Fredrik Wenzel/Fasad Film

Visionär doldis i fyrkantigt rike

Från Ruben Östlunds ruta till Roland Paulsens trubbiga arbetsförmedlare – Fredrik Wenzel är en av filmsveriges mest profilerade doldisar. Häromveckan gjorde hans nya film «Vi bara lyder» succé på välrenommerade IDFA-festivalen i Amsterdam.



Filmåret har varit händelserikt för filmaren Fredrik Wenzel. I maj var han en av förgrundsfigurerna bakom den första regelrätta svenska guldpalmsvinnaren, som fotograf till The square, efter att ha inlett sitt samarbete med Ruben Östlund redan med Turist 2014. Häromveckan fick Wenzel – först uppmärksammad manusförfattare och fotograf till coming of age-hybriden Farväl Falkenberg (i Jesper Ganslandts regi) och strax därpå med den egna thoreauska regidebuten Man tänker sitt (tillsammans med Henrik Hellström) – en fin utmärkelse på den prestigetunga dokumentärfilmsfestivalen IDFA i Amsterdam, för sin senaste film, kortdokumentären Vi bara lyder.

fredrik-ruben

Och det är en händelse som ser ut som en tanke. Från Ruben Östlunds inrutade persongalleri förflyttar sig Fredrik Wenzel till Roland Paulsens ännu mer reglerade fyrkantingar, de omskrivna arbetsförmedlarna från sociologens bok med samma namn. Mycket är förstås annorlunda, men ett grundstråk går igen mellan filmerna: dessa sorglustiga rollkaraktärer som i allt väsentligt representerar sin arbetsgivare och sällan bryr sig om något annat. 

Vi bara lyder har blivit en knappt trettio minuter lång dockdokumentär, regisserad tillsammans med dramatikern Erik Holmström. Gråa pappfigurer med rektangulära huvuden leds av dockspelare i bild – inga ansikten men väl hela armar. Det är en på en gång illusionsfri och inlevd estetik som på egen hand bär filmens tema: vem eller vad är det egentligen som styr dessa människor? Alltså: arbetsförmedlare som i snitt lyckas handlägga mindre än ett icke-subventionerat jobb i månaden (nio av tio hittar sina arbeten på andra ställen än platsbanken), och som framhärdar i lika delar självförsvar och självförhärligande, mot en avgrundsdjup fond av meningslöshet. 

Redan prologen ger ämnet för handen. «Vi bara lyder», svarar en man vid kaffemaskinen när mellanchefen presenterar forskaren Roland från Lunds universitet, på plats för att undersöka arbetsförmedlingens arbetssätt, hur beslut tas emot och implementeras.

«Jag gör mitt bästa för att smälta in», säger Roland (med röst av Henrik Dorsin) och tar ännu en klunk, i hopp om att fikarummet lever upp till ryktet som sanningsröjande spelplats. När han vid ett tillfälle erbjuder en handläggare (Pelle Grytt) stolen bredvid sin, får han till svar, «Jag sitter inte och fikar, jag äter aldrig lunch» (en jobbdiet värdig Johan Rheborgs karriärist i Solsidan och många andra). Det är i den andan som filmen fortskrider. Människor som passivt-aggressivt eller bara självgott skriker ut sina behov och förtjänster, utan att någon bett om det. Ofta med ett yvigt kroppsspråk, händer som far mer än munnen talar, men i mening inte lyckas kompensera för tomma ord. 

lyder

Till de roligaste hör en kvinna (Maria Kulle), som med inlevelse och stolthet berättar hur hårt hon tränar på gymmet för att hantera den tuffa arbetsdagen. Om någon upplevde att Anders Björk mest odlade sin egen trädgård i Måns Månssons arbetsplatsbeskrivning H:r landshövding förefaller förevarande byråkrater inte mindre verklighetsfrånvända eller på något vis mer medvetna om sitt eget privilegium.

«Det är viktigt att det blir som det är sagt», säger Roland när han sätter på bandspelaren och i det tangerar filmens tagline. För det är en särskilt svensk byråkrati och bokstavlighet som berättas här, men med utländsk gångbarhet, vilket utmärkelsen från IDFA i Nederländerna vittnar om.

