Hög tid att släppa fram fler debutanter

Ur Jesper Ganslandts «Jimmie» (Triart Film)

«Är Filminstitutet berett att öronmärka medel för debutanter eller kommer man fortsätta mixtra mellan stöden för att blidka så många branschvänliga filmer som möjligt?»

Svensk film(politik) måste öppna dörren för fler förstagångsfilmer och bättre ta tillvara redan bekräftade talanger, anser Jon Asp.



Om 2017, sett till uppmärksamhet på utländska festivaler och prisgalor, var det mest framgångsrika svenska filmåret på mycket länge (2014 får ursäkta), så är det alltjämt sämre ställt med intresset på hemmaplan. Visserligen anständiga siffror för flera kritikerhyllade filmer, men den svenska marknadsandelen på bio är fortsatt låg. 17,2 procent är visserligen en uppgång mot 15,1 procent 2016 men långt under det sedvanliga snittet mellan 20-25 procent. Detta trots – eller på grund av? – många tveksamt subventionerade projekt. Kanske är det dags att fokusera mer på långsiktiga mål, säkra kvalitet och mångfald över tid.

Under 2018 ska den statliga filmpolitiken ta ett steg närmare implementering. I december klubbade Filminstitutets styrelse genom en ny budget. Inga stora förändringar från tidigare. Ett par extra miljoner till och från, mer av symboliskt värde, bland annat till förmån för dokumentären, men alltjämt alldeles för många miljoner till den renodlade marknadsfilmen. Avgörande för den nya filmpolitiken är hur stöden tillämpas i praktiken: är Filminstitutet berett att öronmärka medel för debutanter eller kommer man fortsätta mixtra mellan stöden för att blidka så många branschvänliga filmer som möjligt?

Helt centralt är hur nästa talangsatsning tar form. För även om svensk film också under det gångna året haft stor hjälp av etablerade regissörer – från Östlund, Saleh, Collin och danske Metz till de mer lokalt gångbara bröderna Herngren (vars Solsidan utan att spekulera i enfald snart når en miljon biobesök) – så är det alltjämt debutanterna som i hög grad bär upp svensk film, utvecklar den, sätter den på kartan. Under 10-talet har, som den långtida långfilmsaspiranten Jesper Klevenås påminde om i sin filmdagbok i senaste POV, sex av sju guldbaggevinnare varit förstagångsfilmare. På DNs lista över 2017s bästa svenska filmer är sex av tio debuter: Sameblod, Dröm vidare, Jordgubbslandet, Korparna, Exfrun, Måste gitt (om man undantar Ivica Zubaks icke-distribuerade Knäcka, vill säga).

rojda

Så här ser det ut år efter år. Många av de mest angelägna och utmanande verken kommer, då som nu, från debutanter. Och ändå öronmärks allt mindre pengar till dem. Samtidigt uppgår marknadsstöden till över 100 miljoner, plus flera renodlat kommersiella filmer som stjäl från kvalitetsstödet; totalt nästan halva filmbudgeten, och långt mer än vad kulturdepartementet förordat i sina propositioner.

Det är ingen rättighet att få pengar till film men det borde ligga i Filminstitutets intresse och uppdrag att prioritera lovande debutprojekt. Den nuvarande talang- och lågbudgetsatsningen Moving Sweden, som snart ersätts med en ny för lång spelfilm, har i det avseendet varit ett stort misslyckande. Till skillnad från det tio år gamla Rookie-stödet, som var förbehållet debutanter, har medlen ätits upp av redan etablerade regissörer. Och många av de som lyckats har gjort det av egen kraft, genom att trotsa formaten (mallade efter SVT:s slotar), arbeta ännu hårdare och ännu mer oavlönat, för att nå ut med en längre version i festivalvärlden – som en outtalad protest mot en talangsatsning som nästan helt saknat publik- och spridningsmål.

Jimmie-2

Ett talande exempel är att Jesper Ganslandts flyktingdrama Jimmie, med stöd från Moving Sweden, snart inviger Rotterdam, en av Europas viktigare festivaler (innan filmen går vidare och tävlar om miljonpriset i Göteborg). En prestation i sig: hög utkomst med låg budget, några miljoner är en spottstyver i sammanhanget. Men att en regissör som haft samtliga sina tre tidigare filmer i Venedig sorterar under ett talangprojekt innebär en olycklig förskjutning av stödmedeln, som framför allt drabbar debutanterna, och som innebär många underfinansierade filmer med redan låg budget. Ganslandt borde ha varit överkvalificerad för Moving Sweden, liksom flera andra av de beviljade projekten, till exempel Ester Martin Bergsmarks Smågodis, katter och lite våld (också uttagen till såväl Rotterdam som Göteborg).

swedish-candy-some-violence-and-a-bit-of-cat_og.jpg

Filmerna borde ha gjorts med ordinarie produktionsstöd, vilket i stället åderlåter redan bekräftade talanger genom att kvotera in filmer som Vilken jävla cirkus och Ted – för kärlekens skull som kvalitet (när det redan finns ett marknadsstöd). I stället för en bredd på toppen, som med dansk film i nivå med von Trier, Vinterberg, Bier och Scherfig, förmår inte svensk film ge sina regissörer samma möjlighet till utveckling. Medan Jesper Ganslandt harvar i Moving Sweden gör han samtidigt en vända till USA för att spela in ett actiondrama med Daniel Radcliffe. Det är, förstås, en ohållbar fördelning av skattemedel.

En positiv budgetpost i det nya stödsystemet är en kvalitetspremie (om totalt 15 miljoner) som i efterhand ska tillkomma filmer som valts ut till viktiga utländska festivaler. Men ska man vara krass är det lite så som flera debuter behandlats under lång tid: filmer som först nekats stöd men som väl med internationellt renommé fått en mindre summa, långt efter inspelningen, kanske för att klara postproduktionen (och i bästa fall betala några fler medarbetare). Ett illustrerande exempel är återigen Jesper Ganslandt, vars debut Farväl Falkenberg beviljades ett mer symboliskt stöd först efter att den valts av Venedig och Toronto.

Den nya premien bestäms efter ett kvalitetsindex för högt ansedda festivalsektioner. Liksom tävlingsfilmer i Cannes, Venedig och Berlin ger Cannes sidosektion Un certain regard högst enskild poäng, 1,5, medan en plats i den mer auteurdrivna och på senare år mycket mer utmanande Quinzaine des réalisateurs (Director’s fortnight) bara ger ett poäng. En randanmärkning kan tyckas, men det är också en talande bild över ett system som riskerar att bli slav under det institutionella, en politik som vill bryta sig loss från traditionens bojor men i själva verket fortsätter vila på gammal avtalspraxis med dess upparbetade rutiner och relationer.

Ett givet mål framöver, som filmpolitiken tar form under 2018, borde vara att de avsatta miljonerna för lågbudgetstödet – mindre än fem procent (!) av den totala budgeten på 315 miljoner – faktiskt tillfaller nya talanger, inte filmare som redan haft sina genombrott. Och ännu viktigare, i andra änden: att det vanliga produktionsstödet inte fortsätter in i rena publikprospekt utan går till filmer som, om än lokalt förankrade, har en potential att resa över landsgränserna.

Av Jon Asp 12 jan. 2018