Rumänsk film efter vågen

I Rumänien är den omtalade nya vågen slut och filmlandskapet har blivit mer mångsidigt – men inte mindre politiskt. POV har pratat med regissören Radu Jude om att kritisera samtiden med historisk film, samt undersökt hur nya vågen uppstod och ebbade ut. 



Det är novembereftermiddag i Bukarest. Radu Jude äter kyckling med potatis och pratar om sin senaste film The dead nation (2017). Den 40-årige regissören refererar oftare till författare och filosofer (W.G. Sebald, James Joyce, Walter Benjamin) än till filmskapare, och The dead nation är en collagefilm som väver samman text med fotografi och musik. Det var på 1990-talet som Radu Jude började intressera sig för mellankrigstiden i Rumänien. «Jag kom över mer information rörande antisemitism och våldet som begicks på den tiden under rumänsk administration.»

I The dead nation visas fotografier av Costică Axinte i ett effektfullt, långsamt bildspel. De togs under åren 1937-1946 och skildrar människor i sin vardagsmiljö eller i en fotostudio i byn Slobozia. «Jag upptäckte att den här fotosamlingen också är full av saker som bilderna inte visar. Bilderna gömmer en annan berättelse. Så fick jag idén om att göra filmen – jag sätter bilderna i kontext med nedtystade saker från den perioden», säger Radu Jude.  Till fotografierna hörs en uppläsning av den judiske författaren och läkaren Emil Dorians dagbok från samma år. Dagboken berättar om ett liv under hot av utbredd och institutionaliserad antisemitism, som trappas upp till Förintelsen. I Rumänien tonar man ofta ned, eller pratar inte alls om, landets delaktighet i förintelsen.

Det är inte första gången Radu Jude gör film om nedtystade delar av det rumänska förflutna. Han fick internationellt genomslag med Aferim! (2015), en film som bland annat handlar om det romska slaveriet och är gjord i western-stil. För sin regi belönades han med silverbjörnen i Berlin. Efter Aferim! gjorde Radu Jude Scarred hearts (2016), en spelfilm med liknande teman som The dead nation.

radu-jude

Men historiska genrefilmer som Radu Judes är inte rumänskt drama såsom vi blivit vana att se det, i alla fall inte inom den internationellt hypade «rumänska nya vågen». Begreppet syftar till de filmer som började göra Rumänien känt som en en exceptionellt framstående filmnation för drygt tio år sedan, med regissörerna Cristian Mungiu, Radu Muntean och Cristi Puiu som huvudprofiler.

Dagen innan intervjun med Radu Jude träffar jag Raluca Durbacă på ett kvällsöppet fik. Hon är filmskribent och jobbar på ett produktionsbolag. Hon berättar hur det såg ut i filmindustrin i Rumänien innan 1989 när diktatorn Nicolae Ceaușescu störtades.

«Före 1989 ägdes all filmproduktion av staten och alla som arbetade inom film var statsanställda. Om man gjorde film som föll inom statens tycke, så hade man också jobb», säger Raluca Durbacă och häller mjölk i sin koffeinfria espresso.

raluca

Hon nämner Lucian Pintilie som exempel på en regissör som verkade inom Rumänien under början av kommunisttiden. Han flyttade utomlands när hans verk förbjöds. Raluca Durbacă förklarar att censuren fortsatte att göra avtryck även efter att den upphört, i och med att det då uppstod ett slags vilsenhet:

«Då fanns det inte längre en tydlig instans som sa vad som uppskattades och inte. Det blev för mycket av vissa tidigare förbjudna saker, till exempel sexuellt våld.»

Den statliga finansieringen minskade också drastiskt på 1990-talet. Filmproduktionen sjönk. «År 2000 producerades inte en enda långfilm i landet. Inte en enda!», säger Raluca Durbacă. Det är häpnadsväckande fakta för den som mest tagit del av helomvändningen som följde. Startskottet skedde med Cristi Puius Herr Lazarescus död (2005), en dramakomedi om en ensam, sjuk man som väntar på en ambulans som först inte kommer, och sedan skickar runt honom mellan olika sjukhus då han inte får hjälp någonstans.

lazarescu

Filmen vann Un certain regard i Cannes och banade väg för en rad andra regissörer, som Cristian Mungiu, vars 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007) vann guldpalmen för bästa film följt av Bortom bergen (2012) för bästa manus. Radu Muntean slog igenom med Pappret skall vara blått 2006, samma år som Corneliu Porumboius 12:08 öster om Bukarest fick pris för bästa regidebut i Cannes. Där fick även hans nästa film Polis, adjektiv (2009) stor uppmärksamhet. Calin Peter Netzers Cornelias kärlek (2013) tilldelades guldbjörnen. Luminita Gheorghiu briljerade i huvudrollen, en skådespelare som syns i flera av nya vågen-filmerna.

Framgångarna fick staten att betala ut mer filmstöd och uppgången kom att kallas rumänska nya vågen. Kännetecknande för vågen är socialrealistiska teman och minimalistisk estetik. Scenerna är långa, klippen är få. De flesta filmerna utspelar sig före 1989. Vanliga teman är individens maktlösa situation i en totalitär stat, misstänksamhetskulturen som ett övervakningssamhälle skapar, hur stat och strukturer sipprar in även i de mest intima relationer. Ibland slår hopplösheten över i komik, som i Herr Lazarescus död.

