Rebecka Hemse och Shanti Roney ur «Uppenbarelsen» (Sören Vilks/Dramaten)

Tarkovskij på sophögen

«Och detta ’offer’ från din sida skulle alltså – enligt ängeln – kunna frälsa mänskligheten från den slutgiltiga undergång?»

Jon Asp har sett Mattias Andersson återvinna Tarkovskijs «Offret» i Dramatens «Uppenbarelsen», en av årets bästa föreställningar.



I högar av tomma pet-flaskor, som på Dramatens lilla scen ger ett färgsprakande och närmast kliniskt uttryck, trevar och snavar nutidsmänniskan fram i varierat grälla sneakers. Redan den bokstavligt bländande ljussättningen bidrar till en andlig förhöjning. Olika utfrågningar äger rum, överlappar varandra, som små förhör, mer eller mindre privata. Med påstådda kallelser från gud dras samtliga medverkande mot samma soprum. Två heroinistbröder i en våldsam uppgörelse om vem av dem som är gudomlig, ett Kain och Abel-drama i dramat. En tonåring, kallad för heligt krig, för ovilligt ett samtal med en fyrkantig psykolog hög på samverkansmodell. Och i dramats centrum: paret i medelåldern från medelklassen som brottas med mannens ovanliga otrohet.

Det är inte en sophög vilken som helst som Mattias Andersson stagat upp i Uppenbarelsen. Regissörens senaste pjäs, jämnt kritikerhyllad (mästerverk enligt Dagens Nyheters Leif Zern), står sig med helt avgörande lån från (utöver «Uppenbarelseboken») Tarkovskijs Offret, vilket delvis tar Andersson bort från vägvinnande enkät-dramatik från diverse olika «The mental states of…»-produktioner, samtidigt som han fortsätter utvinna ryska storheter med religiösa övertoner i uppdaterade marginalporträtt (från Dostojevskij till Tarkovskij).

offret

Plötsligt en eländig kväll på egen hand, dränkt i rödvin och Spotify-nostalgi, uppmanar en ängel Shanti Roneys Mikael att ge värme och kärlek till en behövande tiggare, en kallelse som slutar med sex i soprummet. Rebecka Hemses hustru Susanna häpnar, befarar mannens psykos och undrar retoriskt: «detta offer skulle då bestå i att uppsöka en kvinna som heter Maria, en fattig olycklig kvinna som sitter och tigger utanför matbutiken här i vårt kvarter, och till henne skulle du skänka barmhärtighet, värme och kärlek?»

Hon kan inte tro att det är sant: «Och detta ’offer’ från din sida skulle alltså – enligt ängeln – kunna frälsa mänskligheten från den slutgiltiga undergång?»

Mikael hör bara till hälften hur det låter. Rollkaraktären påminner i akt och handling inte så litet om Erland Josephsons Alexander från Offret, Tarkovskijs sjunde och sista film (inspelad med svenskt team på Gotland 1985). Där är Alexander avhoppad skådespelare och numera kritiker som på inrådan av Allan Edwalls mytbärande postman «ligger hos» tjänaren Maria i hopp om att undvika kärnvapenkrig. Även om känsla och handling delas av de livskrisande huvudpersonerna syns bilden för bot och bättring väsentligt annorlunda ut. Alexander ber till gud och erbjuder sig att avstå från allt, till och med sin älskade son, för att undvika kärnvapenkrig medan Mikael lovar att ägna mer tid åt sig själv: sova bättre, äta nyttigare, träna mer. Avgjort olika former av självuppoffring.

roney

Det förblir oklart huruvida Mattias Andersson främst raljerar över självupptagen samtid eller den förandligade förlagan, när han låter hustrun Susanna beskriva hela situationen «som en totalt kalkonartad film» med «nåt slags djupsinnigt budskap dolt inne i filmen som jag förväntas bli berörd, hänförd eller kanske provocerad av, men i stället känner man bara tomhet och... genans... över upphovsmannens totala amatörism, infantilitet, kombinerat med hans högtidlighet och humorlöshet».

Offret må vara en Tarkovskijs minst fulländade filmer; en inspelning tyngd av regissörens exilsituation, att varken kunna tillgå sitt älskade ryska landskap eller sin familj; och kanske också av regissörens sjukdomstillstånd. Inspirerades av det svenska kulturarvet gjorde han dock, med nära förestående influenser från Strindbergs drömspel till Bergmans 60-tal – Persona men inte minst Skammen, den senare som ligger som en våt filt över hela tillställningen – tanken om apokalyps närd genom ett personligt, borgerligt levnadsöde.

Trots sina begränsningar är Offret alltjämt en märkvärdig filmupplevelse som nu också inspirerat en av Sveriges ledande dramatiker till en av årets främsta föreställningar.

Av Jon Asp 8 dec. 2017