Studio S Entertainment

Kritisk historiker byter sida med film om Churchill

I åtta år recenserade hon historiska filmer i The Guardian. Historikern Alex von Tunzelmanns kolumner var ofta regelrätta lustmord på filmer som förvanskade fakta. Nu har hon själv hamnat i skottgluggen, som manusförfattare till bioaktuella dramat «Churchill».



«William Wallaces uppror tar fart i samband med slaget vid Stirling Bridge, som i filmen av oklara skäl utspelar sig på ett fält. I stället för vid en bro. För i helsike, det finns en ledtråd i namnet.»

Citatet är hämtat ur en anmälare av Mel Gibsons Braveheart. Varje månad, under nästan ett decennium, skrattade jag högt åt Alex von Tunzelmanns The Guardian-kolumn «Reel history». Den oxfordutbildade historikern, som har skrivit böcker om Suezkrisen och Indiens självständighetskamp, tog sig an historiska filmer med akademisk skärpa, engelsk kvickhet och muntra elakheter.

Nu har hon hamnat på andra sidan skranket, som manusförfattare till Churchill. Filmen skildrar upptakten till D-dagen, den brittiska landstigningen i Normandie den 6 juni 1944, ur Winston Churchills perspektiv. Här får vi möta en brittisk premiärminister fjärran från de vanliga hjälteporträtten, en motsträvig maktmänniska som lider av en svår depression. Det är en historieskrivning som har upprört många konservativa britter som inte vill se sin idols svagheter skärskådas – särskilt inte av en ung, kvinnlig historiker med blått hår.

Jag träffar Alex von Tunzelmann på London Library, världens största medlemsbibliotek, där hon gjorde det mesta av sin research till filmen. Här ser läsesalarna ut som någonting ur en Harry Potter-film – medlemmarna kan krypa upp i slitna skinnfåtöljer framför viktorianska eldstäder. Biblioteket innehåller inte mindre än 27 000 hyllmeter böcker. I trapphusen hänger porträtt av framstående medlemmar, från T S Eliot till Tom Stoppard.

1948 tilldelades Winston Churchill hederspositionen som vice ordförande för biblioteket, och några trappor upp i det pampiga huset – där det enda som hörs är klappret från våra skor – står hylla efter hylla med böcker om Churchills liv och gärning. Alex von Tunzelmann baxar ut ett par stadiga volymer – dagböcker av Churchills läkare Lord Moran och fältmarskalk Alan Brooke.

alex

I den första beskrivs premiärministerns fysiska och mentala hälsa i detalj («kanske inte så etiskt men en fantastisk resurs för en historiker!»). Brooke, som stod Churchill nära, skildrar sin vän i all hans skröplighet när han beskriver ett möte 1944: «Han befann sig i ett tillstånd av desperat trötthet. Jag är rädd att han håller på att hastigt tappa greppet. Han verkar oförmögen att koncentrera sig mer än någon minut i taget, sedan vandrar han i väg i tanken.»

«När vi i Storbritannien tänker på Churchill under kriget, tänker vi på 1940 när han kom till makten, på hans betydelse under blitzen och alla hans fantastiska tal. Vi glömmer hur det var 1944 då många trodde att han var i slutet av sin karriär, att han var gammal och trött och inte skulle hålla så mycket längre. Och det gällde även dem som stod honom närmast. Så jag ville minnas den Churchill, och hur han övervann svårigheterna. Det var en historia som vi inte var så medvetna om», säger Alex von Tunzelmann.

I filmen blir det uppenbart för publiken att Churchill lider av en svår depression  – varför ville du berätta den historien?

«Självklart kan man inte diagnosticera någon historiskt, man kan aldrig vara riktigt säker på vad de led av. Men han skrev väldigt vältaligt om det han kallade 'Den svarta hunden', djupa dalar som han försökte handskas med i en tid då det inte fanns någon medicinsk hjälp att få. Den historien tyckte jag var spännande och relevant för människor i dag, när vi har en mycket större förståelse för psykisk ohälsa.»

churchill-liggande

Hur kom det sig att du gick från att skriva filmkritik och historieböcker till att skriva filmmanus?

«Jag har velat skriva filmmanus länge, och så blev jag kontaktad av två filmproducenter som hade snubblat över information om att Churchill var motståndare till D-dagen – en historia som inte hade berättats. De kontaktade mig för att de inte hade råd med en mer etablerad manusförfattare [skratt] och jag ville testa att skriva manus. Jag tänkte ’det här är ett väldigt kontroversiellt ämne, men produktionsbolaget är nystartat. Filmen kommer aldrig att bli gjord och jag behöver inte oroa mig för att folk ska se den’.»

Och vad hände sen?

