Tre decennier med Claire Denis

Bioaktuell med kritikerhyllade romantiska dramat «Let the sunshine in», nästa år med sci-fi-äventyret «High life» med Robert Pattinson. POV:s Jon Asp minns tio outplångliga filmer av Claire Denis, från debuten «Chocolat» till «Svinen».



Efter tre decennier av egensinniga filmer står outsidern Claire Denis ovanligt mycket i rampljuset. Hennes senaste film Let the sunshine in, en självklar höjdpunkt från Cannes i våras då den invigde utmanande sidosektionen Quinzaine des réalisateurs, får svensk biopremiär på juldagen, ett romantiskt drama med Juliette Binoche som också är en av årets främsta filmer. Nyligen avslutade regissören inspelningen av sin nästa film, High life, ett för regissören ovanligt projekt: stor budget, hög prestige och profilstarka namn. Zadie Smith har hjälpt till med manus och Robert Pattinson spelar huvudrollen i detta sci-fi-äventyr om en pappa och en dotter som försöker överleva i yttre rymden.

sunshine

Claire Denis har haft idén sedan 2000-talets början. Först var Vincent Gallo tänkt för huvudrollen, senare skrev hon på manus med Philip Seymour Hoffman i åtanke, när denne dog 2014 kom Robert Pattinson på tapeten. För ung, tyckte Denis, men Pattinson, som efter «Twilight»-serien går från klarhet till klarhet med filmvärldens unga och gamla auteurer, lyckades övertyga henne. Filmen beräknas få premiär nästa år.

Av Denis förväntar vi oss annars mindre produktioner, med hennes trogna stall av medarbetare. Fransyskans ovilja att följa moderiktningar och i stället vara sin vision trogen har delvis begränsat spridningen av hennes filmer. Trots att hon är en av filmvärldens i dag högst hållna auteurer har till exempel bara en handfull av hennes cirka femton långfilmer fått svensk premiär. 

POV listar här tio höjdpunkter – det finns fler – ur fransyskans oavlåtligt rika arbete.

1) Beau travail (1999)

Med inspiration från regissörens kanske mest ansedda film, om franska legosoldater i Djibouti, skulle man kunna dubba Claire Denis samlade persongalleri under tre decenniers filmskapande som en alldeles egen främlingslegion. I en känsla av indolens och identitetsförlust framhärdar Denis hjältar och antihjältar utan förtöjning och utan riktning, främmande för andra men ännu mer för sig själva. Kanske är filmen mest känd för sin förlösande scen där den oförliknelige Denis Lavant intar dansgolvet till 90-talshitten «The rhythm of the night» (ett sant katharsiskt nummer som minner om samme skådespelares koreografiska prestation i Leos Carax Ont blod tio år tidigare, då till Bowies «Modern love» och helt annorlunda). Men scenens storhet vilar på hela vägen dit, filmens associativa uppbyggnad, bortom det linjära. Denis närmast regelmässiga inkräktare är här en ung, föräldralös soldat (Grégoire Colin) som vinner överstens uppmärksamhet, vilket får den tidigare gunstlingen Galoup – Lavant just – att gå i taket. Med svartsjuka, nostalgi och bitterhet återger Galoup i uppbruten, känslosam voice-over ett homoerotiskt paradis som krossas. Denis arv till Godard betonas genom Bruno Forestier, översten som hämtats från Den lille soldaten (1963). Hos Denis har denne rollkaraktär, spelad i båda filmerna av Michel Subor, vuxit upp till orubblig auktoritet som uppgraderat bristen på ideal till dygd. Filmen, ett av senare decenniers absoluta mästerverk, fick aldrig svensk premiär.

beau

2) Vendredi soir (2002)

Claire Denis egen In the mood for love, om en kvinna och en man som tillbringar en natt – en fredagskväll – omfamnade i Paris. En tunnelbanestrejk har utlöst trafikkaos och en radioröst uppmanar bilister att inte neka frusna liftare skjuts. Efter att ha avvisat en man öppnar Laure (Valérie Lemercier) dörren för Jean (Vincent Lindon), som tycks desto mer van vid undantagstillstånd. På frågan var han vill bli avsläppt lägger han över beslutet på henne, symptomatiskt för Denis riktningslösa karaktärer. Bortom klassiskt komprimerad filmtid skapar hon sin egen tidsrymd. Elliptiskt och fragmentariskt, med stop-motion och fast-motion, frammanas karaktärernas upplevda verklighet, komplett med kvinnans ångestfyllda visioner av familjekonvenans. Som sådan är Laure också väsentligen förbunden med Juliette Binoches huvudperson i regissörens bioaktuella Let the sunshine in.

3) White material (2009)

Om Vendredi soir är en av Denis mest förbisedda filmer så är White material en av de mest sedda. Hemsökt av sin barndoms Afrika återvänder regissörens än en gång till denna kontinent, till en namnlös, före detta fransk koloni där Isabelle Hupperts Maria kämpar för att hålla liv i familjens kaffeplantager medan inbördeskrig hotar och kampen mellan regeringsstyrkor och rebellgrupper gör tillvaron osäker. Den fördomsfria huvudpersonen omges av en familj i upplösningstillstånd, en lemlästad upprorsman och en ung armé som inte väjer i jakten på de vitas dyrbara ägodelar. Maria är obeveklig i sin strävan, lika döv för de upptrappade hoten som för de flyende franska truppernas order om evakuering, lika fast övertygad att inte ge upp sina egendomar. Hennes sökande blir en resa in i mörkrets hjärta, inte utan likheter med Conrads välkända roman. Huppert gör en av sina många oförglömliga tolkningar i en film där storartade författaren Marie Ndiaye bidrog med manus.

