Fares Fares i «The Nile Hilton incident» (Scanbox Entertainment)

Guldbaggens globala fördelningspolitik

«The square» vann inte bästa film, Amanda Kernell blev inte årets nykomling.

Jon Asp frågar sig om årets juryval förminskar svensk film eller får den att framstå som ännu mer konkurrenskraftig.



Att en svensk guldpalmsvinnare, ännu med chans på en utlands-Oscar, på hemmaplan får se sig slagen av inte bara en utan två filmer kan te sig märkligt för internationella filmkännare. Men i Sverige är det business as usual. Devisen att ingen blir profet i eget hemland gäller kanske allra mest hos oss. Uppfattas man dessutom som en självgod, lätt storhetsvansinnig satiriker upptagen med att blotta den medvetna medelklassens mindre smickrande mönster är det som upplagt för att ta ner denne på jorden; självkritik är inte vår starka sida.

Konkurrensen om bästa film 2017 var förvisso rekordhög, även med utländska mått; ett «vanligt» år hade nog samtliga fem nominerade vunnit. Nu gick statyetten till Tarik Salehs The Nile Hilton incident, som också tog hem fyra andra baggar. Och det är en helt och hållet imponerande film som regissören satt ihop tillsammans med producenten Kristina Åberg, på en helt annan nivå än deras tidigare samarbeten, med känsla såväl för dramaturgisk helhet som för små detaljer och stämningsfulla bilder. Likaså guldbaggebelönade Fares Fares är storartad i huvudrollen, liksom för övrigt Lene Cecilia Sparrok i Sameblod, Reine Brynolfsson i Korparna och Shia LeBeouf i Borg – hur kunde juryn välja Stellan Skarsgård före denne amerikanske virtuos i birollskategorin? Och hur kunde Exfrun, metoo-år eller ej, passera helt utan notis; en av få svenska filmer som diskuterar könsroller med nyanser, komplexitet och underhållningsvärde?

exfrun

Ändå är det mest iögonfallande att Ruben Östlunds The square, med så många olika kvaliteter – tekniska och performativa – fick nöja sig med två baggar, för bästa regi och bästa foto (lågröstade Fredrik Wenzel hann i alla fall med det finaste talet, om lågstadielärarinnan som fick varje elev att känna sig sedd). För är det inte just den stora verktygslådan som gör att filmen, trots att den tematiskt delar publiken både här och där, har kunnat nå sitt internationella genomslag. Att det inte handlar så mycket om smak som om verkshöjd, förmågan att uttrycka sig eget med filmens hela grammatik.

Som till exempel franska Télérama beskrev filmen: «Vilken enastående regi! Varje tagning är en rigorös komposition som spelar på det som sker i och utanför bild, där den svenska filmskaparen utforskar den ansträngda relationen mellan natur och kultur, mellan dominerande och dominerad.»

Ruben Östlund, möjligen åsidosatt genom tidigare framgångar, var inte den enda att drabbas av fördelningspolitik på årets gala. Snarare är företeelsen del av en vedertagen svensk tradition, som förstärks när konkurrensen hårdnar. Trots svenska debutanternas dominans under det senaste decenniet, finns det ännu inget renodlat debutpris (eller på grund av; debutanterna leder i hög grad svensk film). Utan förhandsnomineringar vann Dröm vidare-debutanten Rojda Sekersöz pris för bästa nykomling, inte Amanda Kernell vars Sameblod hyllats världen över och också stod som vinnare i fyra kategorier på filmgalan, inräknat statyetten för bästa manus och biopublikens pris, eller Jens Assurs Korparna, också nominerad i sju kategorier.

Tar man resonemanget vidare till diskussionen om årets bästa film framstår The square för stor för sitt sammanhang, där filmens utländska framgångar blir till en diskvalificerande faktor. Syftet här, på guldbaggegalan, är att låta alla begåvade skina.

Frågan är om årets juryval förminskar svensk film eller får den att framstå som ännu större och bättre.

Av Jon Asp 26 jan. 2018