«Jag förvånades över att en så svensk berättelse fungerade i Europa. Samtidigt är det rimligt någonstans, eftersom framväxten av arbetslinjen är gemensam för västvärlden», säger Fredrik Wenzel när jag når honom ombord på ett tåg. 

Boken Vi bara lyder inspirerade Funktionell dumhet, en pjäs på Malmö dockteater som Fredrik Wenzel såg tillsammans med sin producent Hedvig Lundgren med tydlig föresats att filmatisera densamma. Roland Paulsen kände han sedan tidigare, och inte minst dennes verk om arbetskritik. Efter att ha sett föreställtningen anslöt även dess regissör, Erik Holmström. 

«När vi väl träffades så bestämde vi att göra filmen tillsammans. Trots att han [Erik] inte arbetat med film tidigare har han en naturlig fallenhet för filmen, vilket har varit fantastiskt att se.» 

Tanken var först att filmen skulle ligga nära föreställningen, men det ändrades efter hand.

«Den teatrala tonen i spelet fungerade sämre i kamera än på scen. Tonen blev för rå och hjärtlös. Därför skrev vi ett nytt manus, baserat på boken igen, och alla de här intervjuerna. Målet var att hitta en ännu tydligare dramaturgi, någonstans mellan Skrotnisse och Stefan Jarl, eller kanske rättare sagt Tom Alandh – formmässigt enkel, klassisk dokumentär med talking heads och lite namnskyltar.»

roland

Två och ett halvt år tog det att färdigställa filmen. «Jag kunde lika gärna göra långfilm, för det spelar ingen roll om det är kort eller lång, det tar ändå lika lång tid.»

Inte en stavelse från boken har ändrats i bearbetningen, just för att det ska få vara en regelrätt dokumentär, och ambitionen har varit att ta fasta på korta scener som väl ringar in filmens tema.

«Den uppenbara symboliken, vem är det som bestämmer – det finns en spirituell dimension i det; och ett ifrågasättande av jagkonstruktionen, om man över huvud taget är i kontroll över något i sitt liv, om man har någon vilja alls.»

Fredrik Wenzel öser beröm över Roland Paulsen.

«Jag tänker på det han åstadkommit de senaste åren, även om det finns fler, så har han varit så väldigt central i att skapa ett samtal runt de här frågorna och levandegöra en arbetskritisk tradition. 

«Rolands första bok Arbetssamhället är knockande bra. Jag hade inte ställt mig de frågorna tidigare. Vilken absurd sak det är att säga, att vi ‹måste skapa jobb›. Om vi verkligen börjar fundera på det då blir det tydligt att vi måste se oss om efter reformer, efter sätt att fördela arbete och resurser. Arbetsförmedlingen är i dag ingen serviceinrättning utan ett kontrollorgan och deras omsättning är tre gånger större än polisens. Trots detta förmedlar den genomsnittlige förmedlaren inte mer än tio osubventionerade jobb per år.»

Upplevelsen på IDFA i Amsterdam beskriver Fredrik Wenzel som en ynnest.

«Tänk själv, en festival utan spektakel. Ta bara bort alla skådisar och stjärnor, i stället en diskussion om innehållet. Att bara kunna flyta runt och se otroligt bra film, filmer som jag annars inte hade kunnat se. Efter allt prat om guldpalmer och om vilken film som leder kritikersummeringen i Screen så kändes IDFA modernt »

För Vi bara lyder väntar festivalturné runtom i världen och i mars 2018 visas filmen visas på SVT.

«Vi hade först hoppats att kunna visa den på lucia, och få det till en återkommande tradition, som med Karl-Bertil på julafton», säger Fredrik Wenzel, med avsikt på det luciauppträde som arbetsförmedlarna slutligen företar sig. 

Han beskriver The square och Vi bara lyder som två krävande men lustfyllda inspelningar. Och med två regissörer som delvis liknar varandra, i det besatta och det detaljerade.

«Ruben tar så mycket ansvar, det är han som fattar de mariga besluten. Jag kan gå hem efter jobbet, utan att behöva tänka, det har jag inte kunnat göra med någon regissör tidigare.»

Var det stor skillnad mot Turist?

