Léonore Ekstrand ur «Toppen av ingenting» (Njutafilms)

Svart svenskt bostadsdrama tävlar i Berlin

Måns Månssons och Axel Peterséns «Toppen av ingenting» har valts ut i huvudtävlan på Berlinale, som den första svenska filmen sedan Lukas Moodyssons «Mammut» 2009. Detta trots uteblivet stöd från Filminstitutet.



På måndagsförmiddagen presenterades den svenska filmvåren på Filmhuset i Stockholm, ett 20-tal filmer i alla tänkbara genrer och format. Den stora nyheten kom dock först senare på dagen, när det blev känt att Måns Månssons och Axel Peterséns Toppen av ingenting tävlar på Berlin filmfestival i mitten av februari (under den internationella titeln The real estate, som länge också var arbetstitel).

leonore

Månsson börjar bli något av en Berlin-favorit, 2009 visades han långfilmsdebut, dokumentären H:r landshövding i sidosektionen Forum, och häromåret fick Yarden ett varmt mottagande i samma sektion. Axel Petersén visade sin debut Avalon i Forum 2012. Toronto-hyllade Avalon är också deras andra långfilm tillsammans, men den första de regisserat ihop.

För sin insats i Avalon, som Petersén regisserade och Månsson fotograferade, guldbaggebelönades den nyligen bortgångna Johannes Brost för bästa manliga huvudroll, Peter Carlberg för manlig biroll, medan Léonore Ekstrand nominerades för kvinnlig biroll. I toppen av ingenting växlar hon upp till huvudroll, en ex-pat som återvänder hem till Stockholm efter att ha ärvt en fastighet. Dock inte den kassako hon först hoppats på. Upp spelas i stället en sörja av dålig stämning och dåliga affärer som tvingar henne till brutalare medel än branschen själv.

eld

Under vårpresentationen fick hon frågan om hur hon förbereder sig inför inspelning. «Inte alls», svarade Ekstrand, «Axel och Måns berättar bara hur jag mår och jag känner mig, och så går jag på det.»

Det är uppenbart att Ekstrand, som gjorde sin skådespelardebut i Avalon, har en utstrålning och naturlig fallenhet som bär långt, och som nu träffat Berlin filmfestival en andra gång.

Man kan också ställa sig frågan vad svensk films internationella framgångar, guldpalmen i Cannes inte minst, får för betydelse för efterkommande svenska filmer. Häromveckan blev det känt att Jesper Ganslandts Jimmie inviger Rotterdam, även där med Månsson som fotograf, och nu alltså en svensk film, tämligen under radarn här hemma, klar för tävling i Berlin.

Det är inte bara högst ovanligt att en svensk film tävlar på de största festivalerna (en dryg handfull filmer totalt under 2000-talet); det anmärkningsvärda här är att det inte handlar om någon 40- eller 50-miljonersproduktion, som i fallen Lukas Moodysson, Roy Andersson eller Ruben Östlund, eller Den allvarsamma leken som visades utom tävlan i Berlin häromåret; utan, som med Jimmie, om en utpräglad lågbudgetfilm med nästan idel okända namn, underfinansierad och gjord för bråkdel av ovan nämnda statusproduktioner.

Att Månsson och Petersén, med deras flera gånger bevisade begåvning och ambition, inför ett första regisamarbete kring en mörk skildring om Stockholms bostadsbubbla, inte fått produktionsstöd från Filminstitutet är anmärkningsvärt. (Bland andra svenska vårfilmer som fått produktionsstöd kan nämnas allt ifrån Filip Hammars och Fredrik Wikingssons Köping-komedi Tårtgeneralen (8 miljoner) till Stefan Jarls poetisk-apokalyptiska Innan vintern kommer, en spelfilm från den etablerade dokumentärfilmaren.)

tårtgeneralen

Men framför allt är den tyska tävlingssloten en positiv nyhet i en alltmer marknadsanpassad och institutionell filmvärld, att en festival av Berlins kaliber toppar med denna «lilla» svenska film; att små medel ännu kan vinna över stora.

Av Jon Asp 15 jan. 2018