Thron Ullberg

Persbrandts inferno

«Även om Persbrandt förefaller hög på sig själv även i rent tillstånd, och även om han är en känslans och instinktens person mer än ett intellektets – något han delar med Thommy Berggren – så är 'Så som jag minns det' en välkommen självuppgörelse som inte bara sprider ljus på en folkkär skådespelares infernaliska berg- och dalbana...»

I veckan avslutade Mikael Persbrandt inspelningen av Anna Odells nya film. Jon Asp har läst hans nyutkomna memoarer, berättade för Carl-Johan Vallgren.



Om The square är 2017 års mest omtalade svenska film, i alla fall internationellt, så är möjligen en annan Plattform-produktion årets mest symbolmättade. Fijona Jonuzis Den störste är en fri och lekfull spekulation om hur det kan ha gått till när Thommy Berggren och Mikael Persbrandt möttes på kollationeringen för en enmansföreställning på en privatteater 2010. Rebecka Kärde öste beröm över filmen i sin recension POV: «[Eva] Johansson fångar perfekt Persbrandts stela överkropp och psykopatblick, medan [Louise] Löwenberg är helt sensationell som Berggren, komplett med scarf och anekdoter från sanningens gränstrakter. De förstår precis hur komiskt det är, samtidigt som de spelar med en absolut ömhet gentemot förlagorna.»

den störste

I sviterna av metoorörelsen och dess systerupprop under hösten seglar filmen upp som en sinnebild för 2017, och för kulturpatriarkatets förhärskande rörelsemönster och maktutövning över lång tid. Manliga teateregon, som oavsett graden av sexuella trakasserier, slår sig för bröstet och blåser upp sig själva, tillåts vara kungar såväl i de fina som i de folkliga salongerna. Vare sig det är teatermännens intention eller inte går de i bräschen för och fördjupar rådande struktur, konkurrerar endast sinsemellan.

Enligt Persbrandt var det Oscarsteaterns idé att han tillsammans med Peter Birro skulle göra en monolog, «något personligt, gärna självbiografiskt». När Persbrandt involverade Thommy Berggren tog denne fort över projektet och gjorde sig själv till huvudperson – höjden av självupptagenhet, enligt Persbrandt. «Det var arbetarklassen och Göteborg. Det var hamnarbetare och klasskamp, Bo Widerberg och Harold Pinter.» Projektet rann ut i sanden.

Som av en händelse har både Thommy Berggren och Mikael Persbrandt kommit ut med sina memoarer under 2017, Berggren i somras, Persbrandt alldeles nyss. Stort och brett beskriver de, föregivet osminkat, sina tillkortakommanden och ännu mer vägen till storhet och berömmelse. Två arbetarsöner med alkoholismen i blodet, ett faktum som de tidigt blev varse men ändå inte kunnat slå sig fria ifrån. Inget ovanligt i det. Men på något sätt är det som om arbetarstämpeln gött deras särställning, ytterligare tillåtit dem att stå på höga hästar och leva rövare i offentligheten (och kanske ännu mer privat) – som ett slags personlig payback för alla gånger de själva förvägrats, genom missbrukande föräldrar med brist på viktigare medel.

Mikael Persbrandts Så som jag minns det, lyhört nedskriven av Carl-Johan Vallgren, verkar som ett evighetslångt rus: medryckande, intensivt och efter hand monotont. Denna infernaliska resa kokar ner till skådespelarens återkommande förmåga till uppgång och fall; en berättelse om en tonåring som bryter sig loss ur förortsledan i Jakobsberg i västra Stockholm, upptäcker måleriet och kör på sista provet för Mejan, fattar tycke för dans och kommer in på Operabalettens elevskola, får en figurantroll i Bergmans succéföreställning av Kung Lear, och inser, trots minimalt utrymme (modern i publiken ser honom inte ens), att det är där, på Dramatens stora scen, han hör hemma.

