Trier fortsätter förnya sig

Eili Harboe som titelpersonen i «Thelma» (Motlys)

«Det som tillkommer sist är en plot. Tanken är att bygga upp filmen som ett album med bara hits.»

Joachim Trier gästade nyligen Stockholm filmfestival med sin fjärde film, skräckdramat «Thelma», ännu en konstnärlig utvidning i norrmannens rika universum. George Ivanov har träffat honom.



Thelma leker med det övernaturliga; med fantasy, häxor och skräck. Det tar inte många bildrutor innan man inser att det är en annan typ av genrefilm och en annan typ av Trier-film. 

Joachim Trier själv beskriver öppningsscenen som en mysig far-och-dotter-utflykt med en sinister twist. Thelma är fortfarande liten flicka, storögt vandrar hon på åns klara is, som om hon gick direkt på vattnet, hon anar inte vad hennes far planerar men snart är de i skogen och när Thelma vänder sig om efter ett rådjur höjer fadern sitt gevär, han siktar inte på djuret utan på sin lilla dotter.

pappan

– Vi var sugna på att skapa suspense, spänning mellan bilderna. Det var något som vi inte hade gjort tidigare. 

Viljan att utforska det filmiska berättandets potential genom att förkovra sig i dess olika element har varit där sen starten. Debutfilmen om två nära vänner tillika litterära rivaler etablerade genast Trier som en av de mest lovande regissörerna på den internationella scenen. Reprise var inte bara gripande snapshots av Oslos unga som slits mellan skyhöga ambitioner och idealism utan även nyskapande till formen, en syntes mellan musikvideo och franska nya vågen. Eller som Trier själv beskriver det: «ett sätt att jobba med realtid, rum och närvaro». 

reprise

Tempot mellan klippen var hisnande samtidigt som det fanns en inre logik som höll allt samman. Att sätta en så pass egensinnig och raffinerad stil redan i sin första film har ytterst få lyckats med, därför var det svårt att föreställa sig något annat än att han skulle hålla fast kurs framöver. Men redan med nästa film, Oslo 31 augusti, lyckades Trier åstadkomma något markant annorlunda. 

– Vi ville lägga mer fokus på närbilden som ju är ett av filmens starkaste grundelement och bär på en gedigen nordisk tradition. 

Oslo 31 augusti var stilistiskt annorlunda men hade i alla fall staden och karaktärerna gemensamt med genombrottet. Alla bekanta element hann däremot försvinna till nästa film. Louder than bombs finansierades till stora delar i Europa men utspelade sig uteslutande i USA, med stjärnor som Gabriel Byrne, Jesse Eisenberg och Isabelle Huppert.

louder

Produktionen blev något av ett eldprov för regissören, inspelningen skulle börja just när finanskrisen slog till och regissören fick läsa om sin film i pressen «Triers film har kollapsat». Det tvingade Trier och manusförfattaren Eskil Vogt att tänka om och börja på ett nytt projekt. Det var så Thelma föddes – ur ett mörker. 

– Vi ville testa nytt, bryta loss dramats rena logik och skapa nya bilder, präglade av drömmens undermedvetna språk med element av mystik och erotik.

Men den ekonomiska krisen till trots var Triers signum så starkt att en ny finansiering snart var på plats. Produktionen kunde rulla igång och då fick Thelma läggas på is. Att arbeta parallellt med båda filmerna skapade oväntade korsbefruktningar. Båda filmerna gör djupdyk i vårt undermedvetna och räds inte att ta oss in i huvudet på sina karaktärer. Thelma får diagnosen psykogen epilepsi och blir medveten om en dörr till det förflutna som hållits låst sedan den gången hon och fadern gick ut i skogen, filmen handlar om resan in i det förbjudna rummet. Men hur kommer man åt det som man själv inte vill minnas.

De övernaturliga tendenserna började redan i Louder than bombs, förklarar Trier och beskriver en nyckelscen som ger sig i kast med att fånga medvetandets ström, där en av karaktärens tankar svävar fritt mellan nuet, minnen och fantasin i ett försök att pussla ihop bilden av moderns brutala dödsolycka. Det är en scen som gränsar till något ur en mörk saga, säger Trier som gillar genrefilm och har sett allt från Suspiria till senaste Conjuring. Men Thelma, konstaterar han, ryms inte inom genrefilmens traditionella ramar. 

– Vår film är grotesk på ett annat plan, på grund av det som sker inne i människorna. The horror is from within. 

Konflikten mellan sinne och kropp är återkommande tema. Thelma är inte bara väldigt blyg, hon kommer från en strängt kristen bakgrund. När hon träffar Anja blir hon förälskad för första gången, men hennes första impuls blir att trycka ner sina känslor.

