Disa Östrand under inspelningen av «Shop»

Jesper Klevenås om långfilmsdebuten «Shop»

«Det var inte så här jag hade tänkt mig att mitt filmskapande skulle se ut. Inte när jag började som ung och (naivt) fylld av visioner. Inte efter de framgångar och det erkännande som mitt arbetet som filmfotograf eller mina kortfilmer hade rönt.»

Jesper Klevenås repar mod i filmkylan och blickar framåt mot långfilmsdebuten.



Det är svinkallt. Min huvudrollsinnehavare Disa Östrand sitter i min gamla Skoda och försöker hålla värmen. Det är mellandagarna 2016 och vi ska just ta en av de första scenerna i min långfilm «Shop». Vi i det lilla teamet – i dag är vi tre personer – är bättre klädda, men Disa är ju i kostym. Så nu sitter hon och huttrar i min risiga bil, som står parkerad utanför en klädbutik för barn på Östermalm, medan jag och fotografen Shazi Özdemir tar ut bilden. Affären vi hade tänkt spela in vid hade plötsligt stängt ner och sent under gårdagskvällen hade jag åkt ner till city för att hitta en annan möjlig butik. Scenen vi ska spela in är en enkel bild där huvudkaraktären Linda, en svårt shoppingberoende ung mamma, stannar till utanför ett skyltfönster. Hon blir stående där, stirrandes på en exklusiv pälsjacka för barn. Skuldsatt, arbetslös och ensam har hon just insett att hon aldrig kommer att uppnå ett liv där hon kan köpa en sådan jacka till sin dotter.

jesper

Vi har inte bett någon om lov att spela in, inget tillstånd finns. Därför tvingas vi invänta den korta stunden mellan att butiken stänger och att skyltfönstrets belysning släcks. Vi har svårt att hitta bilden. Människor passerar, en cykel som stör bilden är fastlåst vid en lyktstolpe och julskyltningen i skyltfönstret vill vi inte ha med. Det är också stressande att inte ha tillstånd att spela in, när som helst kan någon komma och avbryta oss. Men vi har inte möjlighet att göra något åt det. Vi jobbar med en extremt låg budget, har inget stöd från SFI eller någon av de andra traditionella finansiärerna. Jag står nu där i kylan och svär för mig själv. Det var inte så här jag hade tänkt mig att mitt filmskapande skulle se ut. Inte när jag började som ung och (naivt) fylld av visioner. Inte efter de framgångar och det erkännande som mitt arbetet som filmfotograf eller mina kortfilmer hade rönt. Men efter att i år ha stångat mig blodig för att få till finansieringen av vad som var tänkt att bli min debutlångfilm «Som bröder» (det får nu bli min andra!) hade jag startat inspelningen av «Shop» utan att ens söka någon form av stöd. Med hjälp av mitt teams, mina skådespelares och teknikföretaget Light in a rooms stora generositet hade vi bara dragit igång. Nu stod jag där på Östermalm i mellandagarna (Vi har bara tillgång till tekniken när den inte hyrs ut till de som kan betala, vilket är självklart. Därav mellandagarna.) och frös. Och jag kan erkänna att jag var bitter. Hade jag inte bevisat tillräckligt med mina kortfilmer? Visst kan jag själv stå ut, men framför allt vill jag ju betala mina medarbetare som också står där och fryser. Men så hittar vi en bild. Den känns verkligt bra! Om bara några minuter stänger butiken och vi måste sätta igång.

