Främlingskap och exotism på filmfestivalen

Maggie Mulubwa som Shula i «I am not a witch» (Nonstop Entertainment)

På nyss avslutade Stockholm filmfestival ser Jon Asp främlingskap och exotism turneras i olika förtecken: bioaktuella God's own country och en av festivalens mest extravaganta upplevelser, I am not a witch, en märklig magisk misogyni.



På ett häxläger i Zambia arbetar åldrade kvinnor på fälten som slavar. Fästade vid midjan med breda vita band som löper från gigantiska spolar har de ingen väg ut ur fångenskapen. Det är förstås en dyster syn, men inte desto mindre visuellt hänförande; en märklig magisk misogyni. Till detta läger ansluter nioåriga Shula (Maggie Mulubwa) efter att ensam ha råkat överse en vidskeplig kvinna tappa ett krus, blivit stämplad som häxa och snart därpå dömd inför en skrattretande tribunal. I valet mellan att förvandlas till en get (bättre än, som i The lobster, en hummer?) och en häxa, väljer Shula det senare.

läger

Den mest extravaganta filmen som tävlade om bronshästen på Stockholm filmfestival var I am not a witch, belönad som bästa debut och hyllad redan i Cannes i våras. Det vita bandet kan förresten ses som en hommage till Michael Hanekes guldpalmsvinnare från 2009. Här som där traditioner och myter som maktutövning; surrade rep som förhindrar människors frihet. Debutanten Rungano Nyoni – själv född i Zambia, uppvuxen i Wales och med research från «häxläger» i Ghana – har tillstått att österrikarens filmer varit en av hennes viktigaste skolor. Men framför allt är I am not a witch hennes egen film, med ett bildspråk som är lika överraskande som överväldigande – flera oförglömligt iscensatta tablåer. Från realism till satir, från fars till tragedi – trots den tunga fonden behåller filmen sitt lätta handlag.

Ett par tidiga scener bär syn för sägen. En (kvinnlig) polis inser justitiemordet, men med en (manlig) folkmassa högljutt yrkandes på Shula häxstatus känner hon sig tvingad att ringa in häxuppfödaren, en enfaldig men försigkommen man som profiterar grovt på de stigmatiserade kvinnorna. Shula blir hans häxjuvel, som utöver hårt arbete på fältet skickas till rätten åter: denna gång för att peka ut den skyldige till stöld bland en drös uppställda män. Ett spel för galleriet, förstås, fast fullt systematiserat. Korruption och jakten på syndabockar blir inte bara en bild över hur mindre civiliserade gemenskaper kan fungera, utan en alldeles giltig metafor över hur västerländska samhällen praktiserar liknande, om än mer subtila metoder.

I en tv-show, en av många scener med publik-i-publiken, får häxuppfödaren delvis stå till svars för sin verksamhet – vi söker inte upp dem, folk kommer med dem till oss. Men tänk om hon bara är en vanlig flicka, svarar programledaren? Trots åskådarnas förbryllade blickar fortsätter showen; Shula och övriga häxor sitt öde som boskap, uppställda som turistattraktion i bur. «Jag skickar den till dig», säger en kvinna som just tagit en selfie med Shula. Kanske hade livet som get varit att föredra.

witch-kamera

Främlingskap exotiseras vidare, om än i andra förtecken, i en annan vinnare från Stockholm filmfestival, Francis Lees God’s own country (pris för regi och manliga skådespelare), en film som sedan Sundance i januari beskrivits, inte utan skäl, som en brittisk Brokeback mountain. Att Yorkshires landskap här sträcker ut sig oändligt innebär inte att det finns plats eller tid för några känslor att tala om. Johnny är tvingad till dubbla pass på familjens gård, då fadern är nedsatt och farmodern gammal. Sonens främlingskap är betydande men hans fördragsamhet ännu större. Tillvarons monotoni dövar han i rejäla fyllor och knapphändiga ligg. Om det mellanmänskliga är besvärligt så förhåller han sig desto vanare och ömmare med djuren på gården – «the beasts», för åskådaren att uppfatta som ännu en känslomässig motsägelse.

josh

En dag träder en verklig främling in i scenariot, i form av gästarbetaren Gheorghe från Rumänien, tillfälligt tänkt att avlasta Johnny på gården. Och som han gör det, Gheorghe är inte bara född bondson, med ett stadigt handlag med djuren och en förmåga att mäta vackra reminiscenser från barndomen. Han vänder upp och ned på Johnnys tillvaro, trots att denne kämpar mot sina instinkter. «I will fuck with you», understryker Gheorghe i självförsvar, efter att ha blivit kallad «gipsy» av gårdens son, varpå Johnny ännu mer vill ge efter för stundens ingivelse.

Det är med denna dubbeltydiga grammatik som filmen för sig. Varje gång någon ger efter sina lustar dör eller skadas någon annan allvarligt – ett djur eller en människa. Den lutherska niten ställs mot synd, den engelska landsbygdens fördomar mot östeuropéens bejakade känslor, avhållsamhet mot hämningslöst sex i lervälling. Med dessa konstruktioner blir den inkräktande främlingen – den andre i någon mån – mer exotiserad än inlevd. En liknande uppställning fanns för övrigt i André Téchinés Being 17, visad på Stockholm filmfestival i fjol, med en gåtfull svart yngling som förlöste den sexuellt frustrerade vita tonåringen enligt konstens alla regler, från våld till omfamning.

gods-marken

Men om manuset haltar i God’s own country är skådespelarna desto mer hela, inte minst Josh O’Connor, med en trovärdighet som gjuter liv även i det utstuderade. Kanske är genrekonventionerna att betrakta som ett nödvändigt ont för det fina i utvecklingen: en avskärmad man som lär sig att ta emot en ordentlig lektion i kärlek.

Av Jon Asp 22 nov. 2017