Den knäppa grekiska filmen efter krisen

Vad händer med den grekiska filmvågen när Lanthimos har installerat sig utomlands? Anders E Larsson har träffat regissörerna Elina Psykou och Giorgos Teltzidis på filmfestival i Aten för att tala om en tynande filmindustri allt mindre intresserad av konstnärliga produktioner.



Det går inte att formulera dagsläget för den grekiska filmen utan att samtidigt lyfta blicken och se hur den pågående ekonomiska krisen genomsyrar samtliga delar av samhället. På besök i Aten ser det mesta ut som förväntat. Men enligt regissörerna Elina Psykou och Giorgos Teltzidis, som jag träffade under filmfestivalen Panorama of European cinema i den grekiska huvudstaden tidigare i november, är intrycket av välputsad europeisk metropol bara en turistfasad.   

elina

När jag vandrar mellan hotellet och kvällsvisningarna på biograf Elli lär jag snart känna platserna där de hemlösa gör sig hemmastadda för natten. Under åren före krisen fanns det, enligt Elina, långtifrån samma stora antal hemlösa på Atens gator. Samtidigt menar Giorgos att krisen påskyndat gentrifieringen, att penningstarka aktörer har sett sin chans att rensa ut mindre bemedlade från stadens centrala områden – och så att säga sopa problemen under mattan. Det är därför som stadskärnan upplevs så snofsig med alla sina butikskedjor och välkända kaféloggor.

Den grekiska krisen har inte bara finansiella förtecken, den är också en social och kulturell kris, och dessa rörelser pågick långt före sammanbrottet. De båda regissörerna säger att mycket handlar om det sviktande grekiska utbildningssystemet. Att unga som växer upp inte får redskapen för att kunna ta till sig ett mer komplext filmskapande är bara ett exempel i mängden, och tillsammans med andra bildningsbrister ger det i längden upphov till en social problematik.

– De privata tv-kanalerna har inga pengar och visar realityserier som «Survivor», rent skräp.  Jag har en åttaårig son och han berättar att skolkamraterna leker «Survivor» i skolan, säger Elina Psykou.

– Det är som att vi skapar en omogen publik år efter år, säger Giorgos Teltzidis. Ingen vill konfronteras med allvarliga ämnen som död, familj och sociala frågor. Och det är konstigt, för just nu befinner sig Grekland i ett läge där det finns en jordmån för politiskt och socialt medvetna filmer.

Hittills har han skrivit och regisserat fyra kortfilmer, och stått för manus till ytterligare två. Han har deltagit i talangcampus och gett master classes på filmfestivalerna i Berlin och Zürich och erhållit statligt stöd för fem av sina manus. Hans två senaste kortfilmer, Dam (2017) och Dye (2014), har prisats på festivaler.

dam

Den några år äldre Elina Psykou, född 1977, gjorde sin första långfilm 2013, The eternal return of Antonis Paraskevas. I våras premiärvisade hon sin andra långfilm, Son of Sofia, på Tribeca-festivalen i New York, där den fick pris för bästa internationella spelfilm. Filmen tävlade också på Stockholm filmfestival nyss. För tillfället gör Psykou research inför sin första dokumentär, Europe, oh Europe.

I tävlingssektionen på filmfestivalen i Aten ingick en grekisk film, den snyggt stiliserade Lines av meriterade regissören Vassilis Mazomenos. Filmen beskrivs som en modern grekisk tragedi och tar sitt avstamp i de många självmord som begicks när krisens åtstramningseffekter slog till som värst. I sju nattliga tablåer möter vi olika individer som tacklar sin förtvivlan, till exempel den personalansvariga kvinnan på det stora företaget, som efter att ha sparkat en kollega själv blir utkastad i kylan, och kravallpolisen som bokstavligen klär av sig naken i ett desperat försök att bryta den dödligt nedåtgående spiralen. Alla ringer de förr eller senare den «life line» som går till ett hjälpcenter där en neutral röst upprepar fraser om att man måste fortsätta kämpa och se hoppfullt på tillvaron.

lines

Filmen kan delvis ses som ett sätt att starta en diskussion om de här självmorden, som det ofta är tabu att prata om, trots att det är många greker som känner någon – eller som känner någon som känner någon – som har tagit livet av sig med anledning av krisen.

Lines utgår från en tydlig yttre kriskontext. Giorgos Lanthimos – omslagsfigur för den grekiska filmvågen, populärt kallad «weird wave» – använder sig också av tragiska grekiska element i sin bioaktuella hämndhistoria The killing of a sacred deer, men förskjuter samhällskrisen till fonden och låter den speglas i en alienerad och skruvad gestaltning av familjelivet på liknande sätt som i tidigare filmer, såsom genombrottet Dogtooth (2009).

