Saoirse Ronan spelar huvudrollen i Greta Gerwigs regidebut «Lady bird» (UIP)

Filmarnas bästa filmer 2017

«Tillsammans utgör de ett vidsträckt galleri av landskap, teman, känslor och stilarter. Under ett år då filmen har förnedrats av Harvey Weinstein och hans likasinnade påminner dessa regissörer oss om vad filmen är förmögen till.»

Mark Cousins och fyra andra regissörer om höjdpunkter och besvikelser under 2017.

 



Maria Eriksson-Hecht

Årets bästa film:

Mother. Årets mest underskattade auteur-genre-film. Mångtydig och okonventionell.  En film som spränger filmiska gränser. Förstår verkligen inte dissandet av den.

Årets besvikelse:

Thelma. Årets mest överskattade auteur-genre-film. Joachim Trier är en mästerlig regissör – Nordens för mig mest spännande filmskapare. Men Thelma var tyvärr banal, övertydlig och konventionell. Förstår verkligen inte hypen av den.


Peter Birro

Årets bästa film:

Lady BirdRolig och djupt rörande «coming of age» historia som inte bara handlar om kärlek, vänskap och en fascinerande mor-dotter relation, utan också beskriver klasstillhörighet på ett subtilt och övertygande sätt. Fantastisk regidebut av Greta Gerwig – hennes manuskript är helt magnifikt.

Årets besvikelse: 

Att det inte blev Cary Fukunagas version av It som vi fick se. Tror att han hade gjort någonting helt enastående av Stephen Kings mästerliga roman. Han hade stora planer, ville göra boken i två filmer. I Variety förklarade han varför han hoppade av: «In the first movie, what I was trying to do was an elevated horror film with actual characters. They didn’t want any characters. They wanted archetypes and scares.» Och det var det vi fick. What a waste. Hade kunnat bli en ny The shining.


Sofia Norlin

Årets bästa film:

Barry Jenkins Moonlight är med sin sinnliga, sensuella värld mellan dröm och vakenhet, våldsam och vacker, och så känsligt berättad om kärlek. Sen väljer jag Jim Jarmuschs Paterson, som i all sin vardagliga enkelhet och feelgood, öppnar för oändliga inre rim av poetiska dimensioner och ljus mystik, på ett slags resa som är livet. Och unga åskådare älskar hunden, Marvin.

Årets besvikelse:

Ett slags cynisk våg i konstnärlig film, som jag hoppas ska följas av en mer medkännande blick på människan och världen, i all sin komplexitet.


Suzanne Osten

Årets bästa film:

Den utsökta Wild roses av den polska regissören Anna Jadowska grep mig estetiskt våldsamt och slog mig till marken i sin känslostyrka – och jag hade turen att sitta i juryn som gav henne Stockholm Impact Award, värt en miljon kronor. Och jag hoppas att hon nu, stärkt av stödet, kan starta sin nya film och utveckla sin konstnärliga integritet.

Årets besvikelse:

Den vanliga: avslag på sökta utvecklingspengar för egen del, ja, för alla oss som är för många för de få SFI-pengarna. Och min besvikelse över de upprepade försäkringarna om hur begåvad just jag är, osv. De filmer jag ser besviker mig inte. Få filmer är sina visioner. Det är dock ett mirakel ta sig fram till ett sånt komplicerat arbete som en färdig filmprodukt är och jag måste beundra varje verk som inte totalt missar målet. Den årliga besvikelsen handlar om att branschen på alla upprepade sätt inte förstår sig på hur utveckla kreativa processer och skapande på ett organiskt sätt. Så varje film är resultatet av den mekaniken, men några väldigt få lyckas inom denna ram, square, göra storverk. Varje regissör bör hitta sitt sätt. Den norske filmaren Triers besök i höst, med sin dramaturg, fotograf och producent talade intressant om hur vi kunde utveckla filmen för att få färre besvikelser.


Mark Cousins

Jag har sett flera utmärkta nya filmer i år, men eftersom jag särskilt tittat på äldre filmer regisserade av kvinnor är det följande tio som haft störst påverkan på mig:

  • The moon has risen (Kinuyo Tanaka, Japan, 1955)
  • The attached balloon (Binka Zhelyazkova, Bulgarien, 1967)
  • The asthenic syndrome (Kira Muratova, Ryssland, 1990)
  • Women of Ryazon (Olga Preobrazhenskaya, Sovjet, 1927)
  • Death is a caress (Edith Carlmar, Norge, 1949)
  • Mille soleils (Mati Diop, Frankrike/Senegal, 2013)
  • Something different (Vera Chytilova, Tjeckoslovakien, 1963)
  • Betongnatt (Pirjo Honkasalo, Finland, 2013)
  • Nattlek (Mai Zetterling, Sverige, 1966)
  • Tales (Rakhshan Banietemad, Iran, 2014)

Tillsammans utgör de ett vidsträckt galleri av landskap, teman, känslor och stilarter. Under ett år då filmen har förnedrats av Harvey Weinstein och hans likasinnade påminner dessa regissörer oss om vad filmen är förmögen till.

Av Maria Eriksson-Hecht, Peter Birro, Sofia Norlin, Suzanne Osten, Mark Cousins 22 dec. 2017