«Filmen blev gjord! [skratt] Det var en både spännande och läskig process. När vi filmade fick jag komma med en ny manusversion varje vecka, då fanns det ingen tid att fördjupa sig i de historiska detaljerna – allt handlade om handlingen och rollfigurerna. Jag fick göra ändringar i sista minuten för att den skulle kunna filmas, annars hade producenterna gjort det själva.»

Hur är det att vara på andra sidan av recensionerna?

«Ganska skrämmande, absolut. Jag är ett lätt offer för de som vill såga den historiska sanningshalten i filmen. När kritiker gör sig skyldiga till stora fel i det att de ska beskriva vilka fel jag har gjort, då vill jag bara skrika ’nej, det är ni som har fel!’. Men man kan inte ge sig in i sådana ordkrig, då har man sjunkit för lågt. Och det är helt rättvist att just jag råkar ut för det.»

Har arbetet med Churchill fått dig att omvärdera saker som du skrev i «Reel history»-kolumnerna?

«Definitivt! Jag skrev alltid kolumnerna med glimten i ögat, att en film är historiskt korrekt innebär ju inte att den automatiskt är bra. Det var därför jag alltid gav två betyg, ett för underhållningsvärdet och ett för sanningshalten – och de skilde sig ofta mycket åt. Jag har också insett att historiska filmer säger mycket mer om tiden då de gjordes än om tiden som de skildrar. ’De tio budorden’ ger oss inget matnyttigt om Moses, men den berättar väldigt mycket om McCarthyismen.»

Vad säger den här filmen om i dag?

«Ett av de viktigaste skälen till att jag ville skriva filmen var chansen att tala om psykisk ohälsa. Att berätta om den här personen med sin helt unika position – han ledde ett land i krigstid, i de mest avgörande ögonblicken för nationens överlevnad – som samtidigt var tvungen att handskas med svåra psykiska problem. Vi kan titta tillbaka och tänka ’vi kanske inte hade ord för detta och kunde prata om det - men det finns en mänsklig koppling till i dag som vi kan lyfta fram’.»

Vad tänker du nu när du läser dina elakaste recensioner?

«Att jag inte förstod hur filmer görs. Jag tror att det är väldigt nyttigt för en kritiker att behöva skapa något själv, för när man förstår processen så förstår man mer om varför vissa beslut fattas.»

Ett allt vanligare grepp i biografiska filmer är just det som du använder: att skildra en kortare period i en persons liv för att beskriva deras personlighet och livsgärning. Varför har det blivit så populärt?

«Filmer har mer gemensamt med noveller än med episka romaner, de brukar funka bättre när de bygger på en enkel idé som man kan utveckla och bygga ut, hellre än att man försöker trycka in en massa komplicerade idéer i en för liten form.»

Har du några favoriter bland filmer som använder det här greppet?

«Det ultimata exemplet är Lawrence av Arabien, som faktiskt också är en sorts ögonblicksbild, en väldigt inringad del av ett fascinerande och händelserikt liv. Spielbergs Lincoln funkar på samma sätt. Och jag älskade verkligen Selma, om Martin Luther King, eftersom den lyfter fram en kort period i hans liv men inte nödvändigtvis den som folk känner bäst till.»

selma

I en brittisk omröstning 2002 utsågs Winston Churchill till den störste britt som någonsin levt, i konkurrens med bland andra Shakespeare och Newton. Hur skiljer sig synen på Churchill i Storbritannien och andra länder?

«I Storbritannien ses han som den store landsfadern, medan han är oerhört kontroversiell i många andra länder. Jag har skrivit mycket om Indien där han ses i ett oerhört negativt ljus. Eftersom filmen riktar sig till en internationell publik ville jag ge en mer nyanserad bild av honom. Inte bara en hjälte rakt upp och ner, utan en komplicerad människa.»

Efter att filmen hade engelsk premiär i somras har du fått många hatbrev från medelålders män. Varför blir just den gruppen så upprörda över det här porträttet av Churchill?

«För att jag, enligt dem, har skildrat Churchill som svag. Det är intressant, för jag tycker att han är väldigt stark i filmen. Jag tycker inte alls att depression är ett tecken på svaghet, medan många människor verkar se det nästan som ett moraliskt tillkortakommande. Det säger mycket mer om dem än om honom. För mig måste inte Churchill vara en enda sak, jag är okej med att han är komplicerad.»

Vill du fortsätta skriva för film?

«Absolut! Jag skriver för närvarande på ett annat manus, det är en filmatisering av en historiebok men jag får inte säga mer än så. Myterna som vi skapar åt oss själva, legenderna vi bygger upp och historierna vi berättar säger mycket om vårt samhälle, så det kommer jag nog fortsätta att vara intresserad av länge till.»

Av Karin Svensson 8 dec. 2017