Rumänska nya vågen har visserligen varit ett tacksamt varumärke för att marknadsföra landets filmer på den internationella marknaden. Det har också skapat en viss typ av förväntningar på vad rumänsk film är. Cristi Puiu har flera gånger sagt att nya vågen inte finns, att begreppet är ett påhitt av journalister. På fiket säger Raluca Durbacă att den ebbat. «Nya vågen höll på fram tills för fyra, fem år sedan, tänker jag. Nu går alla mer i sin egen riktning, utforskar olika stilar.”

Ändå skriver internationell media fortfarande ofta om nya vågen, och visst har senare verk som Puius Sieranevada (2016), Munteans One floor below (2015) och Mungius Prövningen (2016) fortfarande mycket av vågens estetik och tematik i sig. Nytt är att alla dessa filmer handlar om urban medelklass och utspelar sig i nutid, och inte under Ceaușescus styre. Kanske beror det på den akuta situationen i rumänska politiken de senaste åren, med hundratusentals på gatorna i demonstrationer mot korruptions. Situationen i dag och framtidsutsikterna ter sig minst lika angelägna som att utreda som vad som skett.

prövningen

Raluca Durbacă påpekar att filmlandskapet på vissa sätt fortfarande är väldigt likformigt. Till exempel behövs det fler filmer om och av kvinnor, om landsbygden och om andra samhällsklasser än medelklassen. Men det finns regissörer som arbetar helt utanför nya vågens ramar. En av dem med störst genomslag är Radu Jude. «Han går helt sin egen väg, är verkligen den som undersöker något helt annat», säger Raluca Durbacă.

Radu Jude tar med sig sin cola ut på innergården och tänder en cigg i duggregnet, där vi fortsätter prata. Hans senaste tre filmer med historiska teman är inte mindre samtidskommenterande än de rumänska filmer som utspelar sig i nutid. «Ibland blir en historisk händelse lättare att förstå när det finns något i nutiden att koppla det till», säger han. Men för en svensk publik kan det vara svårt att hänga med i referenserna eller förstå hur kontroversiella filmerna är inom Rumänien. Aferim! bröt inte bara med nya vågen-estetiken, utan även med den rådande patriotiska historieskrivningen. Romer var slavar i Rumänien från 1300-talet fram till 1860-talet. Den mycket inflytelserika rumänsk-ortodoxa kyrkan har aldrig bett om ursäkt för sin delaktighet i detta våld. Slaveriet nämns inte heller i skolundervisningen som annat än en «fångenskap». «Det är en medveten idé, att hitta något i det förflutna som är relevant i dag. För varför annars göra en film om det förflutna. Det vore bara dekoration, det vore inte intressant för mig», säger Radu Jude.

Scarred hearts är en estetiserad periodfilm och tolkning av den rumänske författaren Max Blechers roman med samma namn. Blecher dog 1938, liksom huvudpersonen i filmen, en ung judisk man som vårdas på ett sanatorium vid Svarta havet. I Rumänien är sjukvården i dag en av huvudarenorna för den stora debatten kring korruption. Publiken förstår att Edmund kommer dö, men inte hur, för sjukdomen eskalerar i takt med att de antisemitiska övergreppen i samhället runt omkring ökar. Filmen refererar även till branden på nattklubben Colectiv år 2015, en tragedi som ledde till demonstrationer som avsatte den dåvarande regeringen.

scarred hearts

«Ja, Scarred hearts är gjord med stark lokal koppling. I det ingår så klart vissa risker – alla kanske inte fattar alla referenser», säger Radu Jude, men kommer fram till att all konst är skapad i en kultur och kan tolkas både inifrån sin kontext eller utifrån. De flesta bra verk står sig ur båda perspektiven.

Radu Jude har redan spelat in nästa film och håller på med efterarbetet. Liksom hans föregående filmer arbetar den med speglingar mellan samtiden och historien, men den problematiserar också just det greppet. «När jag läste att rumäner massakrerade tusentals judar under en enda natt så kände jag att jag behövde veta mer om det», säger regissören. Han syftar på massakern i Odessa i oktober 1941, då mellan 25 000 och 34 000 judar mördades. Odessa kontrollerades vid den tiden av Rumänien. «Så jag läste på och försökte förstå hur jag kunde visa det i en film. Men det är omöjligt, tror jag, att rakt av göra film om en massaker, det går bara inte. Så jag hittade ett sätt att göra det på som tar sig an ämnet liksom från sidan. Filmen utspelar sig nu, här i Bukarest. Huvudkaraktären är en ung teaterregissör som försöker sätta upp en pjäs som handlar om massakern och hon blir ifrågasatt.»

Filmen beräknas ha premiär någon gång under 2018. För den som vill se en ny rumänsk film innan dess frågar jag Raluca Dubracă om rekommendationer. Den första hon kommer att tänka på är Soldații, Poveste din Ferentari (Soldater. Berättelser från Ferentari, 2017) av Ivana Mladenovic. «Den är helt fantastisk, och något helt annorlunda», säger hon.

Nästa generations filmskapare talar för att det är ett skifte på gång i rumänsk film. Under 2017 kom kortfilmerna Chers amis av Valeriu Andruța, en teatralisk, rapp komedi som utspelar sig i ett personalrum i Moldavien, samt António and Catarina av Cristina Hanes, ett porträtt av en äldre portugisisk man, som ifrågasätter vad som är subjekt och objekt i en inspelningssituation. Helt olikt nya vågen, och helt olikt Radu Jude.

Raluca Dubracă säger: «Så ser filmlandskapet här ut nu, alla gör sin grej, vi har fler färger på paletten.»

Av Rebecka Bülow 22 dec. 2017