Redan här tycks självförtroendet hyfsat grundat, han beskriver sig till hälften som Christopher Walken, liksom cool men sårbar; till hälften sökande efter något annat. Hem hittar han och lycklig blir han för första gången i Teater Galeasens utmanande konstnärskollektiv, blandning av punkband och sekt.

galeasen

Därefter lierar han sig med Thorsten Flinck, först på Teater Plaza, sedan på nationalscenen, innan Persbrandt själv leds in på samma trasiga lina som den geniförklarade men destruktive regissören. Ändå visar det sig lättare för skådespelaren att ta sig upp – mellan rusen och mellan skoven – givet biljetterna och lösnumren som hans namn säljer genom succéer och skandaler om vartannat, inte minst efter att rollen som Gunvald Larsson blivit hans (i konkurrens med Flinck för övrigt). Men med pengar och popularitet från Becks löpande band-produktioner ökar också kranarna. Persbrandt kan plötsligt bada i kola, «den vita gudinnan» är snart det enda han behöver. Uppskriven, uppmärksammad och uppskattad. Påpassad, stigmatiserad och offer för omständigheterna. Men framför allt skördar Persbrandt ännu fler offer på sin väg – flickvänner, vänner och barn. Till slut återstår inte ens de romantiskt medberoende, bara langarna.

Det är en drabbande och till synes osminkad berättelse som Persbrandt drar sig till minnes. Barnet som växer upp på undantag, mamman som strävar, pappan som försvinner; tonåringen som tar sig framåt och jämte småkriminalitet odlar en konstnärlig, pretentiös sida, alltjämt omedveten om sitt psykiska tillstånd. Som mest insiktsfullt, och «först med nykterhetens distans», talar han om skådespelaren som hela tiden står i direkt relation till verkligheten, vare sig den föregår eller imiterar fiktionen. «I alla år har jag hävdat att mina roller inte har påverkat mitt privatliv särskilt mycket – men är det verkligen så? Är det inte tvärtom den som allra mest har påverkats av karaktärerna jag har gjort på scenen och vita duken. Jobben har gått hand i hand med mitt liv. Jag har i stort sett levt mina roller.»

Maria Bonnevie – denna förkrossande bild av en medberoende – offrades inför öppen ridå i Thommy Berggrens uppsättning av Fröken Julie på Dramaten 2005, i samband med att hennes förhållande med Persbrandt kraschade definitivt, efter sju år och långt fler missräkningar. Klassresenären Jean tror sig älska Julie över allt annat men är till sist bara förmögen att älska sig själv och sin egen väg framåt. «Verkligheten imiterade konsten», enligt Persbrandt; kärlekshistorien slutade med katastrof på båda sidor.

«Konstnärskapet går först, och när det kombineras med narcissism som så ofta är fallet med skådespelare, och en väldigt speciell arbetssituation, applåder som blåser upp egot, uppmärksamhet, skamliga förslag, manliga och kvinnliga groupies, alkohol och sena nätter, allmän gränslöshet och kollegor som är lika lost som du själv, går det till slut över familjelyckan», förklarar Persbrandt, och läsaren tror honom. Marie Göranzon offrade allt för att göra sig attraktiv i Måsen 2007 – och lyckades – men lämnades efter några föreställningar till sitt öde då Persbrandt föll bort – motivet var inte feta filmgager eller spektakulära bilturer, utan avhopparens bottenlösa trasighet. Enligt Persbrandt själv bidrog tidens nya anda av sociala medier och teaterns öppna repetitioner, «’bloggosfären’ var i ropet» – en kombination av «textnoja» och allmän paranoia, detta att ställas ut till allmänhetens beskådan som flickfavorit. I sin nyutkomna bok Vrålstark & skiträdd beskriver Marie Göranzon hur hon investerade allt för rollen som Arkadina i Tjechovs berömda pjäs, men liksom denna fallfärdiga skådespelare fick se sig övergiven. «När teatern blir så utlämnande som för mig i Måsen kan det bli rent farligt.» Persbrandt tycks hålla med: «[D]e mest utlevande karaktärerna» innebar hans «mest destruktiva perioder».

marie

I efterhand tar han på sig skulden för i princip allt. «Jag förtjänade det! För varför skulle just jag ha kommit undan? Jag levde mitt liv på ett sätt att det fick ett allmänintresse. Jag var inte medskyldig. Jag var den skyldige och det spelade ingen roll om andra också bar skuld, för jag var själv upphovet till mina problem.» Utan att fria medierna från ansvar vill Persbrandt gå vidare. Och kanske är deras allvarligaste förseelse inte att de hårdbevakat en utsatt fixstjärna (och dennes närstående), och till med riggat incidenter för inkomstbringande löp, utan hur dessa medier, förstås i lag med institutionerna, filmbolagen och folket, tillåtit hans varumärke och gager att växa, och därmed indirekt hindrat honom från en intressantare karriär (eftersom personen själv inte varit förmögen att sätta stopp tidigare, till exempel med Gunvald Larsson).

