I huvudet på Lisa Ohlin

POV publicerar utdrag ur Lisa Ohlins nya bok «Ravinen», osminkade personliga tankar kring regissörens senaste drama «Walk with me» och ett krävande liv i filmbranschen.



Vad berättar jag?

Jag vill gå tillbaka till min första långfilm, Veranda för en Tenor. Det var 1998 och jag var 38 år och höggravid med mitt första barn. Filmen handlade om två före detta nära barndomsvänner som möts av en slump. Den ene är försupen och döende i cancer, den andra är en författare med skrivkramp och ett olyckligt äktenskap. De bestämmer sig för att skriva en film om deras gemensamma barndom, om en alkoholiserad pappa och om Jussi Björling. Som sagt. Det var 1998. Pressen intervjuade mig och den vanligaste frågan jag fick var ” Varför gör du en film om två män?” Underförstått, du är en kvinna. Två månader senare kom Lukas Moodysons film “Fucking Åmål”. Jag såg aldrig att han fick frågan om varför han gjorde en film om två kvinnor. Kvinnor anses ha en skyldighet att berätta om andra kvinnor, speciellt eftersom vi nu klagar på att det finns så lite bra roller för kvinnor. Samtidigt som man då vet att en film om kvinnor är dubbelt så svår att finansiera. Vem vill se en film om två kvinnor och dessutom AV en kvinna, liksom. You’re damned if you do, damned if you don’t.

Varför gjorde jag en film om två män? Det var min pappauppgörelse, min sorgebearbetning. Strax innan SF gav mig Klas Östergrens novell, hade min alkoholiserade om än inte alls försupne pappa dött i cancer. Klas historia drabbade mig på alla plan; i formuleringen av faderns svek, i det osagda, i kärleken till operan, i sjukdomsförloppet och döden.  Det var också en berättarstruktur som gav mig möjlighet att berätta i olika tidsplan parallellt och leka med filmform. Och Krister Henrikson och jag hade pratat länge om att hitta ett material för att göra tillsammans.

Men var det bara därför? Jag hade länge försökt skriva en film om tre unga kvinnor. Men misslyckats. Jag hade till och med tackat nej till konsulentpengar för ett annat manus om en ung tjej som jag plötsligt inte trodde på själv längre.  I efterhand förstår jag att jag inte kunde formulera deras problem i konkreta historier. Eller rättare sagt, jag trodde ingen annan skulle tycka de kvinnliga historierna var tillräckligt spännande. Jag hade en form för undermedveten självcensur, en liten miniman, kanske min pappa, på axeln som dömde ut mina karaktärers dilemmor kring ätstörningar, föräldrauppgörelser, dåliga förhållanden och droger. En av orsakerna var så klart min banala låga självkänsla. Men en annan mycket intressantare orsak är kanske att jag hade så få förlagor och förebilder. Vilka filmer av kvinnor om kvinnor hade jag lyckats se? ”Amorosa” och  ”Scrubbers” av fantastiska Mai Zetterling. ”Vagabond” av Agnes Varda (hur många gånger såg jag om den?)  ”Desperately seeking Susan” med en punkig Madonna, av Susan Seidelman, och några filmer av Claire Denis.  Vilka filmer av män om kvinnor hade jag sett? Bergmans, Fassbinders, Truffauts, Chabrols, Cassavetes och oändligt många fler. Det är ju stor konst när män porträtterar kvinnor. Det var alltså inte bara mina historier jag misstrodde utan mitt eget kön.  De hade kanske varit genialiska om jag hetat Åke?

