Ur «Call me by your name» (UIP)

Bach svänger mest i filmvärlden

En av årets mest produktiva filmmusikkompositörer dog för snart 270 år sen. Musiken av Johann Sebastian Bach lever och får spridning via filmer och tv-serier. Tobias Rydén Sjöstrand undersöker den klassiska musikens roll i filmhistorien och varför just Bach fungerar så bra på film.



Idén att använda befintlig musik i stället för nyskriven filmmusik har aldrig varit en självklarhet i filmer. I amerikansk film är det fortfarande kutym att klippa till en tillfällig temp score, för att senare byta ut den mot specialskriven musik. Att likt en dj musiksätta med befintliga låtar är i stället något som associeras med en klick auteurer av typ Scorsese, Tarantino och Paul Thomas Anderson. Eller Kubrick som föredrog att utgå från de gamla mästarna: «Why use music which is less good when there is such a multitude of great orchestral music available from the past and from our own time?».

Den kompositör som verkar svänga mest i filmvärlden just nu är Johann Sebastian Bach (1685-1750). Bara i höst har vi hört barocktonsättarens musik i kritikerhyllade filmer som The square, The killing of a sacred deer och Call me by your name, till och med i Thor: Ragnarök. Och följer man tv-serier som Westworld, House of cards eller Stranger things så är chansen stor att man har stött på hans tongångar. Bredden i Bachs musik ger utrymme för många olika tillämpningar och tolkningar. Hans verkslista täcker allt från soloverk för orgel och cembalo, luta, violin och cello, kammarmusik och konserter, till en drös kantater, passioner, mässor och oratorier – ett musikaliskt smörgåsbord som alltid tycks rymma något för såväl Hollywood-mogulen som avantgardefilmaren.

Bachs mest kända stycke, orgelverket Toccata och fuga i d-moll, är det som dyker upp oftast i tidiga ljudfilmer. Skräckfilmer med Bela Lugosi och Boris Karloff har gjort att de inledande tonerna fortfarande väcker konnotationer till spindelnät och kråkslott. För den amerikaniserade tittaren är klassisk musik än i dag förknippad med filmskurkar och intellektuella psykopater. När Curd Jürgens Bond-skurk i Älskade spion (1977) släpper en person i hajvattnet sker det till tonerna av den på film också oerhört populära Air on a g string ur Orkestersvit nr. 3. Och vem minns inte Hannibal Lecters njutbara lyssnande till Goldbergvariationerna i När lammen tystnar (1991)? Myten om sambandet klassisk musik/ondska dementerades nyligen i en studie där det visade sig att de flesta psykopater föredrar hip hop. Kanske något att ha i åtanke för den som vill skriva framtidens fiktiva seriemördare.

lammen

Men vad är det med Bachs musik som talar till folk nästan 300 år efter sin tillkomst? Under sin levnadstid var Bach inte betraktad som märkvärdig eller nyskapande som tonsättare. Först när Felix Mendelssohn upptäckte honom under 1800-talets första hälft blev han en del av det kollektiva musikmedvetandet i västvärlden. Efter andra världskriget kom en andra Bach-revival. Katalogiseringen av hans samlade verk, Bach-Werke-Verzeichnis (BWV) publicerades 1950 och mängden av skivinspelningar bidrog till att tillgängliggöra hans musik. Snart var han den mest spelade klassiska kompositören i Europa. Bach blev en tröst i en förvirrad tid, i hans musik kunde människorna hitta den själ de hade förlorat under kriget.

På 1960-talet var Bach-boomen ett faktum. Glenn Gould hade med sina bästsäljande skivinspelningar gett Bach på piano en ny fräschör. En ny våg av musiker tog avstånd från det romantiska sättet att framföra barockmusik och började spela på tidsenliga instrument med stor framgång. Jazzmusiker hade sedan länge intresserat sig för hans teknik och artister som The Modern Jazz Quartet, Jacques Loussier och sånggruppen Swingle Singers kom med populära jazztolkningar parallellt med att även popmusikerna sneglade 200 år bakåt. Baroque pop blev en etablerad subgenre och även hos Beatles hittar man Bach-influenser, i bland annat In my life och ren sampling i All you need is love (från Invention nr. 8 i f-dur).

antoine

Bach var då hetare än någonsin. Det märktes även på vita duken. Hos den franska nya vågen i slutet av 50-talet var det övervägande klassiskt som gällde. Antoine Doinel, Jean-Pierre Léauds yngling i Truffauts De 400 slagen (1959), har i uppföljaren, kortfilmen Antoine och Collette (1962), förvandlats till en musikfantast som inleder dagen med att spela Bachs orkestersvit nr. 3. I Godards Till sista andetaget (1960) spisar protagonisterna en cellosvit, och när Léauds karaktär i Maskulin-feminin (1966) får en popskiva av sin flickvän klargör han att han föredrar Bachs «konsert i D».

Filmmusikkompositörerna snodde hämningslöst av Bach. Ward Swingles soundtrack till Lucio Fulcis Operation St. Peter’s (1967) bygger på upphottade variationer på «lilla fugan» i g-moll, och Ennio Morricone stal fraser ur såväl Toccata och fuga i d-moll till Sergio Leones För några få dollar mer (1965) och Matteuspassionen och koralpreludiet «Nun komm, der Heiden heiland» till Gillo Pontecorvos Queimada (1969). I USA blev Bach bruksvara i storfilmer som Love story (1970), Straw Dogs (1971), Slakthus 5 och Gudfadern (båda 1972).

