Speldosan i Almedalen

Kulturministern i Cecilia Björks «En bra vecka för demokratin» (Plattform Produktion)

Speldosan i Almedalen

«Behöver vi denna mängd live-sändningar och direktrapporteringar? Kan vi hitta andra sätt att skildra politik som skapar agens hos den som tittar?»

Cecilia Björk ställer frågor kring sin långfilmsdebut «En bra vecka för demokratin», som skildrar politisk samhörighet under tre veckor i Almedalen.



Det var 2014 som tanken om filmen kom. Jag hade nyss blivit klar med min kortfilm Saliga, om det frikyrkliga sommarlägret Hönökonferensen på västkusten, och var i Almedalen mer eller mindre av en slump, som vanlig turist. Jag stod på stora torget och såg mig omkring, slogs av en tanke: jag vill göra exakt samma film en gång till, fast här. Det fanns så många paralleller, några uppenbara som att det var en tillfällig mötesplats på en pittoresk ö på sommaren. Några mer djupt liggande som hur platsen regisserades för att fylla ett syfte, för att stärka en tro (religiös eller politisk) och bygga upp en gemenskap. Det vackra sommarsverige som en förstärkare av en nationell identitet och en fond och förutsättning för starka känslomässiga upplevelser.

Samma höst var jag på landet, min pappa och jag satt och åt lunch. På en ipad snurrade en sändning från SVT Play. En direktsänd presskonferens om ubåtsjakten som pågick i Stockholms skärgård. På webben utanför tablån behöver man inte anpassa sig efter det hårt styrda tv-formatet. Kameran stod och snurrade medan presskonferensen förbereddes, mikrofoner ställdes upp, reportern kommenterade vädret och val av plats för presskonferensen, fotografen justerade bilden, kommenterade bilden, kommenterade stridsbåtarna i bakgrunden och zoomade in så att båtarna funkade bättre i kompositionen, torkade av kamerans lins.

Dessa mellanrum som vanligtvis är bortklippta gör att det performativa blir synligt, när själva presskonferensen väl börjar får den en närmast komisk överton, för plötsligt vet vi alla att det är ett skådespel. När vi utan klipp får se militäröversten gå från podiet till en enskild intervju ser vi också hur han byter personlighet, hur hans röst och kroppsspråk förändras och anpassar sig eftersom han vet hur materialet ska användas. Detta blottläggande intresserar mig, jag vill gå längre i detta, genom en renare bild vill jag att betraktaren ska få syn på dramatiseringen och det djupt rituella i framställningen.

Skärmavbild 2014-12-06 kl. 17.43.08.png

Särskilt i live-sändningen fyller denna dramatisering en tydlig funktion. Maria Wendt skriver i sin bok Politik som spektakel: «Det handlar mindre om att beskriva vad som har hänt och mer om att förmedla samtidighet, ett nu. /…/ En konsekvens av att politiken i allt högre grad förflyttats till mediescenen är alltså att de mediala tidshorisonterna förändras. Ibland framstår förankringen i nuet som närmast tvångsmässig.» När man väl har tryckt på den stora röda knappen måste också live-monstret fyllas med innehåll. Det är då det börjar spridas uppgifter om skottlossning på Fridhemsplan, det är då mediebevakningen börjar handla om hur mycket annan media som är på plats, det är då som händelser av närmast administrativ karaktär (politiskt parti meddelar redan fattat beslut på en presskonferens) bevakas som om de vore sportevenemang. Som att beslutet fattas där och då i talarstolen. Jag tror att det är ganska skadligt för tittarens/läsarens/mottagarens förståelse av hur politik går till, och i förlängningen att en minskad förståelse leder till mer politikerförakt och en ökad känsla av passivitet. Behöver vi denna mängd live-sändningar och direktrapporteringar? Kan vi hitta andra sätt att skildra politik som skapar agens hos den som tittar?

En bra vecka_bakom6.JPG

Jag började tänka på filmen 2014, började filma 2015. Det blev så akut påtagligt under den tiden att den som kontrollerar de dramaturgiska knepen också kontrollerar berättelsen. Det kändes som att vi som samhälle stod helt handfallna inför en ny tid där det helt enkelt inte var så svårt att lista ut vilka knappar man skulle trycka på för att få genomslag i media. Som att begreppet «nyhetsvärde» genom omvänd ingenjörskonst hade plockats isär och nu kunde alla se vad delarna bestod av. Det byggdes hela och framgångsrika partistrategier runt detta, se till exempel artikel här.