white

4) Chocolat (1988)

Innan Claire Denis debuterade med Chocolat, mer än femton år efter att hon gick ut filmskolan L’Idhec i Paris (nuvarande La Femis), hann hon vara regiassistent till bland andra Wim Wenders (Paris, Texas; Himmel över Berlin) och Jim Jarmusch (Down by law), samt – mer av kuriöst värde – även verka som fransk rollsättare till Tarkovskijs Offret. En hyfsad skolning, på papperet i alla fall, och den semibiografiska förstafilmen levde också upp till förväntningarna. Chocolat skildrar regissörens uppväxt i 1950-talets Kamerun, där en vit flicka ofrivilligt förkovras i rasbetingade maktstrukturer, med herrskap och tjänstefolk, även om kolonialtiden går mot sitt slut. Koncentration och klarhet lika mycket som sinnlighet och sensualitet utmärker en brådmogen debut av en regissör som redan hade fyllt 40.

5) Svinen (2013)

En av Cannes största upplevelser 2013 ägde, som allt oftare numera, rum i en av sidosektionerna, då i Un certain regard, dit Claire Denis var förpassad (hon har aldrig varit en Cannes-favorit, vilket möjligen bidragit till att hennes filmer inte fått den spridning de förtjänat). Bland flera kandidater är Svinen en av regissörens allra mörkaste filmer, med prostitution och grova övergrepp i centrum. Trots all kvinnlig underkastelse mot fonden av ekonomisk manipulation är det ändå Vincent Lindons skeppare Marco som främst objektifieras, han som i havsexilen brutit med det förflutna men som tvingas hem för att bringa reda i en familjesoppa av självmord och sexuell ohälsa. I jämförelse med de övrigas brott är hans milt – i det att han låter lusten skena – men inte desto mindre utslagsgivande. Tindersticks musik, som byggt stämningar i merparten av Denis filmer, var här särskilt minnesvärd.

svinen

6) 35 rhums (2009)

Utanför Frankrike en av Claire Denis mest hyllade filmer, och en oförglömlig skildring mellan en far av antillianskt ursprung och hans dotter i den parisiska förorten. Alex Descas (pappan), en av regissörens trogna skådespelare, syns även i Denis senaste film Let the sunshine in; Mati Diop (dottern) blev senare också regissör, vilket tycks planenligt för Denis som länge haft för vana att rollsätta regissörer i sina filmer (Xavier Beauvois, Jacques Nolot, m fl).

7) US go home (1994)

Tv-film regisserad för Arte i en serie om nio filmer på temat adolscens (Chantal Akerman, Olivier Assayas, André Téchiné gjorde några av de övriga). Denis självbiografiska bidrag föregår syskonkärleken i Nenette och Boni några år senare. Tonåriga Martine bor i ett HLM-kvarter och kämpar för att bli av med oskulden. Intill ligger en amerikansk militärbas. Tidigt i filmen överser hon broderns dansnummer till Eric Burdons och The Animals «Hey gyp», en minnesvärd scen som sätter tonen för en relation som utvecklas först i kontakt med andra. Sent på väg hem från en fest stöter de in i Vincent Gallos amerikanske officer. Författaren och tidigare Godard-musan Anne Wiazemsky skrev manus tillsammans med Denis i en film med mer musik än dialog.

us

8) Nenette och Boni (1996)

En av Claire Denis mest tillgängliga filmer – om än mörk både i premiss och undertext – vann guldleoparden i Locarno 1996 och fick premiär i Sverige tre år senare (för övrigt undertecknads första bekantskap med regissören). Efter US go home återförenades Grégoire Colin och Alice Houri som filmens syskonpar som åter tvingas konstatera att de gillar varandra mer än de vill erkänna. Boni är 19 år och försörjer sig efter moderns död som pizzabagare i Marseilles hamn- och arbetarkvarter, dagdrömmer om Valeria Bruni-Tedeschis bagarhustru (mannen spelas av Vincent Gallo) när systern Nenette, 15, plötsligt dyker upp efter att ha flytt från internatskola. Ännu en Denis-film berättad genom stämningar, som här vackert förhöjer syskonens tysta förståelse.

9) Jag är inte sömnig (1994)

En transvestit med rötter på Martinique rånmördar äldre kvinnor i 1980-talets Paris i denna Céline­-besjälade nattvandring. Regissören rekonstruerade ett fait divers (tidningsnotis) men i stället för att söka förstå huvudpersonens dåd riktade Denis kameran mot närmiljön, mot brodern som trött på vardagsrasism drömmer om att återvända till hemlandet, mot en nyanländ litauiska som söker skådespelarjobb på minimal franska och mot andra hemsökta existenser. Gärningsmannen själv skildras varken sympatiskt eller osympatiskt. I stället ligger fokus på hur han rör sig i parisnatten – hur han missbrukar, älskar och frammanar begär i klubbvärlden.

sommeil

10) Trouble every day (2001)

Något av regissörens film maudit – med betoning på provokativ counter-cinema – som ömsom imponerade på ömsom bara provocerade publik och kritiker. Filmen inleds i ett vykortsvackert Paris där ett amerikanskt par på smekmånad spårar ur i okontrollerbar libido med vampyrlika förtecken, utlöst av ett misslyckat läkarexperiment i Franska Guyana. Vincent Gallo och Béatrice Dalle – två av regissörens favoritaktörer – kämpar förgäves för att hålla tillbaka sina lustar. På några ögonblick slår det erotiska om till ren utsatthet, och (o)möjligheten till kroppslig beröring betonas. Som få auteurer utforskade Denis genrens värld (tidigt), men utan att förlora sin särpräglade röst.

Av Jon Asp 22 dec. 2017