«Himlens mörkrum» och konsten att döstäda

Bilder av Jean Hermanson (Stavro Filmproduktion)

«Att hålla på så som vi gör är att göra det svårt för sig i livet. Man kunde haft det fan så mycket trevligare och fan så mycket mer pengar och haft det mysigare, om man inte hade ett sånt behov att gestalta.»

Filmen om fotografen och arbetarskildraren Jean Hermanson, «Himlens mörkrum», föder tankar om hur andra konstnärer förhåller sig till döden, från Bergman och Norén till Lisa Langseth.



Bland Språkrådets nyord 2017 återfinns «döstäda», dvs. «att rensa ut och sortera personliga tillhörigheter för att undvika att anhöriga ska behöva göra detta efter ens bortgång». Margareta Magnusson hävdar i sin populära bok Döstädning: ingen sorglig historia att företeelsen snarare är något man sysslar med hela livet. Men även om döstädning är en livsstil kanske det inte utesluter att sysslan kan trappas upp med åren, som döden närmar sig.

Märkligt nästan, kan tyckas, att ordet inte fått större fäste tidigare, särskilt med tanke på hur mycket det döstädas inom konsten. Då tänker jag inte främst på årets stora jubilar, Ingmar Bergman, mån att bringa ordning efter sig, från upprättade testamenten, arkiv och rättighetsdonationer till kort före frånfället bandade samtal med yngsta dottern, som resulterade i en bok som snart blir Dramaten-pjäs (han tyckte boken skulle heta «Dödsknullet i Eldoradodalen», men Linn Ullmann nöjde sig med De oroliga).

Bergmans noggranna döstädning – med ett så omfattande liv och verk kan knappast allt vara genomgånget och övervägt – var nog inte bara av hänsyn till de efterlevande utan lika mycket till det egna eftermälet. Redan som tonåring påpekade han till exempel vikten av att sortera och spara in- och utgående korrespondens, för den dag han skulle bli berömd konstnär. Med start i februari släpper Norstedts totalt sex band av Bergman, varav en stor del tidigare outgivet material. För till skillnad från många andra i sitt skrå tillhörde han inte de som brände sina opublicerade alster, även om han bannlyste ett par färdiga verk.

En som inte var lika bra på att ta tillvara och än mindre saluföra sina skapelser var Jean Hermanson, fotografen som dog 2012 men som först genom den guldbaggebelönade dokumentären Himlens mörkrum (tillgänglig i SVT Play) verka bli föremål för allmänhetens intresse (när detta skrivs har Hermanson ingen Wikipedia-sida). En av hans bästa vänner, bokförläggaren och filmaren Torgny Schunnesson, påminner tidigt i filmen om behovet att se efter sina saker: «i min bransch kallar man det att döstäda, att reda upp efter sig, så att barnen slipper, så att ens död inte blir en börda».

Jean Hermanson i mörkrummet kopia.jpg

Jean Hermanson hann aldrig riktigt med att döstäda, eller så valde han annorlunda, av lättja, självbevarelsedrift eller kanske bara i sin trohet till det analoga. I filmen konstaterar han själv det ironiska i att bilderna kommer få värde först när han dör. Filmaren Nils Petter Löfstedt påbörjade Himlens mörkrum under fotografens levnad och fick sedan fortsatt förtroende att rota och reda bland Hermansons lämningar, inte bara för att slutföra filmen utan också, som en del i det, kommunicera med arvingar, arkiv och museer för att att säkerställa bildernas kvalitet och spridning för omvärlden.

