«I called him Morgan» rånad på guldbaggenominering

Nonstop Entertainment

«Årets stora rån – den samlade filmvärlden skulle nog kalla det svårartad provinsialism – är att Kasper Collins 'I called him Morgan' inte är nominerad bland årets tre främsta dokumentärer.»

I övrigt präglas guldbaggenomineringarna för filmåret 2017 av väntade val – med filmen om Björn Borg i topp.



Svensk films exempellösa internationella framgångar under 2017 i kombination med det utökade antalet nomineringar i de centrala kategorierna (fr o m förra året) har gjort det ovanligt lätt för årets guldbaggejuryer att inte framstå som provinsiella. Som helhet är årets nomineringar, som offentliggjordes i Stockholm på torsdagen, också oklanderliga, i enlighet med nationellt och internationellt festival- och kritikermottagande. De fem toppnominerade filmerna förtjänar i allt väsentligt sin uppmärksamhet: Borg (10), The Nile Hilton incident (8), Sameblod (7), Korparna (7) och The square (6).

Att Ruben Östlunds guldpalmsvinnare (och sexfaldiga EFA-vinnare) «bara» är femma på listan är ett kvitto på succéåret, och möjligen också på att provinsialismen i guldbaggearbetet dröjer sig kvar. Hur kunde till exempel samtliga filmens biroller förbises, i det vida spannet från Elisabeth Moss till Terry Notary? Och, mer anmärkningsvärt, bästa ljud? Att Andreas Franck vanligen prenumererar på minst en nominering i kategorin är inget skäl att hoppa över dennes insats i The square, så starkt bidragande till Cannes-victorian.

Att inte låta sig definieras av utländska omdömen kan förstås vara en tillgång, som på sikt kan odla det specifika, men mycket i filmsverige ter sig provinsiellt, kritiken inte minst (om än ofta avhängig breda utländska strömningar).

Årets stora rån – den samlade filmvärlden skulle nog kalla det svårartad provinsialism – är att Kasper Collins I called him Morgan inte är nominerad bland årets tre främsta dokumentärer (eller någon annan kategori). Inte främst för att det är en av årets allra mest hyllade filmer (på tionde plats på välrenommerade kritikerindex-sidan Metacritic, och på väldigt många prestigefulla topplistor, långt fler än till exempel The square), utan för att det är en dokumentär med personlig form, starka personligheter och universell räckvidd (något som vanligen premieras i dessa sammanhang). Inte heller Citizen Schein är nominerad i dokumentärkategorin (dock för bästa manus, bästa klippning och bästa musik), till skillnad från den berättarmässigt starkt begränsande men tematiskt angelägna Brev till en seriemördare. Tecken i tiden för ett politiserat filmsverige, där Malmös obehagliga crime scene i angelägenhetsgrad utklassar ett porträtt av en gammal avtalsbyggare i svensk film.

Att Mia Skäringer är nominerad i kategorin bästa huvudroll för sin insats i Solsidan medan skådespelarna i Exfrun blivit helt utan nomineringar (liksom filmen i stort) är ett annat tecken på djupt rotad provinsialism.

Avslutningsvis kan det som en betydande försummelse att Fijona Jonuzis Den störste, om en uppskjuten teatermonolog med och av Thommy Berggren och Mikael Persbrandt, inte finns med i kategorin för bästa kortfilm (filmen nominerades inte efter festivalpremiären i Göteborg senast). Inte främst för att den passar utmärkt in metoo-året 2017, utan för att filmen, som Rebecka Kärde konstaterade i POV redan i somras, är ett talangprojekt som präglas av både lekfullhet och formkänsla.

Av Jon Asp 4 jan. 2018