Kulturhuset Stadsteatern

Med Benny Fredrikssons avgång lever drömmen om ett fritt kulturhus

«Det är svensk kulturbyråkrati i sin prydno: den stolte klassresenären som med en vindflöjels hållning under mer än ett decennium skapat de sämst beryktade arbetsvillkoren i kulturstockholm...»

Efter Benny Fredrikssons avgång lever hoppet om en sundare personalpolitik och kanske också en friare syn på konsten.



Anklagelserna mot Benny Fredriksson, som på torsdagen ledde till kulturchefens avgång, får mig att tänka på ett kapitel ur Niklas Orrenius prisbelönade Lars Vilks-reportage Skotten i Köpenhamn (2016) – uttalanden som redan då, i bara en något bättre värld, borde ha lett till en fällande dom mot Kulturhuset Stadsteaterns mångårige chef.

För att besöka Kulturhusets nya Anna Odell-utställning har Vilks med livvakter begett sig till Stockholm hösten 2015, trots att konstchefen Marianne Lindberg De Geer meddelat Vilks att han inte kommer släppas in på vernissagen. Lindberg De Geer står själv på Vilks sida och har även uppdragit honom att skriva om Odells konst i utställningskatalogen. Benny Fredriksson, däremot, vill inte att besökarna ska känna sig kränkta av Vilks närvaro. Kulturchefen famlar efter orden, svarar undfallande på Orrenius frågor om yttrandefrihet, upprepar sig, «jag vill i alla fall som ytterst ansvarig för detta kulturhus se till att inte människor ska känna sig kränkta. Varken besökare eller personal». Själv vill han över huvud taget inte associeras med Lars Vilks, som han menar brister i auktoritet då han till exempel saknar Salman Rushdies «inifrånperspektiv» – identitetspolitik i dess mest primitiva form.

Desto mer bekväm visar sig Fredriksson på NK:s mint-avdelning, dit han omgående tar författaren, «NK är mint för mig». Han pratar glatt om sitt liv som klassresenär, hur hans låglöneavlönade föräldrar aldrig vågade se honom som nyutexaminerad skådespelare på scen, hur han gått från ett tidigt SSU-medlemskap till «ett slags liberalism». Bland mycket sprängstoff i Orrenius bok ingår Benny Fredrikssons monumentala aningslöshet – och brist på självinsikt – bland det mest frapperande. (Tänkte Fredriksson att Orrenius var en sentimental livstilsreporter?).

benny

Det är svensk kulturbyråkrati i sin prydno: den stolte klassresenären som med en vindflöjels hållning under mer än ett decennium skapat de sämst beryktade arbetsvillkoren i kulturstockholm (vilket han förstås inte är ensamt ansvarig för, utan hela institutionen som formar personen). En arbetarson som inte bara låtit inrätta ett utpräglat klassamhälle i det folkliga kulturhuset mitt i city, en marknadsekonomi i miniatyr, med påstått frikort för manliga genier, utan vad värre är: inskränkt det fria ordet, den fria konsten, av rädsla för kränkt allmänhet och dåliga rubriker. Ändå hade han mage, där över en mint på NK, att högtidligt hosta ur sig: «Det är nog min livshållning som person över huvud taget –  att det vi håller på med ska göra att… ja, att det blir lite bättre. Att världen, som jag brukar säga, faktiskt kan bli lite bättre».

Fredrikssons avgång välkomnar, utöver metoorörelsens genusspecifika, en mer generell diskussion om kulturens arbetsförhållanden, maktstrukturer som drabbar såväl besökare som personal, framför allt de som faktiskt vill utmanas av konsten, inte undanhållas den. Hans exempel visar hur långt medialt anpassade institutioner kan gå för att undvika offentlig kritik – minsta lilla kränkning värderas högre än den enskildes rätt att uttrycka sig fritt. Med mätbarhetsivrande politiker i ryggen och skydd från en kompakt tystnadskultur (där ingen enskild har råd att offra det lilla de har) är det däremot fullt möjligt att systematisera kränkningar (och resa orimliga krav) i den mer intima arbetssfären. Men kanske inte, efter hösten 2017, lika mycket längre?

«Drömmen om Kulturhuset som en fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta», skrev Marianne Lindberg De Geer när hon hoppade av uppdraget som konstchef några månader senare, i samband med den omtalde Makode Linde-utställningen. Kanske lever ändå den drömmen nu. Efter femton år med Benny Fredriksson är det hög tid för Stockholms stora kulturinstitution att vända blad, för att värna sin personal och det egna fria uttrycket.

Av Jon Asp 8 dec. 2017