Och det är en märkvärdig fotograf som Löfstedt sprider ljus på. Från uppväxtens Småland via Stockholm till Malmö gjorde Jean Hermanson en betydande klassresa, dokumenterade oförväget svenska industrier men gav sig också ut i vida världen. Den sociala klättringen, framhävd av hans verserade sätt att verka och tala, tycktes inte försvåra hans förhållande till vare sig arbetare eller vanliga människor på gatan, som också författaren Kristian Lundberg konstaterar i filmen. Anmärkningsvärt är hur Hermanson närmar sig personerna i deras vardag – stolta och instinktivt ovilliga till fotografering, mellan ödmjukhet och resignation – med ett så naturligt resultat som bilderna ger uttryck för. När han dokumenterar Olof Palme på besök i Kockums i Malmö dubbleras perspektivet av anpassning nedåt. Här ser vi en blivande statsminister som med lika lätt hand (men blått blod) approcherar arbetarna; politikern med händerna i kostymfickorna och den varvsanställda med bart bröst och händerna för midjan, så nära att de utan problem kan känna varandras andedräkter.

POV_Palme.jpg

Jean Hermansons bilder formligen flödar av liv och död – på dimmigt dödsmärkta fabriker fyllda av rök och gaser, inte sällan av asbest; arbetsplatser lika bullriga och skitiga som livsfarliga. Samtidigt som de avbildade får evigt liv är det som att se deras långsamma död äga rum, i vardagliga omständigheter som förlamar både kropp och själ.

Men om arbetsvillkoren då är omöjliga att föreställa sig i dag (än mindre acceptera) så föreföll gemenskapen bättre när det begav sig, där på fabriksgolvet eller vid bandet, slitstark morot för att pallra sig upp varje morgon, inställa sig till varje skift.

Denna livsviktiga gemenskap leder in på ett annat nyord som tycks dessa människor främmande. «Direktare», likaså upptaget 2017, beskrivs som en begravning utan ceremoni, som tillkommit av att människor i dag lever inte bara längre utan också anonymare, ofta med svagare koppling till den egna hembygden, och allt vanligare begravs utan släkt eller vänner. Jag kommer att tänka på uttrycket under Stadsteaterns föreställning av Vintermusik, Lars Noréns nyskrivna pjäs där tio åldringar utan inbördes relation (eller påtaglig vilja att inleda någon) samlats på en avlägsen semesterort – lite som i allmän respit eller i väntan på en plats på ett ålderdomshem, inför den nära förestående döden. Det är ingen vanlig semesterort, havsutsikten störs av individer med sämre sinnesnärvaro, det luktar tång och död, och gamlingarna – vissa i sandaler, andra i sneakers – badar i aska upp till knäna. De som inte är gravt dementa är så förbittrade att de knappast kan lägga något nytt på minnet. Folk glömmer och misströstar, även om någon också finner tröst i glömskan, som Lars Linds konflikträdda F. Ändå grämer han sig över att han inte bättre kunnat ta hand om den döde broderns sagolika skräphögar, en släkting som uppenbarligen aldrig tog sig för att döstäda.

Vintermusik_1394_press kopia.jpg

Det är en enastående syn, lika lustig som sorglig, lika mörk som poetisk, tio välbekanta skådespelare på ålderns höst uppställda på Klarascenen; hur de ger liv åt dessa endagsvarelser hänvisade till en befarat mycket ensam död. Många säger sig redan ha förlorat sina barn och kan inte sluta tänka på sin egen hädanfärd. Utöver ålderdom och demens har livsbetingelserna sedan länge väsentligen tunnat ut deras band till verkligheten.

Dessa «tunna band» som huvudpersonen i Per Hagmans senaste bok säger sig vara så beroende av. Liksom i flera av författarens tidigare romaner är huvudpersonen i Allas älskare, ingens älskling en solitär världsmedborgare som lever ett kringflackande liv mellan en arbetarbar i Nice, ett badhotell i Marstrand och barndomshemmet på västgötaslätten – ännu mer så efter en personlig konkurs till följd av en kraschad lägenhetsaffär i 90-talets Stockholm.