«Inte vad gäller själva arbetsmetoden. Ruben och jag och Josefin [Åsberg, filmens prisbelönade scenograf] jobbade tätt, och ljussättaren Tobias Henriksson. Vi fyra jobbade tillsammans redan på Turist och hittade varandra där. Med The square hade vi en förförståelse för hur Ruben ville jobba, vilket gjorde det enklare den här gången. En metod var att börja i manusnedbrytning, försöka prata om och visualisera hur varje situation skulle se ut, tillåta oss att vara helt fria i det, inga referenser eller mood boards, utan bara knåda. Vi hade inga föreställningar om hur det skulle se ut mer än att det skulle bli lite mörkare och lite skitigare än i Turist.»

fredrik

«Var och en har sitt ansvarsområde, men regissören ska bära hela oket, vilket är en nästan omänsklig börda och arbetssituation. Det är konstigt att det inte uppstår fler konflikter. Vi rök ihop ibland under The square, kanske mer än med Turist, då vi lärde känna varandra genom arbetet och approachen var artigare. Dessutom var det mer press den här gången, och en mer komplicerad berättelse. Ruben var framme vid en punkt där folk förväntade sig mycket, fler blickar från utlandet.»

I en ny intervju med Sigge Eklund i Café talar Ruben om ett tillfälle där han gick över gränsen under inspelning, i samband med presskonferensen, där Claes Bang (filmens huvudperson) och han hade olika åsikter. Hur minns du det?

«Det var något slags kulmen på ett otroligt arbete som Claes lagt ner i filmen – men där brast det väl i någon mening för båda. Claes började försvara sin karaktär, vilket Ruben inte inte intresserad av, han ville sabla ner karaktären. Som helhet betraktat, och så här i efterhand, tror jag det var bra för scenen, med den konflikten både framför och bakom kameran. Claes var pressad och indignerad i situationen, något som delvis gick bortom själva filmen och som skulle kunna vara kortfilm i sig, med den tydligt böljande bågen, initiativet och makten som skiftar fram och tillbaka. Samma sak återkommer flera gånger i filmen, också mellan Claes och Elisabeth Moss, tack vare Rubens metod att så minutiöst undersöka varje situation, inte låst utan genom att tvinga skådespelarna att undersöka från alla möjliga håll, vilket kan vara tråkigt och tröttsamt men som jag absolut kan se förtjänsterna med. Manuset är inte skrivet exakt och många gånger ligger innehållet bortom orden. Det är ett sökande hela tiden, och kul att vara en del av.»

Parallellt med att få ut Vi bara lyder arbetar Fredrik Wenzel för att färdigställa en långfilm med arbetstiteln «Aaeterna», som han regisserar tillsammans med Jesper Kurlandsky på produktionsbolaget Fasad (som också gjort Vi bara lyder). Inspelningen startade för snart tre år sedan, Att döma av beskrivningarna av «Aaeterna» och av de bilder som presenterades på ett work in progress vid den norska filmfestivalen i Haugesund 2016, är det inget standardprojekt Wenzel och Kurlandsky gett sig i kast med.

«‹Aaeterna› är en musikalisk kontemplativ berättelse om vår samtid, utan dialog eller berättarröst. Vi är inte så intresserade av det ursprungsromantiska, att ställa moderniteten mot något odefinerat arkaiskt. Snarare vill vi låta oss förundras över det som blir till i varje enskilt ögonblick, att sträva efter barnets blick på tillvaron, förundran snarare än kritik.

aaeterna

Hur finansierar man en sådan film?

«Det är inte alldeles busenkelt, vilket jag kan tycka är lite märkligt eftersom filmer i den här traditionen har setts av så otroligt många människor. Koyaanisqatsi, Home, Baraka etc – filmer som drivs av musik och det visuella snarare än det traditionella narrativet.

Målet är att ha en färdig film under våren, då med sikte på någon av festivalerna i Cannes, Venedig eller Toronto.

Småstadens sköra uppväxtskildringar, modernare samhällskritik (genom Ruben Östlund och Roland Paulsen), en dokumentär om Broder Daniel, kontemplativ naturfilm – tycker du att det finns det en röd tråd i de filmer du arbetat med – som fotograf, manusförfattare och regissör?

«Nej, det kan jag inte påstå, i alla fall är det svårt att få syn på det själv. Samtidigt tycker jag att det finns nåt kokett i att inte titta på de filmer jag själv har gjort. Det borde vara min förbannade plikt att se vad jag producerat, vad jag tvingat andra människor att genomlida.»

Av Jon Asp 8 dec. 2017