Film på ryska – en berättelse om statlig kontroll, självcensur och manliga offer

Ur Kantemir Balagovs Cannes-hyllade «Closeness» (Wild Bunch)

«När samhällets system faller är det männen som drabbas värst; kvinnorna först i andra hand, genom männen. Det är han som ska få åskådarens förståelse och sympatier, han som vi ska tycka synd om...» 

På filmdagar i Sankt Petersburg träffas Jon Asp av nygamla insikter inom ramen för en varierande rysk filmflora.



Två av årets främsta filmer i Cannes – och sett över hela filmåret – var ryska: det judiska klass- och familjedramat Closeness av den 25-årige debutanten Kantemir Balagov samt Andrej Zvjagintsevs Loveless, som skildrar ett rämnat Ryssland renons på kärlek. Filmens enda medkänsla står att finna i en frivilligorganisation som med lika delar duglighet och jämnmod söker leta rätt på försvunna individer när institutionerna sviker. I den bioaktuella svenska dokumentären Lyubov – kärlek på ryska går filmarna – Staffan Julén tillsammans nobelpristagaren Svetlana Aleksejevitj som interlokutör – på vidare spaning efter den ryska kärlek som flytt. Men resultatet är, sett ur just den synpunkten, beskedligt. Som tydligast kan denna svårfångade vara anas i ett barn med medfödd hjärnskada; sällan ömsesidigt två personer sinsemellan. En av de mest talande berättelserna återges av en färgstark medelålders kvinna, som redogör för sitt förhållande med en före detta KGB-agent. En tid var de ett fungerande par, som behandlade varandra med kärlek och respekt, tills han inte längre kunde uthärda hennes självklarhet och självständighet i offentliga miljöer – kanske för att det fick hans självförakt att öka.

lyubov

Någonting i det förhållandet verkar alltjämt högst allmängiltigt i den ryska folksjälen, mannen som faller på eget grupp och låter kvinnan bli offer och syndabock – i alla fall om man ska tolka en samling samtida ryska filmer. I förra veckan var jag, som en av ett tiotal internationella kritiker, inbjuden till ryska filmdagar i Sankt Petersburg, i samband med ett större kulturellt forum (där också Putin spred sin eminensgrå glans). Under tre dagar såg vi tolv ryska spelfilmer ur alla tänkbara genrer, från färgsprakande mainstream till svartvit konstfilm, från lokalt nischad komedi till arthouse-drama med större utländsk potential, alltsammans programmerat av inhemska kritiker i syfte att ge oss tillresta större inblick i rysk film av i dag.

Med tanke på att bara ett fåtal var typiska «festivalfilmer», ämnade för en utländsk publik, höll urvalet relativt hög nivå, tekniskt sett men också på andra plan. Ändå var den mest slående insikten mer av tematiskt slag: det förhärskande manliga berättarperspektivet; männens stolthet och hjältemod men ännu mer deras tillkortakommanden och självömkan. När samhällets system faller är det männen som drabbas värst; kvinnorna först i andra hand, genom männen. Det är han som ska få åskådarens förståelse och sympatier, han som vi ska tycka synd om när staten inte längre gör sitt jobb och kapitalismens verkningar skenar – och huvudpersonerna förlorar greppet om verkligheten, om sig själva.

Kvinnor, i sin tur, framställs inte sällan som lösaktiga eller änglalika, välvilliga i varierande grad, såvida de inte bara är osynliggjorda. Talande är att den enda kvinnliga regissören i förevarande mönstring stod för den enda riktigt outhärdliga upplevelsen, The bird, en alltigenom dödfödd dramakomedi om vänskapen mellan en ung flicka och en alkoholiserad rockstjärna plågad av fallen glans och nedsatt självkänsla. Valda kameravinklar blott bar syn för sägen: snart sagt varje kvinnlig rollkaraktär etablerad bakifrån och underifrån.

En annan dramakomedi, How Victor ‹the garlic› took Alexey ‹the stud› to the nursing home, vann pris i Karlovy Vary i somras och ses på hemmaplan som en stor upptäckt. Stiliserad, testosteronstinn action i neontyngt stadslandskap övergår på landsbygden i ett försonande drama mellan far och son, men det är svårt att fatta intresse för någon av delarna.

victor

I en utfrågning efter filmen motiverade debutregissören Alexander Hant sitt patriarkala patos med hänvisning till rådande omständigheter: den frånvarande fadern är alltjämt en rysk «normalsituation», och för sonen i filmen därför ett oöverstigligt trauma.

