James Franco som den mångsidige Tommy Wiseau i «The disaster artist» (20th Century Fox)

James Franco i rum för drömmar

Inför premiären av James Francos «The disaster artist» backar Anders Annikas bandet till förlagan «The room», fiaskofilmen som blev kultfenomen.



När världens sämsta filmer ska koras, brukar triangeldramat The room från 2003 vara med i diskussionerna. Det är en seg, blek, amatörmässigt spelad historia med ett rörigt persongalleri och scener som tycks följa slumpmässigt på varandra. Men att bara genomlida filmen, på egen hand, är ganska ospeciellt. 

Det som gör The room unik är att det har uppstått en kult kring filmen, i ordets rätta bemärkelse. De flesta visningar kringgärdas av ritualer, där konferencierer (och folk som har sett filmen förut) vid givna tillfällen ropar ut (dåliga) repliker, upprörda retoriska frågor («Who the fuck are you!?») eller uppmaningar («Focus!»). Publiken kastar plastskedar varje gång ett inramat foto på en sked dyker upp och hejar fram en återkommande, alldeles för lång panorering över Golden Gate-bron – följt av jubel när den fullföljs eller burop när den avslutas halvvägs. Det är en märklig, underhållande upplevelse att se The room tillsammans med andra. 

the room

Filmens manusförfattare, regissör, producent, finansiär, distributör och huvudrollsinnehavare heter Tommy Wiseau. Ett original med ospecificerad östeuropeisk accent som odlade en sorts myt kring sig själv redan innan han blev känd: han hävdar att han kommer från New Orleans, har möjligen bott i Frankrike och är född på 50- eller 60-talet.

Wiseau var övertygad om att han hade gjort ett mästerverk, och hans världsfrånvända självbild är ironiskt nog vad som kom att leda till filmens «framgång». När den gick upp på bio i Los Angeles betalade Wiseau för att den skulle visas under två veckor, för att på så vis uppfylla kraven för att kunna bli oscarnominerad. Under den tiden hann ryktet spridas, och kompisgäng började gå och se filmen på skoj, som ett event. Efter det sattes bollen i rullning.

I James Francos The disaster artist, som visas på Göteborg filmfestival och har svensk biopremiär 9 februari, ges bakgrunden till The room. Här avslutas berättelsen med premiärvisningen, där biobesökarna inledningsvis skruvar på sig, men sedan börjar fnissa, gapskratta och till sist jubla vilt när Wiseaus rollfigur Johnny i slutscenen riktar en pistol mot sig själv. Tommy Wiseau (spelad av James Franco själv) blir först ledsen och lämnar salongen, men väljer till sist att ta uppskattningen för vad den är och återvänder för att möta publikens jubel.

Filmens resa från fiasko till fenomen har komprimerats, i själva verket gick det inte på en kväll. Men också i verkligheten har Wiseau omfamnat kulten kring The room. Han närvarar regelbundet vid visningar av filmen och gör just nu varvet runt på amerikanska prisgalor och talkshows tillsammans med Franco. Han är «in on the joke» och säger att The disaster artist är 99,9 procent sann. Men skrattar vi med honom, eller åt honom?

The disaster artist är i grund och botten en ganska fin skildring av relationen mellan Wiseau och Greg Sestero, som skrivit boken Francos film är baserad på. Sestero (spelad av lillebror Dave Franco) träffar Wiseau på en skådespelarkurs i San Francisco och imponeras av hans oräddhet. De blir vänner, flyttar till Los Angeles (där Wiseau råkar ha en tom lägenhet) och försöker slå sig fram i Hollywood. Efter en rad motgångar bestämmer sig Wiseau till sist för att göra en egen film, tillsammans med Sestero.

disaster2

Det intressanta med The disaster artist är insikten om att inspelningen av The room till en början egentligen inte sticker ut så mycket från andra Hollywoodproduktioner. Tommy Wiseau anställer ett team med erfarna filmarbetare, vars dagjobb är att göra film. Kanske inte de bästa filmerna, men efter många år i branschen kan de hantverket. Fotografen, sminkösen, scriptan – alla står på sina platser och gör sina jobb. «Lights, camera, action.» När Wiseau och Sestero anordnar auditions ringlar köer av oetablerade skådespelare som hoppas på ett genombrott, på samma sätt som vi tidigare sett duon köa till filmproduktioner de inte vet något om.

Så småningom inser teamet att The room inte kommer att bli så bra. Men det är ändå en riktig film. Jacki Weaver gör en fin insats som en av birollsinnehavarna, en pensionerad dam som inte jagar någon karriär och verkligen inte behöver utsätta sig för dåliga regissörer. «Vi är skådespelare, det är det här vi gör», säger hon. «Den sämsta dagen på en filminspelning är bättre än den bästa dagen i verkliga livet.»

Vad som skiljer The room från andra dussinfilmer är två saker: Tommy Wiseaus skådespel, och hans plånbok. Dåliga manus, svag regi och logiska luckor förekommer ofta i entusiastfilmer där samma person är regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Men Wiseau är en så dålig skådespelare att man nästan vill titta bort. Om man inte väljer att skratta. Eller: han är på fel plats. Som en skådespelarcoach säger vid ett tillfälle i The disaster artist: «Du borde spela skurken.» Wiseaus säregna utseende, manér och accent hade kunnat göra honom till en färgstark bad guy. Men han vill vara hjälten. 

theroom3.jpg

Och så det allra märkligaste med The room: att den över huvud taget blev av. Teamet räknar inte med att filmen någonsin ska bli färdig, och blir förvånade när lönecheckarna visar sig ha täckning. Slutbudgeten för The room var sex miljoner dollar. Det är varken en skrattretande lågbudgetfilm som Plan 9 from outer space eller en storproduktionsflopp som Waterworld. Men sex miljoner är en enorm summa för en independentfilm av en förstagångsregissör. Varifrån Wiseau får sina pengar är höljt i dunkel. Själv ger han olika uppgifter: att han tjänat dem på att importera och sälja skinnjackor, eller att de kommer från fastighetsbranschen. Det viktiga är att han har dem, att han har råd att fullfölja sin dröm, att han gör det – trots att alla andra inblandade ser en katastrof i vardande.

När jag såg The room i Stockholm för ett par år sedan hade Tommy Wiseau spelat in en hälsning till publiken. En kort filmsnutt där han på ett besynnerligt vis hade dubbat om delar av vad han sade. Ett uttryck för fåfänga eller ett tecken på osäkerhet? Förmodligen båda två. The disaster artist tecknar ett porträtt av en orädd visionär, men också en väldigt ensam människa. «Du kommer inte att lyckas, inte på en miljon år», säger en producent (spelad av Judd Apatow) som Wiseau stör på en restaurang. «Men sen då?», försöker han.

I en annan scen dansar han till Coronas «The rhythm of the night». Tankarna går osökt till slutscenen i Claire Denis Beau travail, där Denis Lavants främlingslegionär dansar till samma låt, som en sorts dödsdans. James Franco dansar inte lika vackert som Lavant – men så vibrerar också Tommy Wiseau av liv.

Av Anders Annikas 26 jan. 2018