alex

Jag ber Disa göra sig klar. Teamet är beredda, alla är på plats. Vi får vänta in en bil som passerar, några människor som går förbi. Så får vi en lucka, och vi kör. Det funkar ganska bra, och vi kör igen. Då händer det. Disa levererar en total närvaro, och jag är helt och hållet inne i min films värld. Plötsligt står den unga mamman som berättelsen kretsar kring där. Med all sin smärta, utsatthet, ensamhet. Jag glömmer helt hur kallt det är, hur tuffa förutsättningarna är och hur svårt det varit att faktiskt få till en enda inspelningsdag. Irritationen, frustrationen och bitterheten rinner av mig. Jag minns och förstår varför jag gör film. En lidande shoppingberoende mamma kommer till liv. Hon berör mig oerhört starkt och hennes öde berättar om något jag vill ska berättas om. Vi tar flera gånger, tätare och vidare bilder. Bestämmer oss för att köra en variant i slow motion, 50 bilder i sekunden. Vi kan känna oss för och prova oss fram, eftersom vi är så få och vi alla är så dedikerade till filmen vi gör, till människorna det handlar om. Eftersom vi inte har något annat än vår egen ambition och vår egen ork att anpassa oss till. Vi är helt enkelt fria att göra den film vi vill på det sätt vi vill att den ska göras. Så släcks belysningen i skyltfönstret, vi måste sluta. Men vi känner oss nöjda, det blev bra! Vi packar in oss själva och utrustningen i min bil och åker därifrån.

På kvällen tankar jag in materialet i datorn. Jag lägger på Philippe Boix-Vives fantastiska musik. Det visar sig att det är bilderna vi tog i slow motion som är de verkligt starka, man känner varje nyans i Disas minimalistiska och organiska spel. Bitterheten och frustrationen är helt borta nu. Jag minns att jag ju faktiskt inte ens har sökt stöd från Filminstitutet eller någon annanstans, utan valt att börja arbeta på det här sättet. Det har gett mig själv, team och skådespelare möjligheten att undersöka och prova oss fram tills vi hittar den personliga och drabbande film vi alla brinner så starkt för att göra. Kvar står min tacksamhetsskuld till dem som arbetar och lånar ut teknik till projektet utan att veta om de någonsin kommer att få betalt. Men hittills har jag inte ens velat – eller kanske vågat - söka några stöd. Mina tidigare erfarenheter av hur otroligt motigt det är att som debutant få sitt projekt finansierat – i synnerhet om man vill göra drama kring allvarliga ämnen – har avskräckt mig. Den oerhört långdragna processen har tidigare helt dödat min kreativitet. Naturligtvis förstår jag att konkurrensen är otrolig hård, många mycket begåvade filmare står i kö med spännande projekt. Men den här gången har vi spelat in stora delar av filmen. Det vi gjort känns oerhört starkt och vi kommer att söka stöd för att färdigställa filmen. Oavsett om vi får det eller inte kommer filmen att bli färdig. Vi har inte bett någon om lov att göra filmen utan själva tagit makten över vårt produktionsbeslut.

bakom

Det ryktas nu att det, i och med att det nya filmavtalet träder i kraft, kommer bli lättare för debutanter att få produktionsstöd. Jag hoppas det, för debutanterna behövs. Det är ofta de som gör de mest drabbande, omskakande och nyskapande filmerna. På 2010-talet har sex av sju guldbaggar för bästa film gått till debutanter. Det borde väl säga något? Jag hoppas också att möjligheten att arbeta på ett mer personligt, ibland mer tidskrävande, sätt underlättas. För det är på det viset vi får fram de mest personliga filmerna, som verkligen kan nå och beröra människor. Som kan reflektera över vår samtid. Som gärna får underhålla, men som inte i första hand spekulerar i vad som man tror går hem hos den stora publiken. Trots allt är det ju så, om vi ska vara ärliga, att vi som gör film i Sverige med väldigt få undantag tillverkar en produkt som går att sälja med vinst på en kapitalistisk marknad. Kanske är det just därför av större vikt att eftersträva andra värden, sådana som inte går att mäta med materiella verktyg. Kanske är det rent av en nödvändighet om vi vill behålla ett statligt finansierat stödsystem. För mig är det självklart att söka sådana värden. Jag vill beröra människor på djupet, både emotionellt och intellektuellt. Få dem att både känna, tänka och reflektera över sina egna och andras liv. Över sin omvärld och sin samtid. Och kanske, kanske förändra någon människas liv. Göra någons liv bättre. Om en film lyckas med det, att göra en människa lyckligare, friskare, klokare, mer tolerant, hur mäter vi värdet av det? Dessa tankar står för mig inte på något vis i kontrast till att göra en film som når sin publik. Tvärt om tror jag att människor vill bli berörda, omruskade och utmanade. Allt annat är att underskatta både publiken och filmens kraft.

Av Jesper Klevenås 22 dec. 2017