En annan av årets ryska framgångsfilmer stod sig bättre, Boris Khlebnikovs Arrhythmia som vunnit flera priser i festivalvärlden, från Karlovy Vary till Chicago, och som också mött en stor publik på hemmaplan – 1,3 miljoner är långt över snittet för en rysk arthouse-film (till exempel nådde Loveless bara en fjärdedel av den siffran). Arrhythmia handlar om två unga vuxna som håller på att växa ifrån varandra efter ett längre förhållande. De föll passionerat för varandra på medicinutbildningen, nu krisar de mot bakgrund av en betungande läkarvardag i en fort nedmonterad välfärdsstat. Särskilt han drabbas, som ambulerande jourdoktor med stort hjärta och (väl) stor kreativitet. Hemma blir han allt mer frånvarande och passiv. Hennes perspektiv skildras framför allt genom hans: det är han som dricker för mycket, jobbar för mycket, tar sig för stora friheter. Hon når hjälterollen genom att finnas till hands och täcka upp för honom. Första gången han delvis erkänner sina misstag i relationen faller han lika fort in i förebrående mönster mot henne, föregivet förmildrande för honom. Självömkan tar över. «Kan vi inte bara sluta tortera varandra», föreslår han. I allt väsentligt har åskådaren bara fått se han ignorera hennes vilja – i bilen, på släktmiddagar och efter många fyllor.

arytmi

Khlebnikov har återkommande jämförts med Zvjagintsev, eftersom de två regissörerna publicerat sig med liknande intervall och på snarlika teman. De två senaste filmerna utgör inga undantag. Två läger har till och med utkristalliserats på hemmaplan, ett som håller Loveless högst, det andra som föredrar Arrhythmia, bland annat för att den inger mer hopp än Zvjagintsevs film. Ändå haltar jämförelsen betänkligt. Det tål att citera flickvännen i Arrhythmia, som i ett gräl betonar att hon faktiskt inte är en materialistisk «bitch», vilket skulle kunna ses som ett ogiltigförklarande av nämnda sammankoppling (hos Zvjagintsev spelar det materiella en större roll).

loveless

Trots tematisk affinitet är filmerna väsentligt olika. Där Arrhythmia drivs av plot är Loveless i hög grad baserad på stämningar. Och medan Zvjagintsevs film är visuellt fängslande med flera nyckelscener (om än kanske onödigt politiskt tillspetsad), är Arrhythmia bildmässigt begränsad och med en enkel orsak-verkan-struktur, där till exempel sjukhusledningens neddragning omgående tvingar huvudpersonen att smaka på det förfördelade folkets salva. Trots det och ju längre filmen lider: mannen som offer och hjälte.

Samtidigt som den ryska filmen (och samhället) fortsätter att favorisera mannens perspektiv oroas många över ökade restriktioner inom rysk film, förändringar som successivt kommit till under Putins styre. Sedan fyra-fem år är det till exempel allt vanligare att ryska filmer dubbas om; grova ord censureras och ersätts med pipljud. Det gällde i hög grad Leviatan häromåret, och Zvjagintsev tillhör också de som höjt det kritiska tonfallet mot Putin, senast på presidentens 60-årsdag i oktober. Natalia Meshchaninovas The hope factory, i tävlan i Rotterdam häromåret, fick inte distribution på hemmaplan efter att regissören (som också skrivit manus till Arrhythmia) vägrat specialdubbning av filmen.

«Många projekt, spelfilmer men framför allt dokumentärer, har allt svårare att få stöd från staten på grund av politiska beröringspunkter», säger den välrenommerade ryske filmkritikern Andrej Plakhnov, och nämner som exempel Tjetjenien, mindre patriotiska tolkningar av andra världskriget, sociala konflikter i dagens Ryssland. Det välgjorda men harmlösa kostymdramat Mathilde, där tyske Lars Eidinger gestaltar Rysslands siste tsar vid tiden för dennes opassande förhållande med en enkel balettdansös, var länge svartlistad genom den ortodoxa kyrkans försorg, med allt från anlagda bilbränder till uttryckliga hot mot biografer, men försågs nyligen, sent omsider, med en bredare nationell premiär. Den länge omhuldade teater- och filmregissören Kirill Serebrennikov hamnade i ordentligt blåsväder efter att hans senaste film, den Cannes-visade The student baserad på en pjäs av Marius von Mayenburg, skildrade ett religiöst uppvaknande i fanatiska förtecken (men med öppet sinne, utan absolut ställningstagande). Sedan sensommaren sitter Serebrennikov i husarrest i sin bostad i Moskva, anklagad för bedrägeri med statliga medel, och många insatta befarar att ett fängelsestraff står på tur.

student

«För många inflytelserika människor hatar honom», säger Andrej Plakhnov, och målar upp bilden av en firad konstnär som länge mottog skyhögt stöd från staten, vilket också innebar stor avundsjuka bland kollegor, för att sedan bli stigmatiserad och persona non grata. «Han använder vad de kallar en ‹homosexuell estetik›, och ryktas också vara del av farliga spel inom ramen för regeringens strukturer.»