I Sverige var det förstås Ingmar Bergman som mer än någon annan gjorde Bach på film till sitt signum. Många minns säkert Thommy Berggrens historia om sitt bakfulla möte med Bergman, då han fick erbjudande om en roll i Tystnaden 1963 och efter en blöt natt åkte taxi till SF för att läsa manuset, somnade på Bergmans kontor, vaknade, hann läsa «Bach» på första sidan och sista sidan, och på frågan om vad han tyckte om manuset endast fick fram just ett: «Bach...». Bergman blev euforisk, «Du säger Bach? Här har jag hittat en kille som förstår vad fan vi håller på med!».

På 60-talet tog regissören steget från den tidigare pliktskyldiga orkestermusiken, gärna skriven av SF:s huskompositör Erik Nordgren, till att nästan uteslutande använda sig av befintlig musik och, ja, föredragsvis av Bach. I sju av de tio filmer som Bergman regisserade på 60-talet förekommer Bachs musik. Efter arbetet med Nattvardsgästerna 1963 närde regissören till och med tankar på att ta ett sabbatsår för att lyssna igenom tonsättarens samlade verk.

Hos Bergman blir musiken inte sällan en tillfällig ro för karaktärerna i en kaotisk värld. I Persona (1966) exemplifieras det med adagiot ur Violinkonsert nr. 2 i e-dur, i Skammen (1968) med partita för cembalo nr. 3 i a-moll. I Tystnaden är det variation 25 ur Goldbergvariationerna som får Ingrid Thulins plågade Ester att för en stund släppa sin ångest. Men det är de mer strama solopartitorna för cello – som vi hör i till exempel Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Saraband  som karakteriserar Bergmans ljudspår mer än något annat. Det var också dessa som fick Bo Widerberg att raljera över sin nemesis i en artikel om filmmusik: «Ingmar Bergman minns jag filmmusikmässigt som en ensam cello: ångestskapande även där det nog inte var ångest han primärt ville frammana. Men vad kan man vänta sig av en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?».

tystnaden3

Widerbergs lösliga bildspråk gifte sig bättre med italienska barockkonserter. I debutfilmen Barnvagnen (1963) är det Vivaldi som skänker en verklighetsflykt i skivavdelningen på Malmö stadsbibliotek. Vad händer då om Vivaldi byts ut mot Bach? Kanske har vi svaret i Luca Guadagninos coming of age-romans Call me by your name. Den unge Elio spelar en sats ur den relativt okända Capriccio on the departure of a beloved brother på flygeln för den amerikanske studenten Oliver, inte bara i en utan tre olika tolkningar. Musiken fungerar som snillrik kommunikation i den gryende kärlekshistorien mellan de två unga männen, inte helt olikt den berömda Vivaldi-scenen med Thommy Berggren och Inger Taube i Barnvagnen.

Mer dramatiskt blir det i en annan av årets festivalfavoriter, The killing of a sacred deer, där regissören Giorgos Lanthimos använder den svulstiga inledningen till Johannespassionen som andlig förhöjning till slutscenen. Här finns ekon av såväl Pasolini som Buñuel, som båda använt Bachs sakrala musik som kontrast till en till synes gudlös verklighet. Med epitet som «den femte evangelisten» är det kanske inte märkligt att Bach tilltalar filmskapare (i regel män) som gillar att brottas med de andliga och existentiella frågorna. Tarkovskij använde Bach i Solaris (1972), Spegeln (1975) och Offret (1986). Lars von Trier lånade en koral till sin första studentfilm och har senare återkommit till Bach i Breaking the waves (1996) och Nymphomaniac (2013).

bennys video

I Michael Hanekes filmer har Bachs kyrkliga musik en hoppingivande roll i en annars kall samtid. I vad som brukar kallas för hans trilogi om «den mentala istiden i Österrike», med Den sjunde kontinenten (1989), Bennys video (1992) och 71 fragment (1994), har Haneke på ett högst medvetet sätt planterat citat ur Bach-koraler. Enligt honom själv fungerar de som metaforer för transcendens, erbjudanden som åskådaren antingen kan välja att ta till sig eller ignorera. I 71 fragment hör vi några sekunder av Jesu bleibet meine Freunde ur en radio innan studenten Max löper amok inne på en bank. Haneke vägrar att låta musiken manipulera tittaren och använder i stort sett aldrig icke-diegetisk musik i sina filmer.

Oavsett om det är för att förmedla en känsla av hemvist, stämningsfull bakgrundsmusik eller olustig kontrast till bilderna så är Bach en tillförlitlig källa till njutbar filmkonst, och fortsätter att vara det: I trailern till Paul Thomas Andersons Phantom thread, med svensk biopremiär i februari, kan vi höra preludium i ess-moll (BWV 853) ur Das Wohltemperierte Klavier citeras i Jonny Greenwoods suggestiva pianomusik. Och i takt med att fler och fler upptäcker barockmusiken på nytt lär förhoppningsvis fler filmskapare leta längre än till best of-spellistorna. Arian ur Goldbergvariationerna har vi hört till leda, medan de resterande 30 variationerna lyser med sin frånvaro i modern film. Och var är mästerverk som Musikalisches Opfer och Die Kunst der Fuge? Trots att Bach och filmbranschen kilat stadigt sedan ljudfilmens vagga finns det ännu mycket att utforska.

Av Tobias Rydén Sjöstrand 22 dec. 2017