Frågan om varför jag gjorde en film om män lämnade mig ändå ingen ro. Jag ville ju berätta mer om kvinnor som jag såg oss.  Och jag känner ett ansvar som kvinna, att berätta om riktiga komplexa kvinnor, med brister, rädslor, olika utseende, sexualitet. Men det är minerad mark.  Jag har sedan dess gjort filmer om kvinnor som inte vill ha barn, om kvinnor som är otrogna, som överger sina barn, som älskar sina barn, om strippor, hemmafruar, entreprenörer, horor, mammor, döttrar. Jag har kritiserats för att jag berättar om män, för att jag berättar om kvinnor som gör typiska kvinnosaker (kvinnan i fråga var otrogen och hade en dottersuppgörelse), för att jag berättar om en kvinna som tar betalt för sex utan att beskriva henne som olycklig, för att mina karaktärer är för snygga, för att de är för fula, för att de är för känsliga och för okänsliga. 

Den näst vanliga frågan jag fick var fortfarande om jag tyckte jag blev annorlunda behandlad än män i filmbranschen. Jag sa fortfarande alltid nej. För att jag aldrig tyckte jag hade blivit det. Trots att jag många gånger, av mina manliga kollegor fått frågan ”är det inte dags att skaffa barn nu?”. Som om min yrkessatsning var deras angelägenhet.  Trots att min fotograf och b-foto öppet hånade mig på inspelningen när jag ville ändra bilden. Trots att jag ett par år tidigare hade blivit våldtagen av en producent. Jag såg alla händelser som enskilda incidenter som bara handlade om mig som person. Det var ännu många år innan jag skulle höra ord som strukturell diskriminering, könsmaktsordning, gestaltning av kön, härskartekniker; och förstå att jag bara var en del av många berättelser som tillsammans visar en större bild. Det var innan #me too-rörelsen öppnade dammluckorna och maktstrukturerna blev uppenbara för alla.

Under höstens #me too-våg har jag liksom alla andra reflekterat mycket över egna erfarenheter. Jag är skakad och djupt sorgsen över att så många av oss har upplevt sexuella trakasserier i olika former. Och vi har ju i alla år sett det men inte ens tänkt att det kunde ifrågasättas. Jag har oftast kunna avfärda de få sexuella övertramp som gjorts mot mig, i en värld som jag till allra största del upplevt som respektfylld och vänlig. Det som har ätit sig in i mig mer är de andra härskarteknikerna, utöver den sexuella objektifieringen. Osynliggörande. Förlöjligande. Undanhållande av information. Dubbelbestraffning. Påförande av skuld och skam.

Ibland undrar jag hur kvinnors konst skulle ha utvecklats om det hade fått samma uppbackning och hyllning som männens. Och min nästa fråga blir ju hur annorlunda samhället skulle ha sett ut om det var den kvinnliga konsten som hade varit tongivande sen till exempel medeltiden.

---

de standhaftige

September 2015

Ljudläggningen är som den efterlängtade desserten eller som att inreda huset du har byggt. Allt står (förhoppningsvis) stadigt, från och med nu blir det bara bättre och bättre. Hela ljudvärldar kommer på som skapar mer rymd, rum, tidsuppfattning, tempo och känsla i varje scen. Ljudmänniskor är som hypersensitiva känslobarometrar som lägger lager på lager av exakta detaljer som tillsammans bygger upp en värld. Den rätta klockan som tickar, hunden som skäller i bakgrunden, damen som trippar fram, bilen som far förbi – eller ska det vara en buss? Det skrapande odefinierbara ljudet, tillsammans med vissel från en gammal tekanna skapar den oro vi vill få fram. Dåliga repliker görs om, saknade repliker hittas på.

Ljudläggaren är dansk och han tycker mycket om att prata om manligt och kvinnligt. Han säger att han sätter på sig olika öron beroende på om han jobbar med en man eller en kvinna. Män pratar om vilken teknik de vill använda för att få fram ljudet de eftersträvar, kvinnor pratar om vilken känsla de vill uppnå, säger han. Två olika sätt att kommunicera kring samma sak. Det ena inte nödvändigtvis bättre än det andra. Det är hans upplevelse och jag ifrågasätter den inte. Men det blir lite som att slå in öppna dörrar när jag ber honom att komprimera ljudet och han blir djupt imponerad. En kvinna. Som vet vad komprimera är. Efter dagens slut säger han spontant: "Det er fandeme sjældent man arbejder med en kvinde som hved hvad hun snakker om og vad hun vil!"