Jag längtade efter någonting annat, någonting mycket tråkigare, utan polemik och effekter. Något som gick att förstå, som inte fick sitt bränsle från tomma provokationer och medvetna stavfel. Jag ville se de många timmarna av överläggningar i grå konferensrum som jag ändå föreställer mig föregår varje «utspel».

publik

Almedalen är en intressant plats att filma på eftersom den är så komprimerad. Lite som en speldosa där allt bara pågår och pågår. Det blir till ett mikrokosmos där saker som normalt är ganska abstrakta blir synliga på öppen gata. På samma sätt som i Saliga är jag intresserad av detta synliga. Syns tro? var frågan jag arbetade med då. Hur tar tro fysisk form och blir synlig för världen? Här gäller frågan, hur syns makt? Hur konstrueras makt i bild? Hur skildras politik? Och hur ser den politiska makten ut frilagd från denna konstruktion?

Hur ser bilderna ut? Som pressackrediterad i Almedalen får man tillgång till pressfållan längst fram vid scenen då partiledarna talar. Första året, redan andra kvällen, kom en annan fotograf fram till mig och frågade vad jag gjorde. Jag filmade åt ett annat håll än de andra och han undrade vänligt vad jag höll på med.

Efter första årets inspelning blev det tydligt att projektet behövde bli större. Axel Danielson och Maximilien Van Aertryck kom in som producenter och vi bestämde att vi skulle filma två år till och att filmen behövde ett längre format.

Mycket arbete gick in i att hitta den visuella ingången till symbiosen mellan det mediala och det politiska. Metoden för hur vi skulle filma har utvecklats under tre år, materialet behövde en annan rytm och andra utsnitt än hur budskapen i och kring Almedalen förs fram, det behövde bryta mot det invanda och samtidigt ha en specifik skärpa. Även ljudet har vägt tungt som verktyg för detta, för att kunna kontrollera bilden i en ofta ganska kaotisk miljö, och styra blicken mot de detaljer jag tyckt varit intressanta. Under de sista två inspelningsåren hade vi två ljudtekniker på plats för att kunna täcka in och styra ljudupptagningen, något som är ytterst ovanligt i den här typen av dokumentära sammanhang. Länge arbetade vi med upprepning som ett försök till att gestalta maskineriet, men det tonades ner i klippningen. Arbetet har hela tiden kretsat kring att hitta en form som aktiverar åskådaren, där regissörens åsikt inte ligger i det yttersta lagret av vad man ser.

Filmen blir också del av ett större samtal som redan förs i exempelvis Punkt 9: Val av andre vice talman, Extramaterial och Studio 5.

Punkt9.jpg

Sen kom NMR och allt i och om Almedalen började handla om det. Om att åka ändå eller bojkotta. Om det var rätt eller fel att de fick vara där. Jag ville inte att min film skulle handla om det. Samtidigt blev det omöjligt att inte behandla det eftersom Almedalen, som var mitt ämne, färgades så mycket av denna diskussion. Jag var kritisk till hur extremistiska krafter fick ta vårt gemensamma medvetande i anspråk, och hur bilderna som användes i så stor utsträckning accepterade deras egen iscensättning av sig själva. De står där i disciplinerad trupp med sina sköldar, arga unga män som ser hårda och farliga ut. Flera av de mest använda bilderna skulle lika gärna kunna komma från NMR:s eget presskit.

Det har inte varit några enkla val när det gäller hur den händelsen tar plats i filmen. Jag valde att inte ta med dem i bild, valde att i stället skildra skildrarna, att beskriva hur vi försöker beskriva och bemöta högerextrema krafter.

Det finns inga enkla svar och det kan inte finnas några enkla svar. Jag vill belysa hur vi som media, filmare och bildmakare är medskapare av den politiska verklighet vi alla lever i. Vilka förutsättningar skapar vi för vår demokrati? Vilka förutsättningar för förståelse av de politiska processerna?

Av Cecilia Björk 26 jan. 2018