Kulturministern på Solsidan

SF Studios; Kristian Pohl/Regeringskansliet

«Batiktryck och nakenbad ställs mot dubbla pikétröjor och snökanon på julafton.» Jon Asp ser Alice Bah Kuhnke sola sig i glansen i Torekov, när kassaskåpssäkra «Solsidan» tar sommarlov bland Bjärehalvöns badelit.



Att självaste Alice Bah Kuhnke efter mingel i Almedalen avklarat dyker upp lagom till finaldrinken i Solsidan, då på tillfällig sommarrespit i societetens Torekov, kan ses som ett symboliskt bokslut på ett ändat filmavtal i ljuset av den svenska modellens uppluckring – en gravöl i det nya samförståndets anda.

Filmen, regisserad av Felix och Måns Herngren efter den populära TV4-serien, är en av de sista subventionerade filmerna som får premiär innan avtalet officiellt löper ut vid årets slut. Åtta miljoner i automatstöd, samt säkerligen många fler att räkna med i publikrelaterat stöd för denna beprövade nidbild av pryl- och statuskåta individer; samtidigt som kulturministern sett till att chockhöja biomomsen och gjort den svenska biobiljetten till en av världens dyraste.

Hela tillställningen klingar förresten av klassamhälle och kändisskap. Efter att Mickan (Josephine Bornebusch) sent omsider fått nys om att den länge frånvarande svärfadern besitter en enkel stuga i Torekov tvingar hon man och barn västerut. På Bjärehalvön finns «den rätta texturen, eller kontexten eller konturen» – Mickan famlar efter orden men är fast besluten om att slå på stor bjudning. Platsen kunde förstås vara sämre vald, här snittar människor högt både i arvslott och taxeringskalender – från bilhandlarsonen Aje Philipson till Henke Larsson runt hörnet.

ove

Men gästlistan räknar även in kverulanten Ove, som med resa och logi betald anmäler sig som den störste semestersabotören. Efter många avslag bland bekanta greppar han mikrofonen för att basunera ut behovet av en lämplig spermadonator, detta efter att han och hustrun fått veta att hans egna inte längre simmar så bra (Henrik Dorsin är bitvis briljant, som när han efter läkarbesöket uttrycker sin egen karisma). Men ingen visar sig smickrad eller road över detta erbjudande, förutom en överbliven kommunist som skrattar i kapp med publiken.

För det är inte bara kulturministern som framträder i egen rätt, utan delvis också Sven Wollter. I rollen som farfar Mauritz Schiller (!) förkovrar han i smyg den revolterande sonsonen i socialismens tecken. Batiktryck och nakenbad ställs mot dubbla pikétröjor och snökanon på julafton. Medan den förlorade sonen, Johan Rheborgs pappa Fredde, ser socialisten blott som en hypotes, får barnbarnet veta att kapitalisten är en som lever på andras arbete, utan att själv avkrävas andra förmågor eller medel än pengar. Alltså lite som det svenska filmavtalet ofta fungerat; har du bara lite kosing och en hyfsat färdig målgrupp pyntar staten resten.

mickan

Solsidan är en uppvisning i den växande medelklassens konstgjorda andning, med de marginaliserade på behörigt avstånd. Det närmaste filmen kommer en trailer park är Henrik Schyfferts hunkiga äventyrare, som föredrar att bo i husvagn vid vattenbrynet. Saltsjöbanans slitna vagnar är det enda som minner om samhällets kollektiva, nu rejält på undantag. Ove svär och skäller på matbutiksbiträdet efter att hans elvaåriga dotter varit snabb på pantens skänkknapp – hon den oförstörda som aldrig upplevt skattetrycket – med krav på att denna borde placeras högre.

Oavsett om man ser Alice Bah Kuhnkes korta cameo i ljuset av maken Johannes Bah Kuhnkes lidelsefullt livskrisande medverkan i Ruben Östlunds Turist, eller i ljuset av avtalsbyggaren Harry Scheins tulltjänsteman i Ingmar Bergmans Ansiktet eller som partygäst i Mai Zetterlings Nattlek, är kulturministerns medverkan både symboltung och smått sensationell, inte minst mot bakgrund av det uppsagda filmavtalet.

Det stora smolket i bägaren, gravölets beska, är förstås att inga nya pengar tillkommit, till skillnad från i Solsidan. Filmens nyrika skor sig alltjämt på skattemedel, även då företaget borde kunna bära på egen hand. En liten tröst i sammanhanget är att Sven Wollter, trots att han inte riktigt förmår försoning, biter sig kvar och får sista ordet. Det är nog en övertolkning att se det som att filmens klasskamp lever vidare, men kanske är det ändå ett sista halmstrå att greppa efter när filmsverige går in i nya, gamla tider.

(En kortare version av texten är publicerad i Aftonbladet)

Av Jon Asp 1 dec. 2017