Glättig komedi om Ted Gärdestad

Adam Pålsson som Ted Gärdestad (Nordisk Film)

Glättig komedi om Ted Gärdestad

«Länge framställs Gärdestad som aningslös, fluffig flickfavorit och flickjägare som hellre än sin själ blottade bringan.»

Jon Asp ser en musikikon reduceras till enfaldig folkparkshjälte i Hannes Holms slappa biopic.



Svensk film fortsätter beta av sentida nationalhjältar. I höstas Björn Borg, nu en annan försigkommen 56:a – Ted Gärdestad. Och just där inleds Ted – för kärlekens skull, i 1972 års faktiska SM-final mellan två av landets mest lovande tennisjuniorer (tillika vänner av banan). Filmen håller Gärdestad som ett lika stort löfte som Borg, men med alltför många spirande melodier i «högtalaren» får Sollentuna-sonen se sig ohjälpligt distraherad och därefter besegrad av Södertäljes svårforcerade garageportsprodukt.

Om Solsidan var en förhållandevis sevärd komedi, bland många misslyckade provinsiella genreprövningar från förra året, så inleds 2018 med ännu ett lågvattenmärke (också detta med flera av Filminstitutets kvalitetsmärkta miljoner). Ett drama på papperet förvisso, men som färdig film med mer drift och situationskomik än förväntat. I jämförelse med «Ted» framstår den stämningssäkra men rätt beskedliga Monica Z – folkkär artistbiografi av samma producent – plötsligt som ett storverk. Mest för det faktum att den oskyldigt doftande «Ted» verkar som film- och kändisspekulation på helt friktionsfri nivå.

En bit in i filmen – med genombrott och wow-scener avklarade – presenterar Ted Gärdestad en tidig version av «Satellit», a cappella och mycket långsammare än vad vi är vana att höra den. Bra låt, tycker managern Stikkan Andersson, men i framförd form knappast lämpad för melodifestivalen (Jonas Karlsson gör producentmogulen i en mustasch lika väl tilltagen som Adam Pålssons peruk i titelrollen). Stikkan föreslår i stället att Ted tar upp tempot, gör låten lite gladare och lägger till nåt snyggt intro.

jonas

En liknande ambition kan också sägas sammanfatta förevarande bearbetning, av regissören Hannes Holm tillsammans med producenten Lena Rehnberg. Det är inte första gången manusförfattaren Peter Birro skriver ut sig ur ett projekt, men här kan man ana mer tydliga motiv än vanligt. «Ted» är en anmärkningsvärt slapp skildring av ett mångsidigt energiknippe som hade förtjänat något mer genomlysande. Länge framställs Gärdestad som aningslös, fluffig flickfavorit och flickjägare som hellre än sin själ blottade bringan. Trots att han, tillsammans med sin skyddsling till storebror, skapade musik med olika bottnar och för olika målgrupper, som Anna Charlotta Gunnarsson skriver i Svenska Dagbladet (1 jan), «ömsom komponerad av en sprallig tonåring, ömsom av en livserfaren åldring», så snuddar filmen bara lätt och pliktskyldigt vid artistens plågade själ. I stället blir det många ögon som glimrar och munnar som putar, få tankar och idéer som uttrycks. Den klassiskt pådrivande pappan, som vill se en snabb förräntning av avkomman, sätter den psykologiska ribban tidigt. «Du har alldeles för mycket kontakt med dina känslor?» «Är inte det bra?», undrar sonen, som tog han faktiskt intryck av faderns dom.

Trots alla känslor verkar de sällan förankrade i något sammanhängande register. Som så många produktiva och kreativa led Ted Gärdestad förvisso av omvittnade humörsvängningar, men här blir karaktärsteckningen platt, infantiliserad och helt utan djup. Adam Pålsson har en otacksam uppgift och lyckas inte ge huvudpersonen vare sig trovärdighet eller kontur. Det är inte bara peruken som är skrattretande, han lyckas inte ens gråta vederhäftigt, och tonläget är länge lika glättigt som spattigt. När mörkret väl faller på är det med ett grepp lånat (bl a) från den franska biografin Gainsbourg (2010), vilket innebär att Ted flankeras av en egen förmanande Mefistofeles. Med långt svart hår ska denne figur ge kropp åt konstnärens demoner. Men greppet saknar gestaltning och finess, misslyckas kapitalt.

En medryckande låtkavalkad, förstärkt i finalen, befäster filmens snuttiga checklistedramaturgi och borgar för att såväl gamla som unga «Ted»-nostalgiker ändå kommer sluta upp i salongerna (om inget annat för att alternativ saknas). Med andra ord, «Ted» nöjer sig med att skörda givna frukter. Helt utan förädling – och långt ifrån filmens centrecourt – blir det som en sista trött spelning i folkparken.

Av Jon Asp 2 jan. 2018