Enligt välkänd branschpraxis bedyrar Persbrandt sin kärlek till teatern, att det är där han hör hemma, inte i filmen (skulle det förresten kunna förhålla sig annorlunda för senare generationers skådespelare, givet det faktum att flera av de främsta filmerna har mönstrat amatörer eller mindre etablerade skådespelare?). Under de senaste åren har Persbrandt, påstått mindre eftertraktad för filmroller, dykt upp som Strindberg-uttolkare på östermalmsteatern Maxim, där han också varit delägare sedan 2014. Den enda teater som skulle kunna konkurrera med hans skådespelarsjäl är alltjämt Dramatens stora scen, «den stora svarta vaginan», «mitt andliga hem på jorden».

Även om Persbrandt förefaller hög på sig själv även i rent tillstånd, och även om han är en känslans och instinktens person mer än ett intellektets – något han delar med Thommy Berggren – så är Så som jag minns det en välkommen självuppgörelse som inte bara sprider ljus på en folkkär skådespelares infernaliska berg- och dalbana, där det privata och det professionella verkar oskiljaktiga, utan också en viktig påminnelse om hur film- och teatersverige fungerar (och hur många kålsupare vi är som bidrar till att upprätthålla systemet). I samband med upprepade rättegångar om narkotikabrott 2014 utbrister Persbrandt: «Svea hovrätt! Vad fan gjorde jag där? Jag skulle ju stå på helt andra scener.» Ett halvår senare började hans vita dagar. Skälet: att han nådde absoluta botten och kapitulerade inför sig själv. Samt att läkarna kunde gå till botten med hans bipolära tillstånd, det som flickvännen Sanna anat i flera år.

Nu går Persbrandt möjligen in i en ny tid, med ny giv och nya möjligheter. Till skillnad från idolen Thommy Berggren har Persbrandt inte många minnesvärda filmroller att skryta med. Han var sevärd i Simon Stahos filmer under nollnolltalet, storartad som huvudpersonen i Mig äger ingen (med en livshistoria nära hans egen). Under en inspelning med just Staho kom Persbrandt för övrigt på kant med regissören, när han vidhöll nödvändigheten av att faktiskt ha erfarenhet av alkoholism för att kunna spela alkoholist. «Vi är våra erfarenheter! Det är ju precis det som det är att vara människa, och det är vad en skådis utnyttjar; sina erfarenheter. Om man inte har levt kan man heller aldrig bli en riktigt trovärdig skådespelare!»

I veckan avslutas inspelningen av Anna Odells nya film i Trollhättan, där regissören tillsammans med Mikael Persbrandt gör de båda huvudrollerna, i ett försök att dekonstruera dessa vitt omsusade, offentliga jag. Till exempel bär båda med sig livsviktiga erfarenheter från S:t Görans sjukhus, i Persbrandts fall positiva, i Odells mer negativa. Enligt pressmaterialet verkar regissören fortsätta i samma spår som tidigare, genom att använda myndigheters och mediers reaktioner som konstnärligt incitament för att undersöka identiteter, «vad det innebär att vara människa i en medialt gränslös tid».

persbrandt-odell

«[D]en gränslösa konstnären» och «den utlevande skådespelaren och alfahannen» har utöver sig själva som uttolkare tillgång till tre alter egon vardera (där Trine Dyrholm, en av Persbrandts favoritaktörer, gör en version av honom). Nu med litium i blodet, det som håller honom i schack, undrar kanske någon: kommer skådespelarens klarblå ögon fortsätta att gnistra, eller kommer åskådaren få tråkigt med en harmonisk och balanserad Micke Persbrandt?

Av Jon Asp 8 dec. 2017