Filminstitutet tar sig allt större friheter

Ur Helena Bergströms «Vilken jävla cirkus» (SF Studios)

Filminstitutet tar sig allt större friheter

Filminstitutets villkorade krav om filmstöd har fått kritiker att rasa och måla upp skräckfyllda framtidsscenarier. Men är inte rådande politisering och maktkoncentration allvarligt nog, undrar Jon Asp, som menar att fri konst och offentlig styrning måste få diskuteras utan direkt hänvisning till farligt futurum. 



Häromveckan röt Eva Hamilton, Film & tv-producenternas ordförande, ifrån om Filminstitutets planerade green card-utbildningar, åtgärder som ska förbättra arbetsmiljön inom svensk film, med vd och höga chefer för produktionsbolagen förpliktade att genomgå en dags utbildning med föreläsningar om jämställdhet, inräknat «normkreativitet». Hamilton var, på goda grunder, upprörd men hänvisade inte så mycket till den förevarande styrningen som till tänkbart värre styren i framtiden, mer specifikt till en kulturpolitik ivrig att levandegöra det svenska kulturarvet (och då inte med primärt syfte på svenska filmskatter).

I ett brev till Filminstitutet skrev hon bland annat: «Om Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar… [som] i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet.»

Det är utmärkt att en röst av Hamiltons auktoritet säger ifrån, särskilt när missnöjet gror under det svenska filmklimatets massiva tystnadskultur; på samma sätt som det är utmärkt när Hynek Pallas fördjupar diskussionen i Tv-dags.se (och också berörs av Helena Lindblad och Erik Helmersson i Dagens Nyheter). Man skulle generellt önska att film- och kulturpolitiken granskades hårdare, och inte bara under valår. Och särskilt önskvärt vore om kritiken inte direkt målade upp fascistiska skräckscenarier utan faktiskt stannade i nuvarande situation. Att av hävd varna för vad som kan hända i framtiden blir lite som att blunda för det som händer nu. Och med SD som ständigt standardexempel förminskas debatten. Kärnfrågan här är inte vilken ideologisk styrning som är värst, utan att styrningen faktiskt förekommer redan i dag.

På sistone har många av filmens högsta toppar talat om ett förlängt avstånd mellan institution och praktik, senast Alice Bah Kuhnke vid invigningen av Göteborg filmfestival, liksom Anna Serner före henne. Framöver ska Filminstitutet lägga sig i allt mindre, hävdade kultur- och demokratiministern då. Tyvärr är det mycket som talar i motsatt riktning; ett institut som tar sig allt större friheter, åtnjuter mer och mer makt. Visserligen backade man om «normkreativitet» (eller fann sig missförstått), även om utbildningen kommer att bli av. Bredvid de värdebaserade gröna korten finns åter andra kritiska omständigheter. Makten koncentreras i dag till allt färre, och inte minst ökar makten för vd:n, som numera kan godkänna beslut om produktionsstöd utan styrelsens inblandning. Samtidigt har nog aldrig den samlade filmkunskapen i Filminstitutets ledning varit mindre, vad gäller filmsyn och filmproduktion. Om filmkonsulenter inte flyr i förtid (till mer lukrativa jobb för vilka konsulentrollen sällan varit oviktig) görs allt för att behålla dem så länge som möjligt, nästan som för att minimera influenserna utifrån.

Om vi ser till innehållet i konsulentstödda svenska filmer är några tendenser särskilt tydliga, inte minst vad gäller de kortare formaten. Allt fler satsningar görs utifrån förutbestämda etiketter med tydliga ramar. «Moving Sweden» har under flera år fullfinansierat 30, 45 och 60 minuter långa lågbudgetproduktioner för att passa SVT:s tablå (ofrånkomliga utbrytarförsök har gjorts på egen risk och med egna medel). «Röst», med åtta kortfilmsprojekt planerade att visas i SVT inför valet, handplockades nyligen för att öka valdeltagandet – sedan när blev det filmens uppgift? «Bergman Revisited», sex kortfilmer av idel etablerade regissörer, premiärvisades på Göteborg filmfestival och kommer senare i SVT. Frågan är vad dessa utlysningar, med riktat innehåll och begränsat visningsfönster, gör med det fria uttrycket? Finns det en risk att det egensinniga mattas av, att konstnärlig kraft och nyskaparanda hamnar i skuggan av värdebaserad ansökningskonst?