Elina Psykous Son of Sofia är en mer varmhjärtad version av Lanthimos estetik, med en berörande mor-son-relation i botten. Vi känner dock igen greppet med ett återhållsamt och närmast känslolöst tilltal i dialogen, skillnaden här är att de mer underliga inslagen förkroppsligas i den 11-årige Mishas dagdrömmar – hans försök att fly den oönskade verkligheten. När Mishas pappa dör lämnar hans mamma Sofia Ryssland och Misha för Grekland i jakt på en ny tillvaro. När sedan Misha efter två år återförenas med Sofia i Aten upptäcker han att hon gift om sig. Misha har plötsligt fått en ny pappa som talar ett språk han inte förstår.

Hur skulle du vilja beskriva ditt filmiska uttryck?

– Mina filmer använder en grekisk sociopolitisk bakgrund, men först och främst eftersträvar jag tydliga berättelser och karaktärer. Till exempel så utspelas Son of Sofia under OS i Aten 2004, men det är bara en bakgrund. I grunden är filmerna dramer som innehåller många humoristiska element. På ett sätt finns kopplingen till «weird wave» i och med humorn, och jag gillar också surrealism.

sofia

Att etikettera konstnärliga uttryckssätt är förstås något som festivalernas programsättare och journalister ägnar sig mer åt än regissörerna själva. Samtidigt som det kan tjäna filmskaparna att rida på en filmvåg av, till exempel, varierat knäppa och familjedysfunktionella grekiska filmer, så upplever både Elina och Giorgos att de kan känna sig fångade av förväntningarna på hur en samtida grekisk film ska vara.

– Jag har diskuterat det här så många gånger med mina kollegor och vänner, säger Giorgos. Ibland får man känslan av att du bara förväntas göra filmer som ska fylla festivalernas förutbestämda programsektioner, och det får en att fundera: Varför håller jag ens på med det här? Jag tycker inte om att använda etiketter, men det känns som att du är i ett ingenmansland om du väljer att göra mer «sociala» eller «politiska» filmer. Förmodligen plockas inte den här typen av filmer upp av festivaler. Om du däremot gör mer knäppa saker så blir du en del av vågen.

Elina tror för sin del att den grekiska vågen nu har svept förbi, att intresset för grekisk film gällde just «the weird wave» och inte grekisk film i allmänhet.

– Grekiska regissörer är inte trendiga längre.

Giorgos Teltzidis försöker alltid att fokusera på den nuvarande situationen i sina filmer, den fattiga förorten, den fattiga medelklassen och på människor som hamnat på efterkälken – kort sagt på de samhällets grupper som sällan förekommer i nyhetssändningar. Han drar själv paralleller till bröderna Dardennes socialrealism, fast med ett mer stilistiskt medvetet foto.

I Teltzidis föregående kortfilm, Dye, hyr en familj i Aten ut sin vindsvåning till immigranten Rashid. En plötslig möjlighet att sälja vindsvåningen innebär att Rashid måste vräkas med kort varsel, och det är något han motsätter sig. Mot slutet gör filmen en drastisk vändning och på det tematiska planet fungerar mannen i familjen, Nikos, som ett slags kommentar till krisens verkningar i förhållande till den utpräglat patriarkala grekiska samhällsordningen: hans manliga självbild är inte bara i gungning på grund av att han är arbetslös, han håller dessutom på att tappa håret och använder både svart spray för tjockare hår och allehanda preparat mot håravfall.

Finansiering av filmproduktion i dagens Grekland är ett kärvt kapitel. Och lika tufft är det att som oberoende filmare få biografdistribution, en situation som känns igen från den svenska biomarknaden. När Elina Psykous Son of Sofia går upp på bio i slutet av november sker det i en enda salong i Aten.

– Först visas den under en vecka, om publiken kommer förlängs spelperioden. Men det är svårt för publiken att hitta independentfilmer som visats på festivaler utomlands när de bara går upp i en kopia, säger hon.

Om skattesmitning, med följden att statskassan förlorar miljardbelopp, är en av de pådrivande orsakerna till den grekiska finanskrisen, så är statens oförmåga att åtgärda uppenbara missförhållanden en ingrediens som gör saker och ting etter värre. Just den slappa attityden till hur fastställda lagar och förordningar följs kan exemplifieras med det faktum att de inhemska tv-bolagen är ålagda enligt lag att ge pengar till filmproduktion – något som de allra flesta struntar i och kommer undan med.