Är det en komplimang? Bäst jag slickar i mig i så fall!  Men vänta... vad är det han säger? Att han sällan arbetar med kvinnor? Att andra kvinnor han arbetar med inte vet vad de vill? Att han har en bild av att kvinnor inte vet vad de vill, kanske för att de kommunicerar på ett annat sätt? Och jag måste fråga: Du menar alltså att alla männen du arbetar med alltid vet vad de vill? Han blir tyst en sekund sen säger han, ”Nej, det hved de fandeme ikke!”

Vi har kommit till den tid när Produkten ska hitta sin lansering. En trailer ska klippas, en slutgiltig affisch ska tas fram. Alla var så nöjda med lilla dramatiska Cannesfilmen så trailerklipparen ska klippa något likadant, men en minut istället för tre. Trailerklipparen och jag sitter i Sverige, producenten i Danmark, versioner skickas runt mellan oss och distributören som konstigt nog inte svarar på några mail alls. Det är kreativt och konstruktivt. Tror jag.

Plötsligt, utan förvarning, skriver producenten till alla inblandade inklusive distributören att jag inte får fortsätta, det här ska trailerklipparen göra utan min inblandning. Jag som filmens regissör är allt för känslomässigt inblandad, jag vet inte hur man säljer en film och jag tycker för mycket! Trailerklipparen kommer till mitt försvar, han har inga problem med mina åsikter. Nåja det kanske var lite förhastat, mumlar producenten och vi tar sen fram en trailer som alla tycker är den bästa hittills. Men skadan är skedd. Distributören tycker nu också att jag är en besvärlig typ.  Och nu gör han en helomvändning.

De två filmerna med krigstema har nämligen inte gått så bra.  Att en av dem har vunnit priser och redan blivit Danmarks Oscarsval (den andra blir det nästa år) är helt oväsentligt. Att de är helt andra historier med mycket allvarligare ton och slut är också ovidkommande. Folk vill inte se filmer om krig! Därför beslutar distributören att vi ska lansera den som en kärleksfilm. Inga krigsbilder, inga benstumpar. Inget mörker.

- Men det är ju inte bara en kärleksfilm, invänder vän av ordning (jag)?  Det påstår ju inte bara jag utan även testpubliken? Det spelar ingen roll! Det är en fantastisk film, alla kommer älska den när de väl har sett den men vi ska lura in dem i bion, säger distributören. Lura in publik? Jag vet inte mycket om reklam men det lilla jag vet är att man inte ska påstå att något är det den inte är. Det bäddar för besvikelse.  Vad ska vi berätta för pressen? Den viktiga historien är ju att det här delvis är baserat på många danska soldaters liv? Vi berättar ju en humanistisk historia om hjälteglorians pris? Och hur ska vi undgå att berätta att det här handlar om en skadad och traumatiserad soldat, recensenterna kommer ju skriva om det och vi har en karismatisk amputerad soldat som alla kommer vilja intervjua? Du måste lita på oss, säger distributören. Om vi lurar in publiken kommer de att älska filmen.

När distributören tar fram affischexempel på vad de tänker sig, är min panik total. Smöriga amerikanska filmer om lyckliga par som vandrar i parken med höstlöv bakom sig. Jag vädjar till dem, ber dem se på våra tidigare affischförslag, men de är helt ointresserade. Det där säljer bara till en liten klick cineaster säger de. Kanske trettiotusen. Vi vill nå brett! Minst sjuttiotusen! Då ska det se ut så här!