– Vi kom indirekt på att Thelmas karaktär skulle vara gay. Från början hade vi en tanke om att hennes bror var skulle vara homosexuell men nästan alla norska queerfilmer handlar om män. När vi bestämde oss att låta Thelma vara lesbisk föll plötsligt en hel del på plats. Det blev väldigt viktigt för hennes karaktär. 

thelma

Trier blundar inte för samtidenThelmas föräldrar umgås i kretsar där man inte tror på Big Bang eller evolutionen utan på den gudomliga skapelseberättelsen. Samtidigt som Thelmas nya gäng från universitet ser ner på alla troende. När hon inte längre kan förneka sina känslor för Anja hamnar hon mellan två världar. Det är ett läge präglat av sårbarhet och vanmakt som triggar hennes övernaturliga krafter.

– Om man kommer från en religiös bakgrunden tvingas man ofta ner i spagat mellan föräldrarnas tro och den sekulära kulturen. Föräldrarnas tro är en del av Thelmas identitet samtidigt som man ska bryta sig loss vet man inte om man kommer blir accepterad av andra.

Men hittills verkar Thelma gå hem i alla läger, publiken har varit större än väntat och filmen har sålts till en mängd olika länder.

– Snart kommer den ryska premiären och jag väldigt glad över att vi har klarat av att smuggla in Thelma under landets radar tack vare skräckgenren, trots att det lika mycket är ett lesbiskt drama.

Kritikerna har hyllat Thelma som en kreativ mix av Ingmar Bergman och Stephen King. Och visst, om man gillar popkulturella referenser, finns det gott om kopplingar att göra, estetiken kommer göra fans av Låt den rätte komma in glada. Trier lyckas leverera formriktig skandinavisk horror som ingen annan gjort efter Alfredson, men utan att för den skull fastna i minimalistisk folkhemsskräck. 

vattten

Thelmas eleganta struktur är förrädisk liksom en undervattenström drar den ut tittaren i farans riktning. En av de mest slående scenerna är så bombastiskt storslagen att den snarare för tankarna till Hitchcock, De Palma, och ja, till och med, Spielberg. 

Thelma sitter på en fullsatt operaföreställning; Anja börjar närma sig Thelma som har svårt att lägga band på sina känslor, hennes krafter väcks till liv och får en gigantisk pjäs i taket att svaja hotfullt över dem och resten av operapubliken som sitter uppslukade av scenföreställningen, fullständigt ovetande att faran från ovan när som helst kan rasa ner över dem, samtidigt som vi, biopubliken, får kämpa för att kväva den naturliga reflexen att skrika ut mot skärmen: «Nej! Se upp!»

Det varma mottagandet har lett till att filmen har utsetts till Norges Oscarsbidrag och regissören själv fått saftiga erbjudanden från Hollywood om att göra en remake med tio gånger så stor budget.

– Om man gör film för att bli rik så kan man inte ha den friheten jag har haft. Och jag gillar att sitta med Eskil och komma på scener.  Vi börjar alltid med scenerna. Det är där vi hittar karaktären och tematiken. Det som tillkommer sist är en plot. Tanken är att bygga upp filmen som ett album med bara hits. 

trier

Den strukturen förenar Trier med en ny generation av internationella regissörer: Dolan, Lanthimos och Östlund, som utifrån helt olika stilar betonar vikten av varje enskild del ska vara självbärande. Trier lyfter främst Östlund som en regissör som bemästrat konsten att kringgå den plotdrivna filmens oundvikliga transportsträckor som uppstår när man blir för fokuserad på att få allt hänga ihop. 

– Jag beundrar The square för att alla scener är så bra. Jag känner mig besläktad med Ruben på det sättet. Vad är storytelling? Det är ögonblick och beteende. Saker som är omöjliga att koka ner till en elevator pitch. Plot är inte det vi som publik minns av en film, det vi tar med oss är karaktären, stämningen och specifika ögonblick.

Under hela vårt samtal pratar Joachim Trier om ett vi som har gjort filmen, och är otroligt mån om sitt kreativa kärntropp som varit med sedan debuten: manusförfattaren Eskil Vogt, svenske fotografen Jakob Ihre och danske klipparen Olivier Bugge Coutté.

– Deras personliga engagemang är helt avgörande för slutresultatet. 

Det samarbetet gör att jag har ett bra liv som regissör.

Och Joachim Trier känner ingen större lust i att uppgå i hollywoodsystemet.  Det handlar snarare om motsatsen:

– Jag har alltid sett oss som sandkornen i maskineriet, vi som säger, «Wow, vi ska göra saker och ting annorlunda».

Av George Ivanov 22 nov. 2017