– Från ministerhåll erkänner man att det är ett problem och lovar att se över saken, men i praktiken gör de ingenting, säger Elina.

– Det enda tv-bolag som fullföljer sina åtaganden är den statliga televisionen, fortsätter Giorgos och Elina fyller i:

– Men i slutet av oktober byttes deras kommitté som har hand om filmstödsansökningar ut. Numera består den bara av tv-folk utan filmkunnande.

Händelsen betraktas lite som en skandal och ingen vet vad som ligger bakom skiftet, en spekulation är att det är ett steg mot att ta bort filmstödet och låta pengarna täcka hålen i statsbudgeten.

I Grekland finns det ingen filmindustri att tala om, inget system som kan ta hand om de talanger som dyker upp. De flesta oberoende filmare har andra jobb vid sidan av och ofta händer det att en regissör gör sin första film utan att det blir någon uppföljare. Det är helt enkelt svårt att upprätthålla en karriär som filmregissör. I princip existerar det två kategorier regissörer: de som gör kommersiell film – komedier, historiska dramer och filmer med tv-stjärnor – och de som likt Elina Psykou och Giorgos Teltzidis ägnar sig åt DIY-produktioner och europeiska samproduktioner. En knapp handfull utpräglat kommersiella filmer som inte behöver statligt stöd produceras per år, filmer som finansieras av stora distributörer och visas i hundratalet biosalonger. I den andra kategorin görs filmer som främst visas på filmfestivaler och inte sällan egenfinansieras, som Elina Psykous debutfilm (hennes egen mor bidrog till exempel med pengar). 

Eftersom Giorgos Teltzidis inte ser några större möjligheter att tjäna pengar på sina filmer betraktar han filmskapandet som ett rent konstnärligt behov, snarare än som en reell karriär.

– Den grekiska publiken vill inte ha grekisk film, de älskar amerikansk film, mer kommersiella europeiska filmer och komedier med tv-stjärnor.

Om man sneglar mot andra konstarter och hur de förhåller sig till samtiden, så tar grekiska pjäsförfattare av tradition sällan upp det som pågår nu (det klassiska dramat dominerar), medan bara ett fåtal musiker kommenterar nutidshändelser. Mot bakgrund av filmens roll som samtidsspegel förvånas Giorgos Teltzidis av hur den grekiska filmen ser ut just nu.

– Jag hade förväntat mig att filmskapandet skulle vara mera politiskt. Samtidigt handlar det om smak, jag säger inte att man inte ska göra filmer om kärlek, men jag hade väntat mig mer skildringar av människor som finns nu. Ofta ser vi film med karaktärer som vi inte känner igen oss i.

Du menar att de inte hör hemma här och nu?

– Exakt.

Giorgos Teltzidis pratar i rätt dystra termer om sin egen generation, hur de närmast håglöst flyr verklighetens bekymmer genom billig tv-underhållning och att de är ett slags förlorad generation som bara utgör en parentes på vägen mot något annorlunda och bättre.

– Vi får hoppas att nästa generation, som Elinas son är en del av, kommer att förändra något.

Har du förlorat hoppet?

– Nej, jag kommer alltid att göra film. Men vi är inte optimistiska. Inget har förändrats.

Elina Psykou hävdar att det är värre än någonsin, men att människor har lärt sig att leva med det, och Giorgos upplever att folk inte har någon ork längre.

– Folk demonstrerar knappt längre. Folk är för trötta för att göra någonting alls. Alla de delar av samhället som brukade vara radikala och förändringsvilliga – de gör ingenting.

– Det har nog att göra med att vi har en socialistisk regering nu, säger Elina. Om det hade varit högerstyre hade de förmodligen agerat mera.

Sett i ett historiskt perspektiv är det ändå sådana här samhälleliga brytpunkter som ofta sätter igång konstnärligt intressanta gestaltningar av det pågående skeendet. Men det förutsätter så klart att någon eller några, i det här fallet filmarna, stiger ut ur den allmänna förlamningen och börjar formulera sig. Den nu decenniegamla grekiska filmvågen, «the weird wave», har använt distanseringen, ett skruvat förfrämligande av verkligheten, som en metod att förhålla sig till ett krisande samhälle – som också fanns före den ekonomiska kraschen. Kanske banas nu väg för ett mer uttalat politiskt filmskapande som på ett tydligare sätt adresserar störningarna inuti den grekiska staten.

Av Anders E Larsson 22 nov. 2017