Kvalitet på undantag

I takt med att filmvärldens mäktiga blir allt mäktigare: var kommer den konstnärligt utmanande filmen att visas i framtiden?

POV:s Jon Asp ser filmer som stretar emot, men konstaterar att 2017 års kvalitet ändå är satt på undantag.



I förra veckan stod det klart att Disney köper Fox. Makten och innehållet i filmvärlden konsolideras ytterligare – en utveckling som kommer fortsätta. Disneys ambition är knappast att förvalta Fox kvalitetsstudio Searchlight, utan att utöka sin katalog för att starta sin egen streamingtjänst, tänkt att ta upp konkurrensen med Netflix.

Om metoo-rörelsen, utlöst efter avslöjanden om producenten Harvey Weinstein, strukturellt sett är årets filmhändelse, så är frågan i förlängningen huruvida filmens maktkoncentration kommer tillåta ett mer jämlikt arbetsklimat att också ta ut sin rätt i praktiken – det vill säga innan alla biografer ägs av kinesiska riskkapitalister och allt innehåll av multinationella telekom-monopolister? Dessa aktörer kommer möjligen välkomna bättre arbetsvillkor, på papperet, men det är inte troligt att de kommer prioritera ett jämnare utbud, lika litet som Hollywood gjort det under det senaste seklet. Hur ska förbättringarna, som förhoppningsvis kommer av årets resning, kunna synliggöras så länge våra dagliga flöden, skärmar och offentliga utrymmen fylls med den senaste receptbelagda underhållningskuren? (Är det så konstigt att filmen straffskattas med 25 procent?) I det avseendet: vad är det för maktordning (och kvinnosyn) som vi indirekt stödjer när vi gång efter annan väljer Netflix och SF bio före mindre aktörer, algoritmer före auteurer, det automatiska före det aktiva?

I veckan sammanställde branschmagasinet Screen nordiska biosiffror från 2017. Hollywood-dominansen är, förstås, fortsatt förhärskande. Men det finns några ljuspunkter: på Island, med rekordhögt antal biobesök per capita i världen, toppas listan av två inhemska filmer (och en rejält ökad marknadsandel) medan Finland har hela tre filmer på listan, inklusive ettan Okänd soldat. I Sverige är den amerikanska dominansen som starkast, med samtliga filmer på topp-tio (även om Solsidan nu tagit sig in på listan).

okänd soldat

Samtidigt på gräsrotsnivå i förra veckan lanserades på hemmaplan ett alternativ till landets ledande biografkedjor. På bio.se har över hundra oberoende biografer, efter ett initiativ av Biografcentralen, anslutit sig för att publiken runtom i landet lättare ska hitta till salongerna och specifika filmer. Upplägget bygger i hög grad på aktiva val, och går redan där emot gängse konsumtionsmönster. «Det är inte sunt när endast en sajt och en kedja har den ställning som den har i dag», kommenterade verksamhetsledaren Jens Lanestrand i en intervju med POV förra veckan. Blott en översikt av den svenska biorepertoaren – eller biostatistiken – är annars som att beskåda ett samhälle präglat av klyftor och utslagning. Inte för att de fåtal utvalda egentligen är överlägsna alla andra, utan för att den kortsiktigt verkande biokapitalismen tillåtits slå ut i full blom. Enligt säkerställd företagsekonomi, beställd av bolagsstyrelser världen över, maximeras vinsten genom att utbudet koncentreras. Således: allt fler salonger till allt färre titlar, allt mer exponering på de redan välbeställda.

Ändå kommer det filmer som faktiskt gör uppror, i liten eller större skala, mot denna cyniska bokslutsexercis, och bildar ett eget «lex». Kanske finns det anledning att tro att inte ens den breda biopubliken längre nöjer sig med vilken billigt förpackad geschäft som helst; kanske har streamingutbudet, förmodat med en högre lägstanivå än biofilmens, bidragit till en viss förkovran. Bara i år har vi flera biofilmer som yrkar på lex-faktor: Sameblod, med nästan 180 000 besökare trots att första spelveckan skedde nästan uteslutande utanför de stora kedjorna; småskaliga bygdedramat Jordgubbslandet med 15 000 besökare sommartid efter bara en tiondel av det första veckan; och senast det finska krigsdramat Okänd soldat, som efter drygt 10 000 besökare första veckan med bättre sättning veckan därpå sågs av nästan 20 000 (trots jubileumsyra och rekordsiffror i Finland vaknade SF bio sent).

jordgubb

Detta är, märk väl, att betrakta som «minoritetsfilmer» på en svensk biomarknad, vilket visar att den nischade filmen, med berättardriv och ett starkt patos, alltjämt har en publik. Frågan är var de konstnärligt mer utmanande filmerna kommer att visas i framtiden? Vart ska den mer alternativa kvalitetsfilmen, den som inte publik- eller kritikerhyllats på Sundance, ta vägen? På små och stora filmfestivaler fortsättningsvis (men inte nödvändigtvis), kanske några varumärkesbyggande titlar i Netflix, mer osäkert på biograferna.

Försummelsen av världsfilmen illustreras väl av en svensk branschföreteelse: guldbaggen för bästa utländska film, vars låga status sjunker ytterligare i år. Av ett par hundra utländska titlar med svensk biopremiär (det vanliga urvalet) är endast ett trettiotal uppe för räkning (två och en halv av dem är regisserade av kvinnor; andel värdig tävlingen i Cannes). Eftersom Biografägarförbundet, upprört över den höjda biomomsen, håller igen inte bara med biostatistiken utan också med frikorten till guldbaggens juryer, får varje distributör numera nominera tre av sina filmer (för att delegaterna ska kunna se alla filmer).

paterson

Detta har till exempel gjort att två rumänska klassfilmer, Prövningen och Sieranevada, inte går att rösta på. Samma sak gäller för finska Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv, eftersom Folkets bio valt tre andra likaså kritikerhyllade titlar; eller Mysteriet i Slack Bay, då Njutafilms nominerat andra. Värst «drabbat» är möjligen Scanbox, som med sina val på Lanthimos, Farhadi och Woody Allen håller Paterson, Jackie och Inte hela världen? utom tävlan. Vissa distributörer har inte nominerat alls, varför filmer som Frantz, Good time och Neruda aldrig varit uppe till bedömning (redan här tio titlar som skulle kunna utgöra sin egen topplista).

Oavsett var kommunikationen brustit: branschens interna omständigheter speglar världens samlade kvalitetsfilm satt på undantag. Kanske är det inte så konstigt att många av de främsta filmerna från 2017 – se POV:s listor i detta nummer – ännu saknar svensk distribution.

Av Jon Asp 22 dec. 2017