Disney kapitaliserar på mexikansk kultur i «Coco»

Disney Pixar

Disney kapitaliserar på mexikansk kultur i «Coco»

«I dag existerar ingen Good Neighbor Policy. I stället har vi president Trump som planerar en mur mot grannlandet i söder. Att hylla Mexiko och mexikansk kultur har en helt annan innebörd i dag än 1942.»

Inför den nya Pixar-filmen «Coco», nyss Golden Globe-belönad, undersöker Rebecka Bülow på plats i Mexico City USAs och Disneys dubbla känslor inför Latinamerika.



I slutet av oktober hade den animerade filmen Coco världspremiär i Mexiko. Filmen är gjord av Pixar som ägs av Disney. Valet av plats har väckt uppmärksamhet – Disneys filmer premiärvisas ju vanligtvis i USA.

Regissören Lee Unkrich kallar Coco «A love letter to Mexico». Filmen utspelar sig i en mexikansk by under den stora högtiden Día de los Muertos (De dödas dag), då döda familjemedlemmar hedras och återvänder till de levandes värld. Huvudkaraktär är unge Miguel Rivera som vill bli musiker, trots att hans familj hatar musik. När han råkar hamna i dödsriket konfronteras han med sin familjehistoria och Coco blir ett färgsprakande äventyr fyllt av musik.

Lee Unkrich pitchade idén för sina kollegor 2010. Under de första åren av filmproduktionen fanns det ingen med mexikansk anknytning i arbetsteamet runt Coco. Gruppen gjorde flera resor till Mexiko för att studera kulturen. Adrian Molina, som kommer från Kalifornien men har mexikanska rötter, blev medregissör år 2016, när animeringen började.

Filmen gick upp på bio i USA en månad efter världspremiären och har i huvudsak fått goda recensioner, nyligen belönades den som bästa animerade film vid Golden Globe-galan. Både i Mexiko och USA har många uppskattat skildringen av Día de los Muertos, musiken och språket, som även i den engelska originalversionen är fullt av mexikanska uttryck. I Mexiko har filmen dragit in mer pengar på bio än någon annan film i landets historia. Men redan innan premiären väckte Coco också kritik – för oavsett filmens kvalitet, vad innebär det att Disney ger sig i kast med att skildra en latinamerikansk kultur?

coco-2

Disneys relation med Latinamerika inleddes under andra världskriget. I augusti 1942 hade Disney-filmen Saludos Amigos (svensk titel Kalle Anka och Långben i Sydamerika) världspremiär i Rio de Janerio. Valet av plats var viktigt. USAs regering ville knyta möjliga allierade i kriget och viktiga handelspartners närmare. Saludos Amigos gjordes som en del av «Good Neighbor Policy», en strategi för att stärka banden till Latinamerika, bland annat genom kulturell propaganda. Walt Disneys folklighet och förmåga att nå ut gjorde honom till en perfekt samarbetspartner för USAs regering.

Erbjudandet att arbeta för Good Neighbor Policy var ekonomiskt attraktivt för Walt Disney, vars bolag växt betydligt efter succén med Snövit och de sju dvärgarna (1937). Det fanns planer på fler långfilmer men eftersom kriget stängt den europeiska filmmarknaden fick inte bolaget banklån.

Saludos Amigos består av fyra berättelser som utspelar sig i olika sydamerikanska länder. Kalle Anka och Långben är med, men filmen presenterar även nya karaktärer som det lilla postflygplanet Pedro och papegojan Jose Carioca. Som research gjorde Walt Disney tillsammans med arbetsgrupp en rundresa i Sydamerika för att studera kulturerna och de visuella miljöerna. Gruppen kallade sig «El Grupo».

Resan visar stort mått av exotifiering och rasism. Saludos Amigos reproducerar stereotyper som att Sydamerika är farligt, sensuellt och vilt. De sydamerikanska karaktärerna porträtteras dock också hjärtligt, och dummast av alla är som vanligt Kalle Anka – men med tanke på filmens propagandasyfte var det inte heller möjligt att ha t ex sydamerikanska skurkar.

SaludosAmigosLC.jpeg

Saludos Amigos blev så populär att den fick en uppföljare 1944, Los tres Caballeros (svensk titel Tre caballeros). Liksom Saludos Amigos består den av flera berättelser som utspelar sig i olika länder. Även Los tres Caballeros var en del av Good Neighbor Policy. Fyra av filmens sju fragment utspelar sig i just Mexiko, dit El Grupo gjorde ytterligare studieresor. (I Los tres Caballeros dyker för övrigt för första gången Disney-figuren «aracuan» upp, en påhittad fågelsort skapad efter Motmotchachalacan, känd i Sverige som irriterande pajas i julaftons Kalle Anka i djungeln.)

