Lysande integration i Pichlers miljonvinnare

Ur Gabriela Pichlers «Amatörer» (Tobias Henriksson)

Lysande integration i Pichlers miljonvinnare

Filmerna i Göteborg filmfestivals nordiska tävling utmärktes av stängda gemenskaper och människor på flykt. Gabriela Pichlers vinnarfilm «Amatörer» var det stora undantaget, ett svenskt under av sömlös sammansmältning.



En sak kan med säkerhet sägas om årets invigningsregissör och miljonvinnare på Göteborg filmfestival. Gabriela Pichler kan det här med titlar. Efter Äta sova dö 2012 Roy Andersson kunde konstatera den geniala titeln utan att ens ha sett filmen – hög tid för Amatörer. Återigen distinkt, syntaktiskt väl i mun och så mångbottnat integrerad i filmens innehåll: amatörer framför kameran, med nästan enbart nya ansikten; amatörer bakom kameran, med flera filmer-i-filmen.

tjejerna

Den fiktiva hålan Lafors kämpar, med blandad framgång, för ekonomisk överlevnad och mot existentiell leda. I jakten på nya erövringar, en tysk lågpriskedja har visat intresse för att etablera sig på orten, involveras såväl kommunalarbetare som högstadieelever för att genom rörlig bild höja ortens attraktionskraft. Resultatet: antingen en serie stelnade imitationer, amatörmässiga i allt utom hantverk; eller allsköns hemmafilmer lika röriga som rörliga, amatörmässiga men också fulla av energi. Enda person med kameravana är en inhyrd, sannolikt lite för spritglad dokumentärfilmare från Stockholm, vars skapelser förvisso äger en vedertagen standard men inte desto mindre verkar begränsade. Ingen mer än hans partner, lärarinnan, imponeras (och spricker av stolthet) när han visar sina dokumentärfilmer från Afrika för hennes elever; samma karaktärsfasta kvinna (besläktad med lärarinnan från De ofrivilliga) som i en annan scen gör sig själv till huvudperson när en fiskande rom lever ut sin ilska efter att ha skymt sikten vid en naturskön stenbro, föremål för just reklamfilmarens kamera.

Även om titeln talar sitt tydliga språk så innebär det inte att Gabriela Pichlers film, som hon skrivit tillsammans med Jonas Hassen Khemiri, gör det lätt för sig och undviker svåra val. Tvärtom, Amatörer må vara en film med brett tilltal och hög tillgänglighet, men den utmanar i hög grad såväl festivalpubliken (långt ifrån gängse arthouse) som den vanliga biopubliken (med longörer och sidospår att uppfatta som rätt alternativa bilder av verkligheten). Samhällssatir och feel good-drama, socialrealism och metafilm, modernt bygdedrama och global integrationsfilm, anpassat innehåll inom ramen för ett anarkistiskt bildspråk och flera karnevaliska urladdningar. Amatörer är många filmer i en, en film som utmärks av sin ovilja att kategoriseras.

vad ska folk säga

Trots alla lekmän var Pichlers ändå det mest välintegrerade dramat i nordisk tävlan; i Lafors föll alla möjliga språk och accenter naturligt, utan åthävor. Desto fler begränsningar och grupperingar återfanns i övriga tävlingsfilmer. I Iram Haqs Vad ska folk säga, som fick såväl juryns hedersomnämnande som festivalens publikpris, tvingas den 16-åriga Nisha bort från den relativa friheten i Oslo tillbaka till hemlandets Pakistan, bokstavligen för att veta hut och inte sänka familjens heder ytterligare. I Milad Alamis stämningssäkra Charmören, som också rör sig mellan olika världar och gemenskaper, är titelpersonen (Ardalan Esmaili i fint återhållsam tolkning) en till synes välintegrerad iranier med betydande framgång hos Köpenhamns borgarbrackor. När händelserna går överstyr, och när han bekantar sig med en iransk gemenskap i den danska huvudstaden, faller fasaden och han tvingas åter fly.

charmören

I Jesper Ganslandts Jimmie går flykten i motsatt riktning från den gängse, då ett odefinierat krig leder flykten söderut genom Europa. Om regissörens debut Farväl Falkenberg antydde ett steg från landsbygdens periferi till huvudstadens centrum har regissören, fyra filmer senare och sedan länge ett namn i filmvärlden, gjort en «Farväl Sverige» med låg budget och genom barnets försänkta perspektiv. Den fyraårige titelpersonen spelas av regissörens egen son. Om det var pappan och barndomshemmet som regissören övergav i debuten så kämpar Jesper Ganslandt nu, i avgjort mer fiktiv gestalt, för att inte behöva överge sitt barn. I Jimmie håller sig folk inom gruppen, av integration syns intet men fientlighet desto mer.

holiday_og (1).jpg

Samma gäller för danska Holiday, det stora utropstecknet i årets tävling (som George Ivanov skriver om här). Den svenska debutanten Isabella Eklöf skildrar vithet och västerländska värden i ett vykortsvackert Turkiet där några festglada och maffiamässiga danskar håller hov. Om anslaget borgar för en klinisk och moralisk stilövning, närmast i österrikisk anda, så utvecklar sig filmen snart till något mer eget, med observerade beteendemönster rotade i manliga gruppmekanismer och tolkningsföreträden. Det är häpnadsväckande hur Eklöf, trots den något mekaniska uppställlningen, förmår fylla sin film med så mycket innehåll att fascineras av och reflektera över. Förutom den kvinnliga huvudpersonen (är hon offer eller medskyldig?): variationer på hur olika privilegierade förhåller sig till samhällets avgrundsjupa klyftor, genom att röra sig bort från välbetalda jobb och konsumtion för det egna samvetets skull eller att aldrig låta existensen grumlas av falluckor som moral och medkänsla. Holiday är en djupt obehaglig och djupt belönande film, en film som förtjänar en lång resa.

Av Jon Asp 13 feb. 2018