Röst 

Andra centrala mönster kan ses i en jämförelse mellan långfilm och kortfilm. Medan långfilmsprojekt främst bedöms utifrån marknadspotential tycks kortfilmen dras med en mer institutionell, ämnesspecifik dagordning. Sett över de senaste åren är antalet konsulentstödda kortfilmer med primärt fokus på antingen etnicitet eller olika «normbrytande» frågor i klar majoritet. Och om heterosexuella relationer är fortsatt förhärskande inom långfilmen, så är förhållandet tydligt det motsatta inom kortfilmen. Varför är glappet så stort mellan de två formaten? Är det för att kortfilmen betraktas som icke-kommersiell och långfilmen kommersiell? Är det för att den statliga apparaten anser sig «ha råd» att experimentera med «normkreativitet» i det korta formatet? För att långfilmen är avsedd för en bred majoritet och kortfilmen mer anpassad för yngre normbrytande filmskapare? I så fall, är det en uppdelning vi vill ha?

Nu händer det sig också att «normkreativitet» gifter sig påstått lyckligt med den framgångsrika långfilmen. När Helena Bergström fick en hit med En underbar jävla jul häromåret, en film som sågs av över 700 000 på bio, beskrev Filminstitutets vd Anna Serner, i ett försvar för den identitetspolitiska ambitionen, filmen som ett exempel på «normbrytande kvalitetskonst» (DN 10 dec 2015). Filmen, som avgjort närde fler fördomar än normbrott – och först som sist inte var kvalitetskonst – gjorde att regissören kunde växla upp valutan inför sin nästa film, som inte kvitterade ut marknadsstöd utan det kvalitetsbaserade produktionsstödet. Men Vilken jävla cirkus, den sämst mottagna svensk filmen på fyra år (med 1,7 i kritikerindex, samma som Tre solar 2004), sågs trots hundratals kopior under premiärveckan av mindre än 50 000 besökare totalt. Är det den typ av kvalitetsstöd svensk film gynnas av? Den typ av normkreativitet skattemedlen bör komma an på? Ytterligare ironiskt blev det när Helena Bergström just, på det filmpolitiska toppmötet under Göteborg filmfestival, skanderade: «Ingmar Bergman var kungen men det finns jävligt många drottningar också som inte har fått komma fram. Och dem ska vi se till att föra fram nu». Ironiskt för att Bergström, med julgransbuskis dubbad som normkritisk kvalitetskonst, är en av de regissörer som genom erhållet kvalitetsstöd hindrar faktiska förmågor, oavsett kön, att skrida till verket.

Häromveckan bjöd Expressens kultur-tv in Kristina Colliander, chef för Filminstitutets produktionsstödsenhet, att stå till svars för kritiken mot eventuell styrning. På frågan om Ingmar Bergman skulle ha klarat dagens jämställdhetskrav, svarade Colliander: «Han skulle ha sett till att ha en superproffsig vd och producent och så skulle han lösa det». Inbjuden till samtalet var också kritikern och författaren Therese Bohman, skeptisk till Filminstitutets nya bestämmelser, som hon menar lägger grunden för en statligt subventionerad kultur bestående av medelmåttor.

«Jag är ständigt rädd att alla sådana här idéer ska lägga band på det som är originellt och egensinnigt hos konstnärer. Det är just sådana personer [som Bergman] som kanske skulle sätta sig upp mot påbud av den här typen. Det är också lite konstigt med tilltron att man kan utbilda fram rätt åsikter. Av Metoo kunde vi lära oss att män som poserar med rätt uppsättning korrekta åsikter kan visa sig vara de värsta.»

Föredömligt av Bohman att stanna kvar i sakfrågan; vad den villkorade statliga konsten kan tänkas leda till, oavsett politiska preferenser. Om den kulturpolitiska konjunkturen vilar på överenskommelsen om en gemensam fiende och, därtill, en nationellt idealiserad självbild som sällan efterlevs i verkligheten – vad får det för konsekvenser? Fri konst och offentlig styrning måste kunna diskuteras utan direkt hänvisning till farligt futurum. Det kan vara illa nog redan som det är.

Av Jon Asp 13 feb. 2018