtvänd revolutionär som skådar in i sin mörbultade själ medan han författar agiterande manifest om filmkonsten. Långt innan Dogme 95 slog han redan 1982 ett kraftigt slag för filmkonstens avintellektualisering. «Vi vill av filmen göra ett rusgift», som det så gammalmodigt fyrkantigt uttrycktes. Denna förnimmelse för sammanhang och sprängkraft i verket har utställningen verkligen fått fatt i. Man tar publiken mjukt i handen och leder in den direkt i komplexa teman utan en massa överväldigande förklaringstexter. «Det gode med det onde» är en filmutställning med huvudsaklig vikt på de levande bilderna, skapade som objekt i egen rätt. Förstorade, fördubblade och svävande i luften berättar de historien om Lars von Trier och hans filmer.

Den stora salen är uppdelad i filmdukar och luftiga skiljeväggar. Man har lyckats hålla de olika ljuden isär så att de inte rör ihop sig med varandra. Man kan höra såväl den invaggande gung-ga-gung-rytmen från tågvagnarna under de dansande skogshuggarna i Dancer in the dark som den spöklika introduktionen till Riket, där blekningsmännen en gång utförde sina toxiska sysslor.

Utställningen är proppad av intervjuer, filmklipp och mycket annat. Vid varje postering kan man lyssna via hörsnäcka mot ena örat. Med andra ord slipper man det irriterande i att hela tiden trä på och av ett par reguljära hörlurar och därmed också tappa utställningens gemenskap. Här tillåts man i varje led uppleva var för sig och ihop i ett.

De levande bilderna utgör utställningens bas. Visuellt är det stora glansnumret sju stycken dukar arrangerade som ett svävande kraftfält. Där står man, omringad av klipp från Antichrist och Melancholia, och har svårt att se sig mätt.

melancholia

Utöver stillbilder, brev, dokument och pedagogiska introduktioner till diverse teman och tekniska detaljer finns här även ett urval av olika föremål.

Kirsten Dunsts brudklänning från Melancholia är här, likaså Nicole Kidmans pälskrage från Dogville, och Shia LaBeoufs moped från Nymphomaniac. Alla ganska traditionella ting. Lite mera spännande är den skumgummikussimurra som tjänade som Charlotte Gainsbourgs «stand-in« i Antichrist och en stor slipsten i polyester som borrades fast i Willem Dafoes hårt prövade ben i samma film. För att nu inte tala om de små polaroidbilderna av den lille killens «omvända» stövlar. U-hyg-gøøøø-ligt!

Bland andra uppseendeväckande artefakter kan nämnas lilla Mary från Riket utställd i «sprit» – och i naturlig storlek. Man kan gå in i «Bekännelsebåset» av trä, där skådespelare och filmarbetare under inspelningen av Dogville i Trollhättan kunde dra sig undan och bekänna synder. Att döma av klottret på det lilla skjulets väggar var det nog så banalt beställt som bara möjligt med både lustar och syndigheter.

dogville

Underhållande är videon «The shiver», där Trier ihop med The Bloopers levererar discoversionen av Riket-sången. Underhållande är också det videofilmade talet från 1997 där Trier tackar för sin Bodil för Breaking the waves genom att grundligt gå genom diverse branschfolk, producenter, konsulenter och en och annan filmkritiker, som på ett och/eller annat sätt genom åren har harmat honom. Här utdelas välriktade kängor.

«Jag är säker på att om jag någonsin har frambragt något av sanningsvärde så ligger det på filmremsan och ingen annanstans», sa han i samband med att han efter Breaking the waves påtog sig en offentlig munkavle under en period. Perioden blev kort men uttalandet håller. Som person har Lars von Trier och hans munväder odiskutabelt underhållningsvärde medan väsentligheterna, konsten och sanningen, kommer till uttryck i hans filmiska universum.

Ett universum där ondskan driver sitt spel. Men också ett där de små människorna konstant piskar sig ut i de mest extrema situationer för att utvinna det lilla stråk av värme som denna kalla värld trots allt tycks rymma. I en hopplöst sadistisk värld kan en masochistisk hängivelse vara en farbar väg. Särskilt kvinnorna prövas hårt men är även heroiska.

«Jag tror att jag alltid själv har varit kvinnorna i mina filmer eftersom männen bara brukar vara dumma, de har en massa teorier som saker och tung och bara förstör», har han sagt, pojken som fyra år gammal läste sagan om Lilla Guldhjärta och sedan aldrig glömde det under sin långa resa: «Hela mitt liv har varit en enda lång verklighetsflykt».

Selma, en av de hårdast prövade, spelades av Björk i Dancer in the dark. På utställningen kan man läsa det första brevet som Trier skrev till den isländska sångerskan.

«Som du kommer att se, om du läser manuskriptet, så är det sentimentala mycket viktigt för mig – eftersom det är autentiskt», lockade Trier. Björk sa ja. Trier gjorde sin musikal och utforskade den sentimentala melodramen och resten är historia, guldpalm inkluderad. Men också historia med besk eftersmak på sistone, när Björk anklagar Trier för att vara ännu mera ur kontroll än vad man redan visste.

lvt

I samband med utställningen utges ett digert illustrerat bokverk, redigerat av Peter Schepelern. Det är en seriöst fördjupande katalog, där man förutom en serie manifest (Trier är verkligen helt tokig i att skriva manifest) ges möjlighet att ge sig hän i aspekter av Trier verk, skrivna av diverse danska och internationella experter.

Boken innehåller vittnesbörd från Trier-medarbetare och skådespelare. Apropå Björk-efterspelet citeras hon för följande: «Om man tar tämligen sexistiska filmregissörer som Woody Allen och Stanley Kubrick så är det ändå just dessa som ger sina filmer själ. Så är det inte med Lars von Trier och han vet det själv mycket väl. För honom är det nödvändigt att ha en kvinna som kan lägga själ i arbetet, något han missunnar dem och hatar dem för. Och han är tvungen att krossa dem under inspelningen och därefter undanröja bevisen.» Starka ting, det där.

«Antingen har jag ångest eller så arbetar jag», fastslår Trier. Hans nya seriemördarfilm The house that Jack built verkar startklar för Cannes i vår. Den lär inte likna någon annan seriemördarfilm. Han betar av genre efter genre men är i sig själv sin egen genre.

Man kan inte säga samma sak om många andra regissörer. Därför betraktas Lars von Trier internationellt som en av filmkonstens stora särlingar. Man kan därför också föreställa sig att denna utställning skulle kunna resa ut över den stora och vidvinklade världen.

(Övers. från danska Jan Lumholdt, texten tidigare publicerad i Politiken)

Av Kim Skotte 12 nov. 2017