Trots statliga påbud ser Andrej Plakhnov ändå de största hindren för rysk film i självcensur och konformism – som visserligen kan ses som en effekt av statens styrning. Många av regissörerna förefaller också ovilliga att diskutera politik i de efterföljande samtalen, inte så mycket för att de verkar tystade som för att de tycks trötta på att prata om konstnärlig frihet i ett land ständigt dömt till förtryck, politiskt och konstnärligt, från den ena diktatorn till den andra. På beprövat ryskt vis, från Eisenstein och Vertov till Tarkovskij, «gömmer» de sig i stället bakom allehanda formalism. Vissa hänger sig åt nostalgi, till exempel den vackra epokfilmen The bottomless bag av Rustam Khamdamov eller i samtidsnihilism, som Yusup Razykovs De andras liv-doftande Sella turcica, om en pensionerad övervakare som inte kan skaka av sig storebrorsamhällets struktur och symptom utan låter förfölja människor som kommer i hans väg. Utgången blir fatal, komplett med hatbrott.

bag

Så hur går det då med kärleken i ett så hårt prövat land, för att återknyta till Svetlana Aleksijevitjs spaningar i Lyubov, där kärleken i sin mest pragmatiska prydno, av ännu en färgstark kvinna, sägs bestå i att kunna bemästra hatet. Kanske kommer ett utförligare svar i författarens nästa dokumentärroman som filmen fungerar som en insiktsfull förstudie till. Eller så kommer svaret från helt annat håll, till exempel i det omåttliga framgångsrika sci-fi-dramat Attraction, som utspelar sig ett i ett futuristiskt Moskva där en ensamdotter negligeras av sin pappa försvarsministern, samtidigt som hon kärar ner sig i en av «utomjordingarna» som en dag anmäler sig på huvudstadens gator i ett vidunderligt tefat och med många förmågor. Filmens sensmoral: kärleken existerar inte på jorden, bara i yttre rymden, som jordens främlingsfientliga ännu inte kan tillgodogöra sig. För att vara rysk är filmen ovanligt icke-patriotisk och humanistisk, nästan progressiv i sitt tema.

attraction

Om Attraction är årets ryska kioskvältare, med 18 miljoner biobesök, så är Kantemir Balagovs Closeness (kritikerpriset i Un certain regard senast) den verkliga undantagsfilmen. Undantag inte bara i kvalitet, utan för att det är den enda filmen under filmdagarna i Sankt Petersburg med minnesvärda kvinnoporträtt. Den handlar i första hand om den 24-åriga Ilana som uppvuxen i ett anspråkslöst judiskt hem i norra Kaukasus hjälper sin pappa i bilverkstan. När hennes högt älskade lillebror – familjens guldklimp – och dennes nyförlovade rövas bort och lösensumma krävs, ställs Ilana inför svåra omständigheter: att låta sig giftas bort till en judisk man av rikare börd eller att fortsätta träffa den kabardier som är hennes inofficiella pojkvän. Här återfinns kvinnorna präglade av patriarkala mönster men som ändå agerar självständigt: dottern, en pojkflicka som söker sig till grabbiga miljöer, men också modern, som på omvänt vis och mer än någon annan värnar traditionen.

closeness2

Balagov drar sig inte för att visa dokumentära bilder hämtade från 1990-talets tortyr i Tjetjenien, regelrätta snuff movies som han själv chockats av som ung. Men det är inte främst för magstark nutidshistoria, eller valda berättarperspektiv för den delen, som filmen firar triumfer, utan för regissörens förkovrade bildspråk. Närbilder i 4:3 kombinerat med dröjande avståndsbilder låter åskådaren känna in människorna och miljöerna. Att Balagov gått i skola hos Alexander Sokurov, som driver filmprogram med syfte att decentralisera rysk film, bort från Moskva och Sankt Petersburg, ut i andra delar av landet, verkar inte som en tillfällighet. Regissören tillåts gräva där han står, i de miljöer han behärskar. Så medan rysk film fortsätter kämpa med (den manliga) självbilden kan landet mycket väl ha genererat en ny stjärna på filmhimlen.

Av Jon Asp 22 nov. 2017