Kerstin Strömberg/TT

2017 blev ett riktigt Schein-år

«Måhända är det därför en del på papperet kommersiella titlar inte levererat mer än filmer av debutanter och auteurer? Tänk om biopubliken vill bli överraskad!»

George Ivanov frågar sig om det exempellösa svenska filmåret 2017, med flera tunga utländska utmärkelser, blir slutet på en era.



Skall man vara ärlig har svensk film stått för många skitår men icke så 2017 – ett riktigt Schein-år! For the record, 2017 är det första året med regeringens nya helstatliga filmpolitik. Men samtliga subventionerade filmer från 2017 är finansierade under Scheins filmavtal som varade från 1963 fram till 2016. Filmen Citizen Schein är perfekt tajmad till sista skörden av Harrys filmmodell. En skapelse som byggde på tennismatcher med Palme och just ett imponerande sinne för tajming. Filmavtalet var ett sätt att para ihop kultur och näring för konstens och publikens bästa. Men så även till Harrys fördel. Då det begav sig fick Schein nys om att nöjesskatten skulle slopas och gav sig in i leken. Han kapade skattelättnaden och fick alla att sätta sig i båten. Biografägarna gick med på att, som motprestation för skattesänkningen, vidarebefordra del av biljettintäkterna till produktionen av svensk kvalitetsfilm. Ekvationen kokade ner till att om svensk bio går bra så går svensk film bra. Resultatet blev en banbrytande finansieringsmodell som gav skjuts åt Bergman, Widerberg och varumärket svensk film. Bevisligen ett av sossarnas stoltaste kulturbyggen som även lagt grunden för filminstitutet, då världsunikt, nu legio från Japan till Columbia. Och vem blev första chef på bygget om inte Harry – ett ovanligt lyckat exempel på vänskapskorruption var det nog.

Det är med flaggan i topp som Scheins arv försvinner nedför tidsruinens brant. Under de gångna tolv månaderna har svenska filmer (samtliga producerade under filmavtalets sista tid) rönt exceptionella framgångar. Vinst i Venedig (ja, 2016 men Sameblod fick svensk premiär i år) av debutanten Amanda Kernell som berättade personligt om samernas historia. En oscarnominerad «Ove» (som förlorade fullt rättvist till Farhadis mästerliga The salesman) och sågs av rekordmånga svenskar. En vinst i Sundance med Salehs intrikata The Nile Hilton incident som tog pulsen på det världspolitiska läget med utgångspunkt i Egypten, första regelrätta guldpalmen ever för en svensk regissör. Samt en Borg-invigning av världens mest publika festival. Skål!

borg

Inte ens Frankrike, som med världens mest statssubventionerade filmindustri producerade 283 långfilmer under 2016, kan mäta sig med dessa framgångar. Det ger ökade förväntningar inför framtiden. Men det kan vara farligt att hoppas på lika stora bragder igen. Många har försökt greppa vinsten i Cannes genom att likna den vid att vinna fotbolls-VM. Det är gott och väl att göra den typen av jämförelser men tyvärr skvallrar det också om mediets begränsade genomslag när man måste ta till sport för att folk skall förstå. Visst, Cannes är lite internt och har alltid varit så till skillnad från kvalitetsmässigt svajigare men historiskt mer folkkära Oscar. Fast inte heller det är riktigt säkert längre. Årets Oscar för bästa film gick till osedvanligt originella Moonlight, men den var knappast någon Titanic med publika mått mätt. Eller så var det just det den var. Ok, än är biografen kanske inget sjunkande skepp men väl en dammig bruksort? Storindustrins fokus har flyttat bort, liksom den yngre generationen, och den forna glansen har falnat. Det börjar kännas avfolkat i salongerna. Besökssiffrorna svajar, inte bara i Sverige utan även i hollywoodland och det finns skäl till nervositet. Det är mycket som skall falla på plats efter årsskiftet, inte minst ett riksdagsval som kan bli en riktig rysare. Får vi samma regering eller en helt ny med andra filmidéer, eller avsaknad därav? Valresultatet är i dag lika osäkert som riskerna uppenbara.

Det är ännu oklart vilken effekt den nya filmpolitiken får på filmkonsten. Det råder inte brist på ambition i proppen «Mer film till fler – en sammanhållen filmpolitik», där regeringen skissar på målen för svensk film. Det lutar snarare åt drömscenario. Det är klart, med så bra resultat i ryggen bör man ta i men vad som faktiskt kommer att prioriteras inom den begränsade budgeten – som alltså enligt rubriken skall resultera i mer film – är inte givet. Mångfald och jämställdhet står tydligt på agendan. Här är man redan på god väg, inte bara institutet utan branschen i stort har anammat tidens anda. Ett annat mål är att göra svensk film till ett självklart val för publiken. Här kan det nog bli uppförsbacke, även med en så pass luddig formulering. Inte nog med biografens utmaningar, vad som går hem i stugorna har dessutom blivit mer svårgissat, något som bland annat automatstödet bevisade. Och satsar man fel – vilket oftast sker inom film eftersom det saknas recept för garanterad framgång – så betalas missräkningen med skattemedel. Samtidigt hotar den krympande publikandelen att marginalisera den svenska filmen på bio, framgångsåret till trots – så vad göra?

Tack och lov är det inte bara mörka moln på horisonten, det finns såklart fördelar och möjligheter med det nya upplägget. Om man kan lära av filmflopparna som automatstödet gav och i stället hålla den kurs som faktiskt renderat bäst resultat med fokus på hög konstnärlig kvalitet och nya röster, då har man tiden för sig. Målet bör alltid vara att nå så många som möjligt, men vad som är bred film håller på att förändras radikalt. I år var det Sameblod, inte En jävla cirkus. Och The square före Solsidan. Nej, det sistnämnda stämmer inte riktigt. Åtminstone inte om man ser till biopubliken enbart i Sverige. Men utan det gamla filmavtalets andel till inhemsk produktion får vi desto fler skäl att låta blicken vandra bortom nationens gränser. Och då har inte bara Östlund utan även Saleh gjort publika hits (The square väntas nå en total biopublik på över två miljoner besökare världen över, efter drygt en miljon för Turist). En tankeställare om att kvalitet vinner inte bara i längden utan även i nuet, internationellt sett. Kanske värt att betänka än mer nu när filmen blivit så gränslöst lättillgänglig (Netflix, m fl.)

sameblod

Det överväldigande filmutbudet för hemmabruk har även en annan effekt, det ökar förväntningarna på biobesöket. Eftersom såväl tv som streamingtjänsterna lockat till sig de främsta kreatörerna och producerar eget innehåll med större resurser till sitt förfogande än filmbolagen räcker det inte längre med invanda recept, igenkännbar underhållning och feta specialeffekter för att göra den fördyrade biobiljetten värd. Måhända är det därför en del på papperet kommersiella titlar inte levererat mer än filmer av debutanter och auteurer? Tänk om biopubliken vill bli överraskad!

Hur som, kommer det sista Schein-året gå till historien med Sameblod, En man som heter Ove, The Nile Hilton incident, The square och – sist men inte minst – Citizen Schein. Slutet på en era.

Av George Ivanov 8 dec. 2017