Dokumentation från dessa resor och filmproduktioner visades på utställningen México y Walt Disney, som just avslutats på det enorma cinemateket i Mexiko City. Text, fotografier, filmklipp och illustrationer berättar historien om personen Walt Disney, etablerandet av hans filmbolag, resorna till Latinamerika och framför allt om verken som förknippas med Mexiko. En fortsättning på utställningen hade namnet El Arte de Coco («Konsten i Coco»). Den handlade enbart om Coco och var huvudsakligen riktad till barn – förutom några enstaka citat från filmskaparna visades bara färgrika illustrationer och fantasifull dekor.

Utställningen är lika mycket intressant filmhistoria som statligt subventionerad reklam för Disney. Den betalas nämligen med statliga mexikanska kulturpengar och av olika Disney-bolag (samt en bank och en mobiltelefonsjätte). Det visades inga kritiska perspektiv, vare sig angående Disneys förehavanden i Latinamerika på 40-talet eller Coco-produktionen.

utställning.jpg

Vid utställningens utgång såldes tröjor, koppar och andra prylar med Coco-tryck. Våren 2013 rasade kritiken mot att Disney ansökt om att registrera varumärket «Dia de los Muertos»/«Day of the Dead» för merchandise till sin kommande film. Många som kritiserade ansökan tillhör de drygt elva procenten av USAs befolkning som är mexikansk-amerikansk. En av dem var den kände satirikern och serietecknaren Lalo Alcaraz. Disneys ansökan drogs tillbaka, men inte med hänvisning till kritiken, utan till att man ändrat filmens titel.

Coco är suverän reklam för Mexiko utomlands, vilket förklarar den mexikanska statens ekonomiska engagemang. Det är dock inte konstigt att utställningen fått det att svida extra för det mexikanska produktionsbolaget Metacube. I över ett decennium har bolaget arbetat med en animerad långfilm med titeln «Día de los Muertos». Premiären skulle ha ägt rum i höstas, men har fått skjutas upp på grund av Coco.

Estefani Gaona, producent på Metacubes, säger till dagstidningen Excelsior att det har varit lite svårt att acceptera, men att bolaget inte kan konkurrera med ett så stort företag. Dock tycker han också att det är bra att Coco får genomslag världen över, för «tidigare kunde vi inte föreställa oss att man i länder som Tyskland skulle prata om ämnet», och syftar på Día de los Muertos.

Coco innebär alltså att ett nordamerikanskt jätteföretag kapitaliserar på en kultur man exotifierat och bedrivit propaganda mot. Men som Estefani Gaona nämner finns det även positiva aspekter av produktionen. I dag existerar ingen Good Neighbor Policy. I stället har vi president Trump som planerar en mur mot grannlandet i söder. Att hylla Mexiko och mexikansk kultur har en helt annan innebörd i dag än 1942.

Det hade inte heller gått att göra film på samma sätt i dag som för 75 år sedan, utan att anklagas för kulturell appropriering och rasism, något som Pixar parerat för ända sedan den hårda kritiken mot ansökan om varumärkesregistrering. Filmskaparna berättar gärna i intervjuer om hur viktigt det varit för dem att göra filmen med största respekt för kulturen som skildras, och att konsulter anlitats för att säkerställa detta.

Serietecknaren och satiriken Lalo Alcaraz var en av dem som anställdes av Pixar. På twitter förklarade han sitt val att gå med i Pixar-teamet med att filmer som Coco görs oavsett mexikaners och chicanos (mexikan-amerikaners) medverkan. Då är det bättre att vara med, så att man kan påverka, tycker han.

Att anställa sina kritiker är lika mycket ett resultat av ökad medvetenhet om kulturell appropriering och rasism, som en anpassning till marknaden. De dubbla aspekterna finns kring det mesta som omgärdar Coco: å ena sidan en undanträngd mexikansk film, å andra sidan kan Coco bana väg för att fler filmer med mexikanska teman får distribution utomlands.

Å ena sidan en hyllning av landet som Trump vill bygga en mur mot, å andra sidan redan rika vita amerikaner som profiterar på just det landets kultur.

Av Rebecka Bülow 12 jan. 2018