McDormand briljerar i blodtörstig oscarfavorit

Frances McDormand i prisad roll (Twentieth Century Fox)

McDormand briljerar i blodtörstig oscarfavorit

«Visst hejar man på Mildred, hennes blodtörst är välgrundad och kommer in på metoo-debattens mest kontroversiella tankegods, den om kollektiv skuld för sexuella brott.» George Ivanov frågar sig om det duger som rättvisa i Martin McDonaghs hyllade «Three billboards outside Ebbing, Missouri». 



För 20 år sen var den irländskättade Martin McDonagh Storbritanniens mest lovande unga dramatiker. Hans sinne för mörka sagor och brutal humor fanns där redan då och det är ingen överraskning att han rest över Atlanten. Three billboards outside Ebbing, Missouri hade sin världspremiär på Venedig filmfestival och i helgen blev det grand slam med hela fyra priser på Golden Globe-galan, bland annat för bästa film och bästa kvinnliga huvudroll. Det spekuleras redan i Oscar, inte om, utan hur många filmen kommer kamma hem. 

McDonagh levererar sin mognaste film hittills – vilket inte säger särskilt mycket för de som är bekanta med tidigare titlar som In Bruges och Seven psychopaths – en svart komedi om hämnd och sorg. Tänk Woody Allen på crack och fatta tonläget i Three billboards outside Ebbing, Missouri. Frances McDormand briljerar i huvudrollen som Mildred Hayes. Gränslöst förbannad över den lokala polisens icke-existerande utredning, där inga misstänkta gripits för mordet på dottern, tar hon saken i egna händer. I hopp om att ge stadens gullegris tillika polissheriff Willoughby (Woody Harrelson) en spark i baken, köper hon upp tre gigantiska billboards och monterar en minst sagt slagkraftig slogan: «Still No Arrests?» och «How Come, Chief Willoughby?» står det på de första två medan den tredje och sista fyller i detaljerna kring det bestialiska mordet på dottern, «Raped While Dying».

ebbing-frances.jpg

Budskapet gör inte Mildreds unge son gladare när han dagligen passerar förbi anslagstavlorna på väg till och från skolan. Och det går inte heller hem hos folket i Ebbing, Missouri. Mildred får genast se sig gå från offer till förövare i deras ögon. Det är en träffsäker analys av massornas nyckfulla sympati. Saken är nämligen den att sheriffen Willoughby lider av den där hemska sjukdomen som får folk på film att hosta blod. Greppet att ställa en misär mot en annan på det sättet är lika genialiskt som groteskt, och häri ligger McDonaghs stora talang. Problemet är att han ofta misstar sympati för empati. Men visst hejar man på Mildred, hennes blodtörst är välgrundad och kommer in på metoo-debattens mest kontroversiella tankegods, den om kollektiv skuld för sexuella brott. Mildred slänger ut en präst från sitt hem med argument hämtade i en lag som lanserades för att beivra gängkriminaliteten mellan Crips och Bloods i 80-talets USA. Som medlem ansågs man per automatik skyldig till alla brott som ens gäng kunde kopplas till, oavsett om man deltog eller inte, kände till eller ej. Mildred resonerar på samma basis när hon konstaterar att om en del präster begår övergrepp mot pojkar så är alla präster våldtäktsmän. Dvs. guilty by association. Duger det som rättvisa? Det är en skarpt ställd fråga, utan att ta ställning till om det är lösningen på Mildreds sorg får filmen mynna ut i den.

Ursinne är dock inte Mildreds enda melodi. Hon är en storartad karaktär och Frances McDormand klarar av att navigera i hennes inre som bara hon kan. Hon växlar mellan ilska och sorg, snabbkäftade verbala nertagningar, sammanbiten tystnad och ögonblick av ömhet – ibland i en och samma scen. Det kan vara svårt att hänga med, men McDormand håller rollen och publiken stadigt i hand. Hon är inte ensam om att vara i sitt esse, det är även Sam Rockwell, som gör sitt livs roll som sheriffens andre man, Dixon, redan ökänd för sin polisbrutalitet mot svarta men egentligen lika hatisk och våldsbenägen mot alla utan uniform. 

ebbing-sheriff-frances.jpg

Och det är bara början på kampen mellan Mildred och resten av världen, minus en «dvärg» (Peter Dinklage). Det är den sortens film som hör hemma på cirkus, i bästa bemärkelse. Dramaturgin får stå över allt, inte en scen får slösas, det ska vara minst en vändning, helst tre. McDonagh älskar att frossa i invektiv när han skriver dialog, för honom är finess förmodligen det fulaste ordet i ordboken, efter sofistikerad; i syfte att fånga hur folk på gatan är och talar låter han sina karaktärer slänga sig med alla typer av politiskt inkorrekta och diskriminerande glåpord. Med följden att inte en enda replik känns äkta. Som bäst för dialogen tankarna till en allt för välartikulerad fyllerant. Det blir dock världsrekord i oneliners.

McDonagh saknar ännu förmågan att bygga sitt universum som en Tarantino, eller två Coen, men är det dit han vill? Han verkar vilja göra svarta filmer för sakens skull men slutar här i motsatsen. En lektion i kärlek? Om det vore så väl. I stället får vi en våld föder våld-sensmoral i en bred film med vassa kanter. Något för En man som heter Ove-publiken men ändå med betydligt större mått av filmisk integritet och personlig touch, ett gott exempel på ekvationen som svensk film aldrig tycks knäcka. Men det har McDonagh. I slutändan är Three billboards outside Ebbing, Missouri en film väl värd att se.

Av George Ivanov 12 jan. 2018