Eftersom han inte äger något, och inte vill äga något, behöver han förstås inte heller bry sig om att döstäda i nämnda bemärkelse. Men de vardagliga kontakterna värnar han desto mer, små sociala stimuli som han jämför med de dagliga rutinerna på ett äldreboende, livsluft som kan vara blott en blick eller en hälsning i förbifarten. «Många med familj eller yrkesliv eller andra automatiska umgängen behöver naturligtvis inte bry sig om tunna bands funktioner eller betydelser, men för mig skänker de briljant relief åt uttryck som ’tacksam för det lilla’.»

lucky

Detsamma gäller för Harry Dean Stantons Lucky i filmen med samma namn, även om hans tacksamhet är mindre uppenbar. Lucky, om någon, vet att vårda rutiner och tunna band. Trots 90 fyllda tummar han varken på cigaretterna utan filter, den standardiserade mjölken eller kroppsexercisen under morgontimmarna, lika litet som dygnets senare vanor på en diner och en bar, där han försiktigt öppnar också för några nya insikter och bekantskaper. Jämfört med Noréns dystra skandinaviska uppställning framstår denna amerikanska solitär som ett under i livslust. Att Harry Dean Stanton dog kort efter inspelning adderade förstås till filmens hjärtskärande premiss; det kändes som att han faktiskt var Lucky. Åtminstone tycktes skådespelaren förmögen att avsluta sitt liv med sinnesnärvaro, aktiv in i det sista.

Något liknande kan sägas innefatta personerna i Lisa Langseths nya film Euphoria. Här får åskådaren följa några individers sista dagar i livet på ett naturskönt hotell någonstans i Centraleuropa, dit människor med medel checkar in för att fly verkligheten i förtid eller av andra olyckliga skäl. Många av dem finner tröst i tingen och den lyxiga miljön. Här kan de få sina sista önskningar uppfyllda – en exklusivt iscensatt livespelning från svunna tider eller bara en glänta i skogen – innan det är dags att stämpla ut. Men när Charlotte Rampling uppenbarar sig på avstånd första gången i filmen går tankarna snarare till en medeltida stalker och sanningssägare än en välvillig vårdare på en modern eutanasiklinik dit människor söker sig av fri vilja.

euphoria

En av dessa är Eva Greens terminalt sjuka Emilie, som har sin lillasyster Ines (Alicia Vikander) som aningslöst sällskap på resan. Om Ines är den omsusade konstnären som hellre förtränger än dröjer kvar i det förflutna, är Emilie desto mer benägen att bejaka tiden som flytt. Med kort tid kvar handlar det mer om att sortera tankar än ting, och den enda tänkbara försoningen går genom förebråelser. Men att Ines lever med blicken fästad i framtiden, än hur flack den kan te sig, innebär nödvändigtvis inte att hon flyr vardagen, kanske bara att hon bearbetar sina upplevelser annorlunda, genom sitt skapande. Som den nyligen avlidne franske författaren Jean d'Ormesson bekände vid något tillfälle: «Om jag var helt lycklig och allt vore perfekt skulle jag inte skriva.»

En annan Jean, fotografen, hade kanske sympatiserat med sin namnes uppriktighet. I filmen konstaterar han att konsten kräver många uppoffringar, men att han ändå är privilegierad. «Vi har ju stått i mörkrum halva livet så när vi kommer upp till det stora mörkrummet så hittar vi ju jättelätt där och kan sätta igång med en gång.»

Att ta hand om sitt rika material, att döstäda, var inte hans grej. Men kanske är företeelsen inte heller svart eller vit, allra minst inom konsten. Kanske är det en livsstil, som man föds med, lär sig efter hand eller aldrig utvecklar. Att inte döstäda bör också kunna ses som ett aktivt val, en livsstil i sig, att i stället fortsätta producera utan tankar för eftervärlden. Viss tröst står i alla fall att finna i Jean Hermansons eviga utsaga alldeles i början av Himlens mörkrum:

«Att hålla på så som vi gör är att göra det svårt för sig i livet. Man kunde haft det fan så mycket trevligare och fan så mycket mer pengar och haft det mysigare, om man inte hade ett sånt behov att gestalta. Man blir rikare av att gestalta. Man lever ett rikare liv helt enkelt.»

Av Jon Asp 12 jan. 2018