Vi klipper fler trailerförslag. Nya bud kommer tillbaka från distributören. Allt vi gör är för allvarligt. Inget blod, krig eller soldater, inga proteser får visas. En stump en gång kanske. Mer humor. Mer utomhus och ljus. Trailern ska klara 7 års censur för att kunna visas före alla filmer. Även producenten är lite kluven till deras förslag som går så emot våra egna idéer och filmen. Men han opponerar sig inte och jag funderar på om han också har så lite makt i frågan, eller om han litar på deras kunskap och auktoritet? Jag märker hur jag själv slits mellan att vilja göra revolt och rädslan för att göra en film som ingen vill se. Rädslan för att vara för ”besvärlig” ligger dessutom som ett järnband runt mig – varje mail jag skriver stinker av managementpositivitet och hamburgermetoden. Bröd - kött – bröd. Komplimang – kritik – komplimang. Jag vet att de bara väntar på en orsak att sparka ut mig ur samtalet.

Producenten presenterar plötsligt en trailer som han har låtit klippa på egen hand, med en egen klippare. Den är fin men lyckas inte vara så mycket mer positiv än de vi redan har gjort. Och sen går allt i stå, för alla slåss istället om affischen.

Det första förslaget som kommer ser ut som en korsning mellan en film av den tyske nazistfilmaren Leni Riefenstahl och Bille August. Två retuscherade människor i en perfekt komposition i en allé där solen badar ner och deras ansikten är upplysta av ett änglaljus. Den är så långt från filmen jag har gjort i flera år att jag blir helt förstummad. När jag kommit till sans börjar den långa kampen om att övertyga om en ny idé. Mina förslag bemöts vänligt men nej, de är för smala och min film ska nå brett, då måste det vara ljust och vackert och kärlek! Jag börjar tvivla mitt eget omdöme. Kanske har de rätt. Kanske vet jag ingenting om hur man säljer en film?

Jag bjuds ner till ett möte med distributören. Vi har mötts ett par gånger förr. Varje gång har han presenterat sig för mig, eftersom han inte kände igen mig. Han är en människa som lyssnar en halv mening och sen vänder sig bort om det man säger inte är tillräckligt intressant. Det är en effektiv metod, man hamnar ofelbart i ett underläge. Han gillar också hamburgermetoden. Det finns ingen hejd på hur bra min film är och hur många som kommer vilja se den. Men, som sagt, de vill inte se något mörkt, de måste luras in. Jag ifrågasätter det. Han förklarar vänligt vilken tur det är att jag är så bra på mitt jobb. Men han är bra på det här.

Vi skulle ha ett öppet möte men det blir uppenbart att syftet är att komma överens om att deras affisch idé är bäst. Jag måste snabbt välja mina strider. Hur kan jag rädda den? Jag pratar om hur en bild måste konkurrera med andra, hur den kan väcka intresse, hur det måste finnas en motsättning i den. Motsättning – där såg jag att han blev intresserad en kort sekund. Jag jobbar vidare på det och lyckas få in en rullstol i bilden! Bakom skådespelarna. Och jag lyckas få bort Riefenstahlkänslan av tysk perfektion. Men längre kommer jag inte.

Under de följande veckorna arbetar jag hårt för att få in känslan av filmen med det vackra blå färgerna och ta bort änglaljuset runt skådespelarna. Distributören är enig. Säger han. Men sen gör de en publiktest igen. De ger publiken några mer udda förslag och bilden med det gula ljuset och glorian. Det blå ljuset visas aldrig. Och publiken väljer den allra sötaste affischen, med det gula ljuset och en liten liten rullstol. Och då är det avgjort. Det är banalt, intetsägande, vi har alla bläddrat förbi hundratals liknande i videobutikerna. Och det är missledande. Men publiken har valt. Och jag hoppas innerligt att de vet allt som jag inte förstår.

ohlin-affisch.jpg

---

Framtiden.

Jag kommer att filma igen. Efter lång tid av självrannsakan har min kärlek till filmen återvänt och min längtan till inspelningen har vaknat. Förproduktionen av TV avsnitten jag ska regissera har börjat, jag njuter av möten med begåvade manusförfattare och skådespelare. Men jag är orolig för filmen som konstart.

För några år sedan bjöd Svenska Institutet mig till Sankt Petersburg för att tillsammans med andra filmare visa svensk film. För en fullsatt salong i ”Dom Kino”, en stor vacker byggnad från 1916 som andades kommunismens estetik, visade jag Simon och Ekarna med ryska undertexter. Frågestunden blev till en lång diskussion där människor delade med sig av sina livshistorier. En gammal kvinna berättade hur hon som barn såg sin pappa bli skjuten under ryska inbördeskriget och hur hon överlevde trots att hon frös och svalt varje dag. En man reste sig upp och frågade: ”Kommer du någonsin få göra en film igen? Vad säger din regering om kritiken du framför?” Kritiken han syftar på är när Herr Lentov i filmen år 1939 oroligt berättar att den svenska regeringen i hemlighet har gjort listor på alla judar, halvjudar och kvartsjudar. Om tyskarna kommer, ja då är listorna bra att ha. När jag berättar att regeringen inte bara håller sig på ”en armlängds avstånd” från att lägga sig i innehåll utan dessutom har varit den enskilt störste finansiären i filmen, utbryter en spontan applåd.

2017 har Sveriges regering infört en statlig filmpolitik istället för branschavtalet. Filminstitutet ska fortfarande ansvara för att utöva den nya politiken. Branschråd har formats som ska mötas två gånger per år.  Tanken med råden är att alla intressegrupper – kreatörer, producenter och distributörer- ska få sin röst hörd - men att ingen har reell makt eller inflytande. Då faller istället ett nästan oproportionerligt stort ansvar på de som har makten – politiken. Styrelsen.

Styrelsen som utses av regeringen ska nu bestå av enbart människor utanför filmbranschen, för att undgå dubbla lojaliteter. Det låter bra. Men de senaste åren har även ledningen på SFI och konsulenter haft väldigt liten erfarenhet av film. Det finns en stort kunnande om publicering, distribution och erfarenhet från SVT, men få har konkreta erfarenheter av filmskapandets villkor. Ska råden tillhandahålla det till styrelsen, på två möten om året? Med alla de olika drivkrafter som finns inom rådet i sig?

Regeringens proposition heter ”Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik” och har sju filmpolitiska mål. Det sjunde och sista målet är: ”Filmen bidrar till att stärka yttrandefriheten och det offentliga samtalet”.

Yttrandefrihet. Det tänker jag faktiskt mest på nuförtiden. Jag tänker på mannen i Sankt Petersburg som så självklart trodde att jag nu var bannlyst.  Vi har i många år tagit yttrandefrihet för given. Men vi kan inte ta för givet att vi alltid kommer kunna säga eller skapa vad vi vill. I allt fler länder styrs konstnärliga institutioner och press av politiker. I vår egen riksdag sitter ett parti som inte alls vill ha en armlängds avstånd. De vill avgöra vad som är värdefull svensk kultur. 

För att kunna skydda yttrandefrihet måste kreatörens vision och konstens spridning stärkas. Konstnären måste fortsätta kunna ta en verklig plats som en viktig del av vårt öppna samhälle. När vi nu ändrar filmpolitiken från grunden kanske det också är dags för nästa stora skifte i Filminstitutets vision – att ifrågasätta hela strukturen. Kanske ska triangeln ritas om?

Kanske ska distribution av svensk film, gjord av svenska skattepengar, finnas tillgängligt för alla som betalt den? Kanske ska regissören äga sitt projekt och hyra in en producent? Kanske ska regissörer förhandla direkt med konsulent som en jämlik part till producenten? Kanske ska filmare och producent ta samma risk och dela på vinst såväl som förlust? Kanske ska total transparens vara en del av avtalet?

Det finns inget som är givet. Utom att vi kommer fortsätta att berätta våra historier så länge vi kan.

Av Lisa Ohlin 26 jan. 2018