Dumont mot strömmen

Från inspelningen av Bruno Dumonts «Jeannette - Jeanne d’Arcs barndom»

Dumont mot strömmen

Regissören Bruno Dumont fortsätter utmana filmens konventioner i musikalen «Jeannette: Jeanne d’Arcs barndom», bioaktuell och en av flera höjdpunkter på Franska filmfestivalen i Stockholm.



Februari månad och sedvanligt många kvalitetstitlar på biorepertoaren (och sålunda allt trängre i salongerna). Betänk bara den gångna helgens premiärer: från Hanekes överjävliga såpopera Happy end till den bannlysta satiren The death of Stalin; från pastellfärgad motellmisär i The Florida project till det chilenska utanförskapsdramat En fantastisk kvinna, som för övrigt är favorittippad utmanare till The square om utlands-Oscarn i början av mars.

Och filmvärldens begivenheter upphör inte där. På fredag är det, till exempel, premiär för det Dardenne-doftande venezuelanska far- och sondramat La familia och det magstarka syriska kammarspelet Insyriated av Philippe Van Leeuw, fotografen som stod bakom kameran till Bruno Dumonts debut La vie de Jésus från 1997. På fredag är det också simultan vod- och biopremiär för Dumonts schizofrena sanddynemusikal Jeannette: Jeanne d’Arcs barndom, som också visas på Franska filmfestivalen i Stockholm under helgen, den nittonde i ordningen, och i år med stark och omfångsrik mönstring.

dumont2.jpg

Dumonts senaste film fick redan många i premiärpubliken i Cannes att lämna salongen i förtid, provocerade åskådare som därmed gick miste om filmens helt oumbärliga helhet; utan den sista tredjedelen är det svårt att ha riktig glädje av den. Filmen bär visst släktskap med såväl Alain Guiraudies vinddrivna temperament som Rohmers sista film Astrée och Céladons kärlek, och skildrar den unga Jeanne d’Arcs förehavanden på vägen till välkänt martyrskap. Det börjar med en åtta år gammal flicka, utled på lidandet som engelsmännen orsakar fransmännen och fast övertygad om att ändra på saken. Några kritiker har placerat Dumonts Jeanne i knät på Front national men det är förstås inte nationalistprojektet som den franske filmskaparen gått i gång på, utan frihetens äventyr, hur denna unga individ går på tvärs mot omgivningens förväntningar och skriver sin egen historia. I så mån speglar hon också regissörens utanförskap, Dumont som alltmer frenetiskt tar avstånd från filmens alla konventioner och standardlösningar.

Dumont utmanar den goda smaken på flera spelplan, osäkrar åskådaren i regelrätt mening, genom att låta rollkaraktärerna vid åtminstone två tillfällen låta det oavsiktliga skrattet synas i den färdiga filmen. Han som snavar i sanden efter ett minnesvärt koreografiskt nummer, för övrigt samma person som faller över hästen, och som gör att Jeannette, nu tonåring fyllda, inte kan hålla masken.

Vanligtvis syns den typen av illusionsbrott endast i filmutgåvornas bonusmaterial, och ibland på teatern, då oftast sent in i spelperioden. Att det händer just hos Dumont är ingen tillfällighet, snarare att betrakta som avtalsenligt från en regissör, som på tvärs mot det etablissemang han ändå tillhör, fortsätter utmana och utvidga filmens föreställningar.

Av